Tiden går fort när man har roligt. Nu har jag bara två veckor kvar i Åre! Jag har verkligen älskat att bo här, det har varit så himla kul att upptäcka nya platser och det har framför allt varit kul att bestiga nya toppar. Jag insåg i går att det är min sista ”riktiga” helg i Åre nu, för på lördag åker jag till stan vilket lämnar mig bara söndagen för en utflykt. Och lördagen efter det flyttar jag!
Favorit i repris
Jag tyckte att det är passande att jag gör en till liten topp vid Åreskutan. Rödkullen ser jag inte från Björnen men jag har många gånger funderat på att cykla dit längs servicevägar som slingrar sig tvärs genom Skutans liftsystem. Cykling blev det aldrig men det går fint att göra toppen till fots från Ullådalen och i och med att jag är väldigt förtjust i Ullådalen just nu då det verkar vara ett helt perfekt ställe för diamantdamm och därmed halofenomen så var det ju ingen fråga om saken.
Det har förresten visat sig att jag verkar vara den första i Sverige som fotat en bisolpelare. Eller åtminstone den första som publicerar den och kallar den för bisolpelare, ett begrepp som inte existerade förra veckan enligt Google. Det skulle vara väldigt roligt att få någon expert analysera mina bilder men än så länge finns det ingen som nappat på och jag vet inte vem jag ska fråga, utöver de forum där jag redan postat. Uppdatering kommer naturligtvis så fort jag får veta mer!
Vingar över solen
Det var en klar morgon och först trodde jag att möjligheten för halo är borta, men väl framme behövde jag inte bli besviken. Det var en helt fantastisk övre tangerande båge och Parrys båge över solen och mitt enda problem var att jag gick upp längs skidbacken så någon fin förgrund kunde jag inte trolla fram. Men vidvinkel hade jag denna gång och med 15 mm fick jag även hela 46 graders halon i bilden. Eller en supralateral båge. Jag var säker på att det var just en 46 graders halo jag fotade förra gången men nu börjar jag tveka. I bästa fall var det en 46 graders halo förra gången och nu är den en supralateral båge, då jag har fått bild på båda… Jag försöker att ta reda på exakt hur det är och uppdaterar bloggen när jag vet!
Ovanför den övre tangerande bågen och Parrys båge så finns det en tredje båge som jag misstänker är övre Lowitz båge. Dessa bågar ändrar form beroende på hur hög solen är på himmelen, så jag har inte kunnat hitta någonting som ser ut exakt som det jag ser i min bild. Igen, uppdaterar inlägget när jag vet.
Rödkullen
Jag hade hela tiden spår att följa så att snödjupet inte var något problem. Promenaden till Rödkullen är kort men så fort jag kom upp från skogen så slog vinden till. På toppen var den brutal, jag fick ligga på magen på den kalla klippan för att kunna stabilisera kameran.
Trots sina blygsamma 940 meter i skuggan (bildligt talat – just nu var det soligt) av Åreskutan bjöd Rödkullen en superfin utsikt söderut. Skäckerfjällen såg jag i nordväst, lite för långt borta för att fota på ett vettigt sätt, så jag fokuserade mer på det regnbågefärgade dimmolnet till vänster från Lillskutkanten.
I och med att det verkligen inte var skönt på toppen så pausade jag för lunch först när jag kommit en bit ner och fick lite skydd. Jag hade fortfarande utsikten dock och satt där i solen och tyckte att livet är härligt. Det är liksom… det blir inte bättre ni vet?
Även om det från toppen såg ut som att diamantdammet var borta så såg det bättre ut när jag kom tillbaka till dalen. Tyvärr var det lite moln framför solen nu och utan sol ingen halo, så jag kollade det lilla vattenfallet nedströms från bron i stället och sedan skulle jag bara åka hem, vilket visade sig vara enklare sagt än gjort.
Anthelion
Det var nämligen så att efter några hundra meter var det tjockt med diamantdamm, solen var framme och halon ett faktum. Tyvärr finns det ont om bra ställen att fota vid vägen, jag åkte ner utan att hitta någon plats så jag vände och åkte upp igen. Och tvärbromsade när jag såg anthelion! 120°-bisolarna såg jag ju förra gången, men ingen anthelion. Jag tog den första bilden bara så där mitt på vägen, det viktigaste var att jag får en bild. När jag hittade ett lite bättre ställe hade den hälften försvunnit redan och mer av den såg jag inte. Inte undra på att anthelion sällan fastnar på bild, verkar kräva precis rätt tid och plats för att se den (och någon med en kamera som tittar 180 grader bort från solen och fattar vad de ser). Så hur mycket tur hade jag nu då?
Jag åkte sedan upp till den stora parkeringen men där var halon nästan helt borta, diamantdammet låg på lägre höjder nu. Vände, åkte ner, hittade ett halvbra ställe, åkte lite längre ner och försökte igen. Det verkade vara en ganska skarp gräns för diamantdammet/dimman så att väl inom dimman var halon ganska diffus men bara en bit upp så var det nästan ingen halo alls. Så efter att jag åkt upp en gång till utan att hitta någonting nytt så lämnade jag Ullådalen till slut.
När jag kom ner till E14 så såg jag halon igen, åkte mot Tegefjäll och svängde ner till byvägen. Nu började solen försvinna bakom fjället men i sista stunden hittade jag ett ställe för att fota och fick då halon ovanför Åresjön.
Jag kan liksom inte hitta ord för att beskriva dagen. Eller jo tydligen har jag hittat flera ord eftersom jag skrivit så här mycket… men jag menar känslan. Känslan att se allt det fantastiska – snölandskapet, fjällutsikten och den vidunderliga halon.
Tacksam.
