Det har varit en fruktansvärt dålig vecka. Jag berättade om plusgraderna, regnet och vinden i förra inlägget men busvädret har fortsatt nästan utan uppehåll sedan dess. Det har inte varit stormstyrka varje dag men tillräckligt illa att Flatruetvägen inte varit öppen mer än några timmar. Under en hel vecka. Det ställde till det för mig, jag hade bokat tid i Funäsdalen för min tredje covid-spruta men när jag såg att det blåser för hårt för att vägen skulle vara öppen så blev jag tvungen att boka om. Jag lärde mig sedan att de vaccinerar lokalt här i Storsjö och fick en tid nästa vecka så det gick bra ändå.
När väderprognosen då äntligen visade lite lugnare väder med chans för sol så var jag inte sen att utnyttja tillfället. Jag tänkte åka till Tossåsen men när jag svängde in mot Tossåsen så stötte jag på hinder efter knappt 100 meter – det var minst halvmeterhöga snödrivor tvärs över vägen. Jag ville inte ens försöka forcera mig genom, fyrhjulsdrift till trots. Inga problem tänkte jag, jag kollar om de hunnit ploga den östra ”avfarten” (dessa avfarter är den gamla vägsträckningen innan de byggde om 535). Om inte ens den är farbar så kan jag fortsätta vidare till Arådalen som plan B.
Grejen är att jag aldrig åkt den östra vägen och heller inte kollat var korsningen är, även om jag flera gånger undrat hur jag kunnat missa skylten varje gång jag åkt förbi. Det visade sig att jag aldrig missat någon skylt, för det finns ingen – jag började ana ugglor i mossan när jag kom till korsningen till Torsborg, försökte att komma ihåg om Torsborg var före eller efter Tossåsen-korsningen. Svaret är efter, för plötsligt var jag i Börtnan. Det blev plan B per automatik! Jag hade förstås kunnat kolla kartan men eftersom jag hade Arådalen som alternativ så var jag inte så brydd.
Jag har aldrig besökt Arådalen. Den var väldigt långt borta när jag bodde i Ljusnedal och sedan i Åre och jag såg aldrig något behov av att ta mig dit. Sedan när jag började göra Jämtlands fjälltoppar så visste jag att det skulle bli ett besök nån gång för att göra Hundshögen, och det är lämpligast att göra när jag bor i Storsjö och har bara 7,5 mil till Arådalen. Men den här gången skulle jag inte göra Hundshögen, för det första så var jag för sent ute och för det andra så yrde det fortfarande snö på toppen efter gårdagens oväder så att någon topp såg jag inte. Och som ni vet – ingen topptur utan utsikt.
Jag nöjde mig med att följa vinterleden upp till kalfjället. Ingen som har åkt där för ett tag, leden var helt översnöad i skogen och det gick inte att se någon tillstymmelse till spår. Väl på kalfjället såg jag till min stora glädje att solen började komma fram. Framför mig tyckte jag att jag såg en ljusning i dimman/snöyran nära marken… kan det vara… japp, en dimbåge! Jag vände mig om för att kolla mot solen och där såg jag en halo, det här var ju helt underbart! Jag tänkte att jag kanske får en bättre halo om jag fortsätter uppåt där snöyran är lite tjockare, men tyvärr fanns det moln i horisonten som snart täckte solen och det kändes som att snöyran också sänkte sig så att sikten överlag blev lite sämre. Jag såg ingen mening med att fortsätta uppåt utan vände och gick ner, men var väldigt nöjd ändå. Det var en kortvarig lycka med solen men med en dimbåge och en halo kan jag verkligen inte klaga. Bra med plan B!
Den här turen gjorde jag förresten med snöskor. Jag funderade länge på vilken utrustning jag skulle använda, för det är så många frågetecken kring förhållandena nu efter veckans oväder. Jag tänkte att snöskor är det säkraste valet, för det första så ska det inte vara fluffigt puder i skogen eftersom det tidvis varit plusgrader och blåst så hårt och då ska snön ha lite bärighet. Och för det andra så kan det var ont om snö på kalfjället och mycket isigt och då är snöskorna helt överlägsna faktiskt. Och precis så blev det, det var bara stundtals lite djup snö i skogen men annars inga problem. Och på kalfjället gick det från drivor till packat snö och från skare som höll till skare som inte höll och från barmark till is. Och allt detta ungefär inom tio meter kändes det som. Älskade snöskorna kan jag säga!
