Jag fortsätter att jaga vattenfall. Enligt satellitbilderna finns det flera stycken i Fangan (söder från Fångåmon) och då väderprognosen utlovade uppehållsväder så åkte jag dit. Det blev dock ett stopp innan jag var framme, det är inte bara uppehållsväder utan det är helt vindstilla också! Det finns ett vindskydd i Sjöändan som bjuder på en fin utsikt över Ottsjön med Ottfjället i fonden. Varje gång jag åkt förbi har det blåst mer eller mindre så att speglingen uteblivit, men nu äntligen så såg jag det jag väntat på och fick resterna av morgondimma på köpet. Fantastiskt!
Vattenfall i Fangan
Jag lämnade bilen i Fångåmon och började cykla. Det var en dryg fyra kilometer till vägs ände, vägen var fin men bommad och det skulle bara ha varit slöseri med tid att gå den till fots.
Jag såg att det fanns två stigar men enligt kartan finns det bara en. Jag tog den till höger för jag hade Fangan på höger sida, även om jag visste att jag skulle behöva gå lite oledat för att komma till det första vattenfallet jag spanat på satellitbilden. Stigen tog mig till Fangan – sans vattenfall – och tog slut där och jag fattade ingenting. Nåväl, jag skulle ju behövt gå oledat i vilket fall som helst så det var bara att följa ån då. Vilket var enklare sagt än gjort. Mosstäckta hala stenar, hål, sankmark, fallna träd och vattendroppande buskar och gräs gav mig snart en känsla av att gå i regnskogen samtidigt som kläderna blev alltmer blöta. Det var en varm dag dock så inga problem med blöta kläder, faktiskt lite galet att oktober hittills har varit varmare än augusti var under långa perioder.
Men så kom jag till detta vattenfall jag hade hört hela tiden och visst var det ett vackert ställe! Verkligen fint, galet att folk inte kommer hit. Jag såg att det var lite nött här och var så ibland är det nog besökare här, men det måste vara lokalbor. Enligt kartan heter den Helgtjärnforsen men den är inte skyltat på något sätt och någon stig värt namnet finns inte som sagt. Det visade sig dock att det var svårt att fota, lite för mycket grenar som stack in i bilden, så jag nöjde mig mest med att bara titta. Det finns ett lite större fall högst upp och jag behövde gå på såphala klippor för att ta en närmare titt, men vinkeln var omöjlig trots det. Och när jag säger såphala så menar jag det. Inte min egen speciella HSP-grej, överreagerar på minsta svårighet, utan på riktigt. Glashalt. Snorhalt. Verkligen inget läge att ta långa kliv och jag kollade både två och tre gånger innan jag lade någon vikt på foten. Jisses.
The magic disappearing act
Nu tyckte jag att jag såg en stig längs ån så jag följde den. Ganska snart försvann den, jag kollade kartan och såg att den där stigen som finns på kartan är lite längre in i skogen så jag siktade på den. Och kom till en väldigt blöt myr som jag behövde lösa på nåt sätt utan att få vatten i stövlarna, dock såg jag nu att lite längre upp på andra sidan myren fanns det en liten gul prick på ett träd, måste vara stigen! Och visst var den, dock ganska otydlig och stundtals försvann den helt, både stigen och gula prickarna alltså. Allt som behövs är ett träd som fallit över (kanske just det träd som hade en gul prick) eller ett lite blötare ställe och då har folk valt olika vägar runt och resultatet är att stigen växer över. Och eftersom det inte finns så många fötter som trampar här så har en ny stig inte bildats heller. Det var dock ingen risk att gå vilse för jag hade ju Fangan till höger hela tiden, jag bara tycker inte att det är roligt att gå oledat genom en skog med mosstäckta hala stenar, hål, sankmark, fallna träd och vattendroppande buskar och gräs (ja jag har visst redan skrivit detta men det tål att upprepas).
Vad är det jag brukar säga om att gå genom skog? Inte min favoritgrej precis i bästa fall. Särskilt inte så här!
