För tre dagar sedan beklagade jag mig över att de rosa första solstrålarna på fjälltopparna är svåra att fånga. Just då såg väderprognosen också ganska tråkig ut, men 2022 förde med sig en oväntad men ack så välkommen ändring: klar morgon!
På kvällen såg det dock inte helt så bra ut. Det gjorde mig tveksam på att kliva upp tidigt och åka skidor i 4 km i terräng som endast delvis är täckt med snö för att komma till den bästa utsiktspunkten, så jag skapade en plan B och sov lugnt för att sedan kolla läget på morgonen. Och visst, en liten strimma av hopp fanns det så jag aktiverade min plan B och åkte till Torkilstöten. Dock lyckades jag med bedriften att inte ta till hänsyn körtiden (eller också har jag gått från tidspessimist till tidsoptimist) så jag fick lite bråttom med att komma upp till utsiktspunkten mellan Torkilstötens topp och Stötliden.
Väl uppe ställde jag stativet framför en trevlig sten som jag kunde sitta på, tog på mig förstärkningskläder och bara väntade. Det var lite moln i horisonten men inte helt hopplöst, samtidigt som fjällen tecknade sig vackert mot den rosa himmelen och några dimmoln kom och gick på topparna. Nästan vindstilla var det också så det var verkligen ett läge att njuta av årets första morgon.
Eftersom jag hade räknat med att inte få de allra förstra ljusstrålarna pga molnen så blev glädjen desto större när jag såg lite rött ljus på Helagstoppen! Molnen i horisonten tack och lov inte spred sig utan ljuset blev bara starkare allt eftersom solen kröp upp och belyste mer och mer av fjällen. Det var magnifikt, det var just detta som jag hade drömt om och jag knappt fattade att jag nu fick se det. Jag höjde armarna och knöt näven och tjoade lite, yes!
Nästan en timme satt jag där och beundrade och fotade morgonljusets skådespel på fjälltopparna. Det var nästan lite svårt att slita mig från vyn men jag ville också se hur utsikten var från Norra Gröndörrstötens norra topp (1 071 m), som hade varit min plan A. Jag fick gå en bit tills jag hittade tillräckligt med snö och åkte sedan söder från Stortjärnen och Långtjärnen och diagonalt upp till toppen. Visst att det skulle ha varit kortare att åka över tjärnarna, men min gamla rädsla för isen sitter envist kvar så jag har inget annat alternativ än att åka runt.
Väl på toppen såg jag det som jag hade resonerat utifrån kartan. Utsikten mot Helags är helt fenomenal och det allra bästa är att Predikstolens profil syns väldigt tydligt. Jag har sett Helags från ungefär alla håll det överhuvudtaget går att se och jag vågar påstå att den här utsiktspunkten slår alla andra. Ändå kommer det inte mycket folk hit om toppröset kan räknas som ett tecken för besöksfrekvensen. Det fanns nämligen inget röse att prata om, fanns bara några stenar som låg tillsammans som rimligen kan antas vara ditsatta av en människa. Och ändå ligger den här utsikten bara en dryg kilometer från Himmelsrasta, mindre än en kilometer från leden mellan Torkilstöten och Helags. Men ja…. hur många gånger har jag vandrat förbi och funderat på att ”den där toppen måste jag nog kolla någon dag”. Jisses. Borde ha gjort det för flera år sedan!
Jag ville ta mig tillbaka på leden men väl nere på leden fick jag konstatera att jag borde ha åkt samma väg tillbaka som jag tog upp, där var det nämligen mer snö. Leden är väldigt snöfattig och jag fick hela tiden sicksacka i jakt på några snöfläckar för att inte behöva ta av skidorna. Ändå skrapade jag skidorna säkert mer än jag vill tänka på och stighudarna slets nog ganska ordentligt. Nåväl, stighudarna är lätt att ersätta, måste se dem som en förbrukningsvara. Med tanke på detta så var mitt beslut att använda plan B ändå det bästa alternativet, för det skulle ha varit jobbigt att försöka navigera genom det snöfattiga landskapet i pannlampans sken. Det skulle ha gått långsamt och jag hade nog blivit rätt så stressad över tidspressen också. Snöskorna skulle faktiskt ha varit ett mycket bättre val än skidorna.
Närmare Torkilstöten började ljuset blekna. Väderprognosen lovade snöfall på kvällen och molntäcket höll på att bli allt tjockare, vilket gjorde mig desto mer tacksam över morgonens ljus. Närmare till liften såg jag en man som gick med kamera och teleobjektiv, jag motstod frestelsen att säga till honom att han borde varit där på morgonen… för nu fanns det inte ens rester kvar av det vackra ljuset på Helags. Härjedalens stora stolthet!