Dags för min årliga sammanfattning, tradition sedan 2009!
Året började med en kall men sagolikt fin januari för att sedan bli varmt och genomuselt i slutet februari och början av mars. Sommaren var väl ganska så normal vädermässigt men jag förstörde delar av den genom att råka ut för ett ryggskott, sedan i augusti började konstigheterna igen och det blev lite kallare än det brukar vara. Delar av oktober kändes det som att oktober var varmare än augusti men i november kom det ganska bra med snö och så var vi plötsligt inne på vintern. Det känns dock som att jag lämnade vintern bakom mig när jag flyttade till Storsjö alldeles i slutet av november, visst har det varit kallt men det saknas väldigt mycket snö. Det är visserligen vitt på marken men med grästuvor som sticker ut på gräsmattan är det verkligen ingenting att skryta med. Läge att vara tacksam över stora lokala variationer i fjällvärlden – ett snötäcke värt namnet går att hitta bara man vet var man ska leta.
Galenskap är nog annars det ord vi kan använda för att beskriva 2021. För en stund efter sommaren såg det ut som att samhället skulle normaliseras men så blev det inte utan nu lever vi med restriktioner och ökande smitta igen tack vare nya virusvarianter. Jag har ju alltid varit en enstöring så restriktionerna i sig besvärar mig inte, men jag känner alltmer som att restriktionerna validerar min livsstil. Det som jag gjorde precis innan epidemin slog till i Sverige, att jag gick på Melodifestivalens deltävning i Linköping, skulle jag inte ens tänka på nu även om alla restriktioner lyfts och pandemiläget officiellt upphör (det finns faktiskt ett ord för det: fono (fear of normal), som tagits in på listan över nyord 2021). Det är illa nog att jag måste gå och handla och det finns andra personer i butiken. Jag är inte den som går med munskydd överallt men jag är definitivt den som ser med stor fasa hur människorna inte har någon respekt för min personliga sfär (eller skyddsavstånd).
Men nog om det nu, jag tänker inte skriva mer om corona om inte nåt väldigt konstigt händer. Så nu går vi in på 2022 och jag kan ingenting annat än hoppas att det blir bättre än 2021. Fast det var ju precis vad vi önskade i slutet av 2020 och hur gick det med det?
Januari
Det var gott om snö, vindstilla och soligt för det mesta. Jag gjorde många fina turer och har aldrig fotat lika mycket under en januari månad som jag gjorde i januari 2021. Månadens bild är från morgonturen till Hållfjället, jag hade kommit upp till kalfjället precis när solen kikade över horisonten och jag gillade hur det rosa ljuset framhävde fjällets konturer.
Februari
Det är sådana månader som februari 2021 som jag börjar ifrågasätta mitt val att visa favoritbilden för varje månad i stället för att helt enkelt visa mina favoriter oavsett månad. Jag har liksom 50 bilder från bara januari som jag gillar mer än den här februaribilden. Men men, jag vill inte bryta traditionen så det är som det är. Om jag tog rekordmånga bilder i januari så blev det rekordfå i februari – allt beror på vädret! Aprilväder i februari, så kan man sammanfatta månaden.
Mars
Mars blev precis så fin som man kan önska sig och kameran gick rekordvarm igen. Månadens bild är från toppturen till Välliste, mestadels var det dimma men för en kort stund bröt solen fram och det var så vackert att det slog andan ur mig. Det var så överväldigande att jag nästan inte visste var jag skulle peka kameran, jag ville bara ta in allt. Jag tror inte bilderna på något sätt gör rättvisa för hur det var, sådana här förhållanden är någonting man måste själv uppleva för att förstå hur overkligt vackert det är.
April
Det var mindre aprilväder i april än det var i februari. Jag gjorde några riktigt fina turer men det var en sak som jag tyckte var väldigt besvärligt – jag hade inte lyckats att fota norrsken hela vintern. Det hade visat sig att det är överlag ganska mulet i Ottsjö/Åredalen så jag missade många chanser bara för vädret. Sedan var det säkert några gånger jag missade för att jag inte hade koll. Eller inte orkade vara vaken mitt på natten. I april börjar nätterna bli så korta att det blir svårt att se norrsken så den här kvällen i mitten av april var min första, enda och sista chans och lyckan var stor när jag såg lite grönt! Inte mycket, men tillräckligt.
Maj
Maj är en mellanmånad i fjällen som jag inte riktigt gillar. Det går kanske fortfarande att åka skidor men det är definitivt för tidigt att vandra. Skidåkning för min del kom dock inte i frågan för jag led av en skidåkartumme så jag var tvungen att undvika stavar. Då var det snöskor som gällde i stället, stavar kan visserligen användas men jag brukar gå utan. Den här turen i Oviksfjällen som gav mig månadens bild hade jag tänkt att göra som en vandringstur på frusna skoterspår, men så blev det inte för det hade snöat ganska mycket under natten. Så då gick jag med snöskor den 1 maj och det blev en väldigt fin tur till Falkfångarfjället och Drommen.