Västra Vattensjön
När jag äntligen kom till Västra Vattensjön var allt det jobbiga bortglömt – det var helt magiskt fint, sjön låg spegelblank med Stor-Anahögen och Skraupvalens fina profil mitt emot. Otroligt vackert alltså och det känns lite galet att de uppenbarligen inte är många personer som kommer hit. Det är säkert fler som stannar vid Sjöändans vindskydd per dag än vad det kommer folk hit per år.
Molntäcket var ganska tunt vilket gav det svåraste möjliga ljuset för att fota just med tanke på fjälltopparna i bakgrunden, det var motljus och vansinnig kontrast. Jag testade med HDR men hyste inga större förhoppningar om att det funkar (och hemma konstaterade jag att det inte funkade). Så jag riktade kameran mot andra motiv för någon brist på motiv var det överhuvudtaget inte. Jag tog mig till en liten udde som gav mig fri sikt åt alla håll och bara njöt. Åt lunch och ångrade att jag inte hade fika med mig, ryggsäcken var tung nog med två kameror, drönare och stativ.
Så kom det lite vind som bröt vattenytan och förtrollningen. Det var dags att hitta min väg tillbaka till cykeln men nu behövde jag inte tänka på vattenfallen längre utan satsade på att hitta den där stigen. Gula prickar på träd, ja tack! Jag var nöjd när jag gick, nu var stigen tydlig hela tiden och det var lätt att gå och det fanns dessutom stockar placerade på de blötaste ställena, så en gång i tiden har den här stigen varit viktig.
Men vad är detta? En sjö?! Stigen går ju inte ens i närheten av någon sjö enligt kartan… den enda sjön som finns är V Helgtjärnen men den är typ en halv kilometer från stigen. Och helt rätt. Det var V Helgtjärnen och jag var en halv kilometer från den stigen jag trodde jag hade följt. Så nu hade jag två alternativ, lita på att de gula prickarna leder mig till cykeln (kanske den vänstra stigen som jag såg tidigare?) eller ta det säkra före det osäkra och gena till vänster för att komma till stigen enligt kartan. Valet blev ganska enkelt efter att jag gick över bäcken, för både stigen och de gula prickarna försvann. Så in i spenaten gick jag igen, över mosstäckta hala stenar, hål, sankmark, fallna träd och vattendroppande buskar och gräs.
Vilken glädje att se en gul prick på ett träd igen! Nu var det rätt stig. Det var dock en kortvarig lycka, jag stod där och kollade framåt, stigen liksom slutade här och någon kompis till den gula pricken såg jag inte. Efter lite irrande kom jag till stigen igen och så äntligen var jag framme vid cykeln. Att säga att jag var less på skogen var nog dagens understatement, turen hade varit en knapp fem kilometer men kändes som femton!
De säger att det är bra för hälsan att gå i skogen. För min del är det tvärtom, mitt blodtryck gick nog mer upp än ned. Men den där stunden vid den spegelblanka Västra Vattensjön, den överväger allt!
Bäverkroken
Dagen var dock inte över än. Från den här sidan av Fangan hade jag bara en kilometer att gå från vägen till Bäverkroken och jag var lite nyfiken på den, det finns dessutom några vattenfall nedströms från Bäverkroken och jag var ju som sagt ute efter vattenfall. Jag var kanske inte helt pepp på tanken på att gå genom skog på nytt men stigen såg ut att vara bra och det var bara en kilometer, bäst att passa på.
Och så försvann stigen. Jag gick igenom hela mitt förråd på svordomar på tre språk, det här kan inte vara sant! Kollar kartan, mer till höger, efter ett tag kom jag till någonting som liknar en stig, tappade bort den igen, ibland såg jag någon gul prick på ett träd men oftast inte. Nu var jag ordentligt less på detta, jag var på väg att vända tillbaka men kollade kartan en gång till och såg att jag faktisk inte hade mer än 50 meter kvar, så okej jag går fram men inte en chans att jag kollar några vattenfall längre nedströms! Bäverkroken var en besvikelse, inte alls hur jag hade föreställt den, eller också var jag liksom inte på humör att bli imponerad av någonting.
På tillbakavägen tappade jag bort stigen ett par gånger till men det har ni säkert redan hört. Jag kastade mig på cykeln och trampade till bilen och funderade på om jag någonsin vill besöka Västra Vattensjön igen. Svar nej, det kan inte bli mer magiskt än det var i dag och det är inte värt besväret att ta sig dit för någonting mindre magiskt än det var i dag.
