Från Storsjö går det skoterleder mot många olika håll. De som lockat mig mest är leden till Falkvåltjärnarna (nordväst) och leden mot nord till Storåkläppen. Anledningen är att då kommer jag upp till kalfjället och kan göra några toppturer, men för att orka göra toppar så måste jag på något sätt eliminera ett par mil från turen för det är dryga milen genom skogen åt ett håll. Och eftersom jag inte åker skoter så är det enda sättet för mig att eliminera den där milen att cykla.
Ecoglider RS4 Hero
Jag har suktat efter en fatbike för väldigt länge nu. I höstas kunde jag inte längre stå emot och sålde min fina Merida-elcykel och skaffade en vikbar elfatbike, en Ecoglider RS4 Hero. Japp, du läste rätt. En elassisterad fatbike som man kan vika. För det var inte bara en fatbike jag ville ha, utan också en cykel som jag kan stoppa in i bakluckan så jag slipper cykelhållaren, mycket smidigare så. Trodde jag. Visade sig att en elassisterad fatbike är ganska tung och otymplig och rätt så osmidig att få in i bilen, men det går! Om ingenting annat så motiverar det mig att träna överkroppsstyrka…
En riktig nackdel med min nya elfatbike är dock att den är i stort sett omöjlig att cykla utan elassistans. Rent tekniskt går det förstås, den är ju trots allt en cykel, men i praktiken är det väldigt, väldigt tungt. Med det sagt så var inte heller min gamla Merida-elcykel så lätt att cykla utan elassistans. Så vad göra då om jag åker på en roadtrip (som jag planerar att göra på sommaren) utan möjlighet att ladda batteriet? Då blir cykeln ingenting annat än död vikt. Eftersom jag redan sprängt min budget på elfatbiken så behövde jag bara någonting billigt så jag började kolla på begagnade heldämpade cyklar. Så småningom hamnade jag på Biltema och det var omedelbart habegär – en billig ”semifatbike”! Med ”semi” menar jag halvbreda däck. En fatbike har 4 tums däck, en vanlig MTB 2,1 tum och halvfetcykeln har 2,8 tum breda däck. Jag resonerar så att de tjockare däcken ger mer dämpning så jag behöver inte en heldämpad cykel. Plus att det finns mycket mindre att underhålla om jag inte har dämpning bak för det är ändå ett ganska komplicerat system. Plus det som jag redan sagt många gånger, jag är inte en riktig stigcyklist så en heldämpad är egentligen lite överkurs.
Vintercykling
Men. Vad jag däremot är så är jag väldigt sugen på att vintercykla. Jag drömmer mig tillbaka till den fantastiska våren 2019 när jag provade på cykling på skoterlederna. Det var episkt fint och jag vill uppleva det igen! Om leden är hård nog så funkar det bra med en vanlig MTB men nu vill jag inte vänta tills sen vårvinter utan jag vill börja cykelsäsongen ännu tidigare, när det inte är många plusgrader under dagen, och då krävs det bredare däck. Hela vintern har jag väntat på att skoterlederna blir tillräckligt hårda, jag har testat några gånger men det har varit för mjukt även för 4 tums däck men nu denna vecka funkade det äntligen!
I förrgår hade jag ärenden i Funäsdalen på eftermiddagen, det gav mig lite tid under förmiddagen för testa halvfetcykeln och jag siktade mot Ljungris då från Ljungdalen när jag ändå skulle åka ditåt. Det var inte riktigt den succé jag hade hoppats på… Jag kan säga så här. Jag har haft en elcykel i många år så jag har inte behövt cykla på egen kraft fullt ut. I fjol åkte jag förhållandevis lite (ryggproblem och allt det där) och även om jag skulle cyklat en vanlig MTB så skulle det ändå ha gått många månader sedan kroppen senast suttit på en cykel. Att då ta en halvfetcykel utan elassistans på en halvmjuk skoterled med mycket uppförsbackar var kanske inte min bästa idé någonsin. Sadeln gav mig ett skavsår på ett väldigt känsligt ställe så det blev lite onödigt smärtsamt att sitta och krafterna började sina när jag bara kommit halvvägs till Ljungris. Efter Nyvallen stannade jag för att dricka lite kaffe och fundera på vad jag håller på med och kom fram till att kanske den här gången väljer jag förnuft i stället för envishet och vände. Det visade sig vara dagens bästa beslut för när jag var tillbaka till bilen så hade jag inte mycket soppa kvar i tanken. Jisses.
Jag ser fram emot att träna med halvfetcykeln men först måste jag låta skavsåret att läka. Elfatbiken har en trevligare sadel så i dag tänkte jag att kanske äntligen kan jag kolla leden till Storåkläppen. Jag har försökt att åka skidor dit hur många gånger som helst under vintern men det har alltid varit nåt, det senaste försöket slutade med klabbföre och då fick jag nog, måste vänta tills jag kan cykla på leden. Och i dag gick det som sagt! Inte helt enkelt dock, stundtals var det lite mjukt fortfarande så jag var på helspänn och redo att parera hela tiden i fall hjulen sjunker i snön (vilket de gjorde flera gånger).
Storåkläppen
Och så kom jag upp till foten av Storåkläppen, fantastiskt! Jag tänkte inte göra toppen för det blåste ganska hårt, men jag hoppades att jag kommer fram till var skoterleden korsar sommarleden mot Storådörren så jag skulle få se Storådörren. Det visade sig vara för svårt för på de öppna myrarna hade vinden drivit mycket lössnö på leden så att det blev ganska svåråkt, samtidigt som den hårda vinden pressade mig från sidan vilket gjorde att balansakten blev för svår. När jag nästan krockade med ett ledkryss så fick det räcka, jag hade ändå åstadkommit det viktigaste, vilket var att se Storåkläppen! Men nästa gång, ja då siktar jag på toppen. Från skoterleden är det bara 1,5 km till toppen, snöskorna kan åka snålskjuts på ryggen!
~ ~ ~
