Undrar om vi får vinter nu? Det har snöat så att landskapet är helvitt åter igen. Det fanns dessutom en chans för sol lagom till helgen och sådant får man naturligtvis inte missa.
Edsåsdalen
Det är en blåsig dag så jag planerade en tur som bjuder både på skydd och fina utsikter. Jag bestämde Edsåsdalen och hade då två alternativ, antingen gå till Valstugan och göra ett försök på Lillvalen eller gå till Vita Renen och fortsätta upp mot Renfjället. Jag var dock osäker på snöläget ovanför skogen och då riskerade jag bara att gå fram och tillbaks på en skogsbilväg om jag väljer Valstugan, samtidigt som jag garanterat skulle komma upp till Vita Renen och få en utsikt därifrån. Skulle ha varit kul att besöka en plats som jag inte redan sett men tanken på skogsbilvägen dämpade suget så Vita Renen blev det.
Jag var den första att parkera på parkeringsplatsen innan bommen men såg att några hade koden till låset och hade åkt till den övre parkeringen. Det var två bilar där, då skulle jag ha några steg att följa så jag kan se var de halkat och själv hålla mig på fötterna.

Renfjället var den första toppen jag gjorde efter att jag flyttade till Åre i fjol. Jag tyckte att stigen var ganska blöt då, föga visste jag att jag skulle säga samma sak om varenda led i Åre-trakten senare. Jag minns inte att det fanns några spångar då i fjol men nu var det spångat, så visst har de rustat upp lederna även här.
Mot Renfjällets topp
Jag var ute så tidigt att Vita Renen inte öppnat än, det gjorde mig ingenting dock då jag hade lunch med mig. Jag började följa stigen mot Renfjällets topp, jag tänkte inte göra toppen utan bara hitta någonting fint att fota. Vinden var som sagt ganska hård och nu när jag var ute från skogen, var det inte så skönt. Det yrde snö i luften och flingorna kändes som små nålar i ansiktet.
Det var ingen annan som tagit sig upp hit än och jag var lite osäker själv om hur långt jag vill gå. Dimman gjorde att sikten inte var bättre än 100 meter för det mesta och jag såg inte många tecken på att det skulle lätta. Efter ett tag såg jag ett stenröse som markerade en liten höjd och bestämde att det var bra så, klappade på röset och vände. Det var ärligt talat ingenting att se där, bara vitt.


Nytt försök
Men så lite typiskt så såg det ut att börja spricka upp när jag var tillbaka vid Vita Renen. Då bestämde jag att följa vinterleden en bit upp då den såg ut att bjuda på en chans för en utsikt. Men nix, någon sol såg jag inte och så vände jag igen efter 1 km. Men då när jag kommit halvvägs till Vita Renen, då började solen visa sig! Nu hade jag tyvärr kommit så långt ner att jag inte hade så bra möjligheter att fota, särskilt för att solen visade sig bara för någon sekund åt gången så ljuset var alltid borta innan jag hade kameran redo. Jag ville inte gå upp en tredje gång så jag tackade för mig och fortsatte att gå ner. Såg att det var mycket folk vid Vita Renen och bestämde att jag köper en muffins på Ica och fikar hemma hellre än stannar här för en våffla.




Stigen var upptrampad nu och jag hade folk bakom mig och framför mig. När kom till bilen så såg jag hur folk har parkerat lite hur som helst när den lilla parkeringsplatsen blivit full. En hade ställt sin bil i princip mitt på vägen framför bommen, jag undrar verkligen hur de där fyra som hade parkerat på den övre parkeringen efter bommen kommer att ta sig förbi utan att glida till diket. Vad är det för en idiot som parkerar så, han måste ju ha sett att några bilar har åkt efter bommen? Så enfaldig kan ingen vara att tro att alla som åkt upp har också redan åkt ner.
Solen försvann när jag åkte hem så jag verkade inte ha missat särskilt mycket trots allt. Men även om det skulle ha blivit blå himmel, vad då? Jag var faktiskt väldigt nöjd med dagens tur, jag visste redan att jag hade några fina bilder med mig (den finaste enligt mitt tycke finns på Instagram så ni får gärna kika). Vad skulle solen ha gjort? Det skulle bara ha blivit annorlunda bilder, inte bättre. Solljus på vita fjäll har viss slagkraft samtidigt som den lågmälda stämningen som dimman skapar kräver lite mer av betraktaren. Och jag var tacksam för det lågmälda.