Västeråslagan

Det är fantastiskt hur man kan hitta nya detaljer på en karta man studerat i flera år. Nu var det fråga om en detalj som blir tydlig med en ekvidistans på 5 meter, dvs. en karta i skala 1:25 000. Detaljen jag pratar om är en liten höjning i landskapet vid ”ingången” till Västeråslagan intill Lunndörren, sydost från Dörrpiken. Den lilla höjningen är 907 möh och har inget namn men jag tycker att Västeråsklumpen låter lämpligt så jag kör med det.

Så fort jag hittade Västeråsklumpen blev jag nyfiken. Jag har varit nyfiken på Västeråslagan i allmänhet men tänkt besöka den på sommaren, så nu tyckte att jag klumpen skulle bjuda på ett bra tillfälle att reka lite. Enligt prognosen skulle det bli halvklart under dagen, det lät bra så jag åkte till Tossåsen på morgonen. Det var till och med lite soligare än vad jag hade förväntat mig, dock fanns det lite tunna moln så att solskenet blev lite diffust.

Inledningsvis följde jag leden mot Lunndörren men sedan när vinterleden och sommarleden skiljer sig vände jag mot norr, absolut inga problem med att navigera för Västeråsklumpen var synlig så fort jag kom ut från skogen. Det var trevliga förhållanden att åka, bitvis isig barmark men lätt att hitta vägar runt, annars bara kompakt snö som gör åkningen ungefär så lätt det kan bli oledat.

Den enda navigeringen jag behövde göra när jag hade målet i sikte hela tiden var att åka runt tjärnarna, för jag har inte kunnat bli av med min isfobi. Jag fick nästan panik en gång när jag insåg att jag stod på isen. Löjligt, men så är det med fobier. Rationellt tänkande hjälper inte en skvätt. Viktigt dock att påpeka att fobin egentligen inte har med isen att göra i sig utan tanken på att falla genom den, vilket också förklarar bildtexten för bilden nedan.

Hur som helst så kom jag till Västeråsklumpen utan problem, även om vinden hade blivit påtaglig. Jag hörde suset, jag menar inte suset i öronen när vinden blåser på dig utan jag menar ett sus eller brus som du hör på längre håll, som t.ex. vattenfall. Så det var lite märkligt och jag kom fram till att det måste vara Lunndörren som agerar som vindtunnel igen och skapar ett sus när vinden pressas igenom. Jag var glad att jag inte var på väg till Lunndörrstugan!

Överst på toppen av Västeråsklumpen var det barmark så jag fick ta av skidorna för att gå de sista meterna till toppen och då äntligen kunde jag se Västeråslagan öppna upp sig framför mig. Jag hade inga större förväntningar egentligen, en dal med lite branta fjäll runt omkring ungefär, och det var precis vad jag såg. På den norra sidan smalnar dalen av till en bred U-dal mellan Giedtietjahke och Struohpie (huruvida fjället på den östra sidan verkligen är Struohpie kan diskuteras, men det finns inget annat namn i närheten så det får vara så) och det är Giedtietjahkes branta östsluttning som omedelbart fångar intresset.

Det blåste ganska brutalt nu och jag hade svårt att hålla kameran stabil ens när jag satt på en sten för att fota. Det fanns dock några klippor på toppen som bjöd på lä så jag kunde i varje fall få lite skydd för att äta lunch och under tiden tyckte jag att vinden mojnade lite. Och visst, när jag stod upp igen så var vinden inte alls besvärlig längre, skönt! Kanske har det någonting med solvärmen att göra, för nu började solen till slut försvinna bakom allt tjockare moln.

Halvvägs tillbaka hittade jag riktigt bra lä och stannade för fika. Superskönt att sitta där trots att solen hade försvunnit, det var ungefär nollgradigt i luften så varmt var det ändå. Så jag drack kaffe och åt lite kex och tittade på det öppna landskapet framför mig, nästan lite synd att jag inte har förmåga att sitta stilla efter att jag fikat färdigt.

Med solljuset försvann även kontrasten och nu blev det så där konstigt som det ibland blir när du åker skidor, ingen aning om vilken struktur snön har eller om det ens lutar åt något håll. Det är märkligt, som att åka på ingenting typ, ser bara skidorna men inte underlaget. Men bristen på kontrast visade sig vara en bra sak till slut när jag hittade några fantastiska fjällbjörkar som bjöd på lite detaljstudier. Bilderna skulle inte alls ha funkat med solljus!