Jag kom på att det inte alls är konstigt att det inte finns mer folk som besöker V Vattensjön!
~ ~ ~
Jag var nyfiken på att se om någon annan har skrivit om Fangan (Fångån) och Västra Vattensjön. Det verkar finnas två grupper av människor som gillar Fangan – forspaddlare och fiskare. Jag antar att det finns fler fiskare än forspaddlare och så läste jag att numera får endast gäster på Fångåmons och Anarisets fiskecamper fiska i Fangan. Vilket lär ha avsevärt minskat antalet fiskare här, vilket i sin tur kanske förklarar att stigen har försvunnit. Det behövs många fötter för att skapa stigar.
Intressant ! Fina bilder. Vattenfallen såg härliga ut att fota. : )
Såg det ut som att det skulle kunna gå att ta sig över Fangan vid utloppet från V. Vattensjön ?
Tack! 🙂 Ja vattenfallen var fina och trots att de var huvudsyftet för dagens tur så handlade turen i slutändan om nästan allt annat än just vattenfall. 😀
Jag kollade faktiskt inte så noga om det går att vada, jag hade undrat om samma sak när jag såg kartan men så liksom glömde jag det hela i min iver att se den spegelblanka sjön! Men om det går att vada så bör det vara vid utloppet på sjöns sida innan vattnet forsar, kolla bilden ovan där jag ursäktar en genomdålig HDR. Men jag är nästan säker på att det har funnits en bro tidigare, det finns en stor klippa mitt i ån och vattenfall på båda sidor, jag såg metallbalkar på klipporna på båda sidor av vattenfallet som var närmast mig som nästan inte har någon annan förklaring än att de varit en del av en bro tidigare. Enligt kartan går det också en stig på båda sidorna av ån och jag tror den är från tiden då det fanns en bro här. Så om jag spekulerar fritt så är det är så pass svårt att vada att de behövt en bro i stället.
Ja, jag tänkte just på den där bilden vid utloppet när jag frågade om eventuellt ställe att vada på. : )
Du skrev också att det ser ut att ha gått en bro över ån förut. Det är intressant ! Jag brukar fundera över hur vägar och stigar har gått förut, boplatser m.m.
Fast om det har gått en bro där säger egentligen inte så mycket om det går att vada ån eller inte, i sig. Det kan ju vara av bekvämlighetsskäl de byggt en bro där, om människor ofta har passerat ån. Likaså kan de ju ha velat passera ån även när det är högre vatten, såsom på våren. Ska man vada så kan man ju välja när det är mer normalt vattenstånd.
Ja, jag lär nog inte komma dit i vilket fall. Jag tänkte om det var en närmare väg för att ta sig till fjällen där, såsom Skraupvalen. Fast jag ser att det går en stig på V sidan också (in i Djupdalen), om man nu skulle vilja ta Skraupvalen från det hållet.
Jag glömde för övrigt att skriva i inlägget att det finns en urgammal bro strax uppströms Helgtjärnforsen (tog en mobilbild på den men jag kollar ju aldrig mobilen…). Ån delar sig där och i satellitbilden kan jag se bron på norra sidan men inte den södra sidan. Bron som jag såg bestod av tjocka stockar så nog går det bara att gå över, men det är liksom till ingen nytta när en bro saknas på andra sidan. 😀
Har svårt att förstå att namnen på dessa platser har ändrats med tiden. Är född/uppväxt i Fångåmon och på den tiden hette det Östra/Västra Fångvattnet,Fångån och Fångvalen.
Nu kallas dom Vattensjön och Fangan,endast Fångvalen har fått behålla sitt gamla namn????
Intressant, tack så mycket! Ja jag skulle också gärna få veta varför namnen ändras. Här i Orsa Finnmark där jag befinner mig just nu förstår jag att det blir förvirring i och med att många namn är finska, men det är svenskar som skriver dem och då blir stavningen försvenskad. Men med Fångvattnet/Vattensjön är det inte ens fråga om stavning, utan det är ett helt annat namn. Lantmäteriet kanske har en förklaring.