Juni
I juni kom jag igång med toppturerna på riktigt och det var några fina turer, dock är det så att toppturerna handlar mer om att göra toppen än foto i sig. Därför blir bilderna mest en dokumentation och om jag får någon toppenfin bild så är det bonus. Även om det blev några sådana ”bonusbilder” i juni så är min favorit ändå ett oansenligt ormbär, trots att jag egentligen var ute efter guckuskor och spindelblomster. Det finns en lokal i närheten av Åre med vansinnigt mycket guckuskor och andra orkidéer så jag passade på att beundra.
Juli
Jag började min semester i början av juli och betade av toppar på löpande band. Ett ryggskott satte lite käppar i hjulet men jag kämpade på trots allt, tills jag mot slutet av månaden var tvungen att konstatera att ryggen aldrig blir bra om jag fortsätter att belasta den. Men bilderna alltså, juli har aldrig varit en månad när jag tar några fina bilder egentligen utan då handlar det verkligen om att vara ute och vandra för hela slanten, bilderna får bli som de blir. Månadens bild är från en tur där jag gjorde tre fjälltoppar plus en namnlös mellantopp och på den här namnlösa mellantoppen stod en fjällripa. Jag gillar hur allt i bilden ser ut att luta åt samma håll så det blir lite flow i bilden.
Augusti
Eftersom jag behövde kurera min rygg som sagt så blev det ett avbrott i fjällvandringen (jag åkte till Finland för en vecka) och jag kom igång på nytt mot mitten av månaden. Nu började det handla mycket om att hitta lämpliga luckor i vädret och fantastiskt nog så blev det två helger i rad med superfint väder samtidigt som det vardagarna däremellan var ganska dåligt väder. Sånt tackar och tar man emot och dessutom hände det någonting så ovanligt som att jag hade sällskap på turerna två helger i rad. Månadens bild är från dagen då jag gjorde tre närliggande toppar med Vålåstugorna som utgångspunkt, dock testade att ett nytt upplägg, två toppar på förmiddagen och en på kvällen. Även om det gick bra så vill jag inte påstå att det var en succé, på kvällen var jag rätt så mör både i kroppen och i huvudet. Men inte för mör för att fota, månadens bild tog jag bara några hundra meter från stugan när jag egentligen bara ville sätta mig på någon stol, äta och dricka och göra absolut ingenting annat.
September
September är min favoritmånad. Det kan bli ganska så hektiskt också, eftersom perioden med höstfärgerna är så kort. Utöver höstfärgerna så jag gillar jag att fota vattenfall just i september. Nu blev det inte helt så många vattenfallsbilder som jag egentligen velat ha, men det räcker ju bra om det finns en bild som jag gillar extra mycket. Och den här bilden krävde inte ens att jag åkte långt – jag behövde inte åka alls, faktiskt. Med bil, i varje fall. Jag cyklade till Skiers Hütte och gick längs bäcken mot Lillskutan.
Oktober
Början av oktober var varm, kändes varmare än augusti som sagt. Men så i slutet av månaden gjorde jag en snöskotur, så det kan svänga snabbt. Månadens bild är en populär vy över Ottsjön, det finns ett vindskydd alldeles vid vägen och man ser sjön när man åker förbi. Jag var på väg till Fångamon men stannade illa kvickt när jag såg att sjön låg spegelblank. Jag bodde i Ottsjö i ett halvt år men det var vinterhalvåret, så jag hade inte lyckats med att se en spegelblank Ottsjön så här. Turen jag gjorde efter den här bilden gav mig några andra fina bilder men jag måste ändå välja just Ottfjället, lite sentimentalt kanske bara för att jag hade bott i Ottsjö. Men dimma och speglingar liksom, kan inte vara fel?
November
Det blev kallt i november och snökanonerna jobbade för fullt. I det fina och krispiga vädret betydde det att det låg väldigt mycket diamantdamm i luften, det är förresten ett ord jag lärde mig först då i november. Diamantdamm + solsken = halo. Och den här halon jag fick se i Ullådalen den 8 november var helt episk och det slutade med att jag råkade fota en halotyp som blott den andra personen i världen (och första i Sverige) i naturligt ljus. Erfarenheten gav mig mersmak och en vecka senare, också i Ullådalen, fick jag se en ny fin halo. Nu håller jag på med att läsa och lära mig mer om halofenomen och går ingenstans utan kamera och vidvinkel. Jag vill inte missa några tillfällen att fota halor nu!
December
I slutet av november flyttade jag till Storsjö. I Storsjö fanns det inte särskilt mycket snö men till min stora lycka upptäckte jag att det finns mycket mer av den vita varan 2 mil västerut i Ljungdalen. Då kunde jag göra säsongens första skidtur, men månadens bild är från en snöskotur upp till Torkilstöten. Så hårt som det blåste så var jag tacksam över det grepp som snöskorna gav, för med skidorna skulle jag ha glidit all världens väg. Efter den här dagen började det blåsa ännu mer och när det samtidigt blev väldigt många plusgrader så fanns det inte mycket att hurra för. Nu väntar vi bara på påfyllning av den vita varan!