Äntligen! Väderprognosen ser bra ut, dagen är lång nog – dags för en riktig topptur! Jag hade ambitioner att göra Hundshögen redan i december, men med vädret som det var så blev turen inte av. Förhållandena är fortfarande lite knepiga som ni har sett i mina tidigare inlägg – inte minst gårdagens – men jag och min turkompis garderade oss genom att ta både skidor och snöskor. Toppen skulle vi göra helt oavsett!
Väl i Arådalen kikade jag upp mot toppen (man ser fjället från parkeringen) och det såg ganska bra ut. Jag pratade också med en kille som har varit där några gånger och han sade att det brukar vara bra med snö men just i år är det kanske lite osäkert. Så vi bestämde oss att börja med skidor och bära snöskor, visserligen blir det lite extra vikt men det blir värt det om det blir barmark och/eller isigt högre upp.
Det var strålande solsken när vi började åka och jag kände mig lite överklädd, jag hade kläder efter prognosen vilket var ungefär -10 grader och blåsigt. På de lägre höjderna blåste det dock nästan ingenting så det var bara att skala av mellanlagret för att inte svetten skulle rinna på ryggen. Vi såg att det var lite moln på gång dock och även väderprognosen hade flaggat för att det skulle bli moln mitt på dagen och visst, kanske ett par hundra höjdmeter innan toppen hade det redan mulnat på samtidigt som vinden hade tilltagit.
Vi skulle ha stannat för fika när det fortfarande var soligt men glömde, hade bara knatat på för det var faktiskt bra med snö hela vägen. Så nu hade vi ett problem, jag kände att krafterna började sina, jag var i stort behov av energi samtidigt som det inte fanns lä någonstans och vinden inte var nådig (trots att jag nu hade mellanlagret på igen). Men man ska vara beredd när man är ute på vinterfjäll och jag hade en tarp (har valt att inte skaffa en vindsäck) och ett liggunderlag med i ryggsäcken, så vi svepte oss i tarpen och satt på liggunderlaget och fick tillräckligt med skydd så vi kunde fika.
Tarpen fladdrade våldsamt i vinden och det var stundtals svårt att höra vad den andra sade så det var inte så att man ville sitta där en sekund längre än nödvändigt så efter att vi fått i oss mat och dricka var det dags att fortsätta färden. Det visade sig att vi hade stannat ganska nära till toppen så vi var snart uppe och det var gott om snö även på toppen. Dock vindblåst isig snö som gör det lite knepigt att åka skidor och jag kände mig som Bambi på hal is, den hårda vinden hjälpte inte. Jag gjorde några halvhjärtade försök att fota men eftersom det var mulet så fanns det inte så mycket att hämta däruppe, bättre att glida ner för att slippa vinden.
Eller glida och glida… utför var den isiga snön ännu besvärligare så vi bytte till snöskorna, då hade vi inte släpat dem i onödan! Efter kanske 100 höjdmeter från toppen blev snön mer hanterbar och vi bytte till skidorna igen. Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen, jag är ingen utförsåkare så jag sicksackade även om fjället inte alls är brant mot Arådalen. Mitt nöje är att samla fjälltoppar och fota vyerna, inte att ta den snabbaste vägen tillbaka!
På tal om vyerna så var det intressant att kolla utsikten från Hundshögen. Vi hade Sonfjället söder om oss (med en profil som jag knappt kände igen), Åreskutan i nordväst, Anarisfjällen och Lunndörrsfjällen naturligtvis… Anåfjället med dess taggiga profil gick inte att missa men vad som ändå överraskade mig mest var att Vigelmassivet var tydligt i sydväst! Det är 10 mil dit fågelvägen och inga större fjäll emellan.
Nu började solen också komma tillbaka så vi satt oss för fika igen för att denna gång kunna njuta av fikat lite mer än när vi huttrade under tarpen. Dock huttrade jag lite nu också trots solskenet… jag var frusen in i märgen och tinade inte upp ordentligt tills jag kom hem, som det visade sig senare. Jag tror att jag frös delvis för att jag inte intagit tillräckligt med energi, typ en macka, en näve nötter och några kex. När ska jag lära mig?! Men just då var det ändå ingen fara, det är precis som jag sade i går att det är helt okej att känna sig obekväm och frusen när man vet att det är förbigående och att skyddet är nära.
Det är så himla kul att nu komma igång med topparna och jag hoppas att kunna göra några till på snö under våren!
Turen
- Längd: 12 km
- Stigning: 653 m
- Tid: 5 tim 20 min
- Topp nr 34 (av 141) i Jämtlands landskap (gränsen mellan Härjedalen och Jämtland går på toppen men då större delen av fjället är i Jämtland, räknar jag toppen som en Jämtlands-topp)
- Topp nr 62 (av 178) i Jämtlands län