Gårdagens pulsande i pudersnö kändes i benen, men det var desto viktigare att ta mig ut på tur igen. Utveckling genom utmaning, typ. I dag siktade jag på Lill-Kesudalen i Ljungdalen, kanske åka runt Stortuvan.
Men redan från början hängde planen lite lös för det var tjock dimma. Jag såg visserligen några ledkryss framför mig men annars hade jag inga riktmärken alls. Det var lättåkt dock, några som hade följt vinterleden i Lill-Kesudalen dagarna innan så jag följde spåren. Okej jag vet att jag gjorde en stor grej tidigare om att skapa mina egna spår, men allt sånt beror – Lill-Kesudalen råkar vara mest en myr, delvis en ganska blöt sådan, och jag kallsvettas fortfarande varje gång jag hör hur stavarna slår i is. Att följa spår då ger mig tröst, ”om de klarat sig så gör jag det också”.
Men ganska snart tog det roliga slut. Spåren grenade där vinterleden möter sommarstigen (mot Vargtjärnsstötens gruvområde). Jag skulle ju har fortsatt framåt. Jag funderade på att följa spåren mot gruvorna men nu var dimman så tjock att det började bli lite olustigt. Jag ville inte åka runt i ett okänt område utan ledkryss med obefintlig sikt, spåren till trots. Och om jag skulle fortsätta följa ledkryssen och skapa egna spår så skulle jag snart komma till kalfjället i den här gröten där de enda riktmärkena är just ledkryssen. Kändes inte riktigt värt att riskera, jag kan åka runt Stortuvan någon annan dag när det faktiskt går att se någonting.
Eftersom jag inte heller ville vända tillbaka så var det enda alternativet kvar att åka mot Stortuvan, komma upp till trädgränsen och sedan bara hålla höjd tills jag kommer till Stortuvans led. Det innebar att jag nu fick pulsa i pudersnö igen så det tog mig en bra stund att komma upp, men sedan var det lättare igen.
Dimman var ännu tjockare uppe (eller egentligen var det väl låga moln) och det var nästan lite spöklikt med ensamma fjällbjörkar som tecknade sig svagt genom det vita töcknet. Nu när alla träd dessutom var helt täckta med snö/frost så var det ibland svårt att se var trädet slutade och dimman tog vid. Det blev märkligt konturslöst men samtidigt väldigt vackert. Den här sidan av fjällen ser jag sällan, oftast håller jag mig i skogen (eller inomhus!) sådana här dagar. Men, det är väl värt besväret att gå utanför bekvämlighetszonen. Även om jag fegade vid korsningen och valde den väg som kändes den säkraste. Men i slutändan blev det ändå win-win så jag kan inte klaga!
Hur vitt det blir under veckan blir spännande att se. Beroende på väderprognosen så dimper det ner snö, regn eller snöblandat regn med temperaturer enligt den värsta prognosen uppemot fem plusgrader. Den värsta prognosen som också utlovar över 100 mm nederbörd innan helgen. Andra prognoser är lite mer återhållsamma, kanske plus två grader och något över 50 mm nederbörd. Jag tar hellre 50 mm varav det mesta som snö än 100 mm och risk för mycket regn… I en perfekt värld skulle det bli 100 mm varav en lite del som blötsnö, då blir snötäcket kompakt! Med det sagt så innebär sådana här mängder nederbörd, kanske i kombination med hård vind, att det finns en risk för strömavbrott. Så det är en tuff och spännande vecka som väntar!