Jag är ganska nöjd med årets toppturer hittills så det är dags att fokusera lite på andra saker. September är min favorittid, jag älskar höstfärgerna och den klara och svala luften. Dom dagar de finns… perioden med färgerna är vansinnigt kort och att få en fin dag när de är som bäst kräver en stor dos tur. Men ni fattar. Som bäst är hösten helt oslagbar!
En sak jag är särskilt förtjust i är att fota vattenfall om hösten. Jag var i Vålådalen i fjol och funderade på Vålåfallet men vände när jag kom till ett vad, jag hade inte utrustning att ta mig över då. Nu var jag beredd så det var äntligen dags att kolla Vålåfallet (och nej jag menar inte det som ligger intill vägen i Östra Vålådalen!).
Lunndörrsån
Väderprognosen gav inga glada besked den här helgen men på lördag förmiddag skulle det varken regna eller blåsa så det var min chans. Visst regnade det dock på morgonen och det var duggregn när jag började gå men det upphörde ganska snart. Det var mycket folk på väg till Blanktjärnen men föga förvånande fick jag gå helt ensam så fort jag vek av till leden mot Vålåfallet (det är dock skyltat och markerat dit). Vid vadstället konstaterade jag att det var för djupt för mina halvhöga gummistövlar, men jag var beredd för det och hade foppatofflor i väskan, det är ett ganska enkelt vad där utmaningen mest består av att det är ganska brett och vattnet är kallt så här års. Erfarna fjällvandrare fnyser åt mig när jag säger det men jag har lyckats att undvika vad ganska bra under hela min fjällvandrarkarriär så jag kan inte bagatellisera ens ett enkelt vad som Lunndörrsån här.
Men foppatofflorna ja. De behövde jag inte trots allt. Någon hade lämnat sina gamla läderkängor här, trasiga och utan snören, men med tjock sula och dessutom rätt storlek för mina fötter. Så jag använde dem, inte så äckligt att gå i någon annans kängor när kängorna stått där i regnet och jag dessutom skulle gå i kallt vatten med dem. Jag var glad att ån inte var bredare än den var för benen började frysa, skönt att torka fötterna efter vadet och ta på torra och varma strumpor och stövlar!
Vit fläck
Jag var nyfiken på området efter Lunndörrsån. På kartan finns det en vit fläck, på riktigt alltså. Vitt. Vad jag minns så har jag gått genom en vit fläck tidigare när jag vandrade genom Lunndörren, den norra sidan av dörren är lik ingenting jag sett annanstans i Sverige. Det var typ savann, helt platt och så några enstaka fjällbjörkar. Och visst var det märkligt här också. Halvmeterhöga björkar och inte mycket annat som växte, typ kråkbär och ljung som inte ställer några högre krav på jordmånen. Så jag tänker att istiden har format landskapet men vad är det som styr vegetationen, varför inga träd eller buskar? Det växer ju träd uppe på fjället så bara det att det är lite platt och öppet här förklarar inte att björkarna var knappt mer än skott.
Vålåfallet
Ofta när man närmar sig ett vattenfall kan man höra det från långt håll, men inte här – jag började undra om jag hade gjort en fullständig felbedömning när jag uppskattade turens längd men så dök det upp till slut, i sin lilla ravin/dal vilket då förklarade att det inte hörs så mycket. Hur fint vattenfallet var kan vi diskutera, jag skulle förmodligen inte ens brytt mig om att ta en bild om vattenfallet hade legat lätt åtkomligt vid en väg men nu hade jag gått 7,5 km och vadat genom en å så någon bild måste jag ha med mig.
På väg tillbaka konstaterade jag att den största behållningen med turen var allt annat jag fick se än just det som var målet för vandringen. Det är resan dit som är intressant, som vanligt. En vit fläck på kartan, en spegelblank tjärn, ett vad som boostar mitt dåliga självförtroende.
Regn och dimma till trots, en väldigt fin höstdag.
Fina bilder och fina färger ! : )
Jag älskar att fota vattenfall och har också hösten som favorit när jag fotar dem, av någon anledning. Antagligen för färgerna och för att det är en bra aktivitet när det är lite sämre väder eller älgjakt i skogarna. På något vis så passar vattenfall och hösten ihop. : )
Nej, jag fnös inte alls åt ditt vadarbestyr… (*ser ut som en skamsen hund*) ;D
Det är så skönt, befriande och annorlunda nu, sedan jag började med kalla duschar och bad för knappt två år sedan. Nu finns det INGA hinder för mig att ge mig ut i vatten, vilken årstid som helst, så länge det inte är för strömt eller djupt. Kanonbra ! : )
(Angående min kommentar om ditt vadarbestyr så skojade jag bara lite, är det bäst att tillägga. Jag förstår att det kan kännas bekymmersamt om man inte är van vid det.) : )
Tack! 🙂 Ja det roliga med vattenfall är att man kan fortsätta med den efter att färgerna har bleknat. Det kan bli väldigt fint med lite snö runt ett vattenfall också.
Jag måste verkligen jobba för att komma över min osäkerhet över vad. Som värst utgör osäkerheten ett hinder för en tur jag vill göra, när jag ser på kartan att jag måste ta mig över en å så väljer jag att göra någon annan tur eller hoppas på en torr sommar och så göra turen när vattenståndet är som lägst. Knepigt så. Att det är kallt kan jag utstå med, det är ju bara en kort stund, men så fort det blir strömt och över knädjupt… ajaj.
Ja, lite snö och även is fungerar bra med vattenfall också. : )
För vaden kan jag rekommendera en kraftig stör eller stav. Sedan gå långsamt och titta rakt fram, inte ned i vattnet så bör det gå bra. Fast jag antar att du redan vet dessa råd. : )
Nu ska jag rusa ! Det ser ut att bli sol i fjällen (i Härjedalen) nu i ett par, tre dagar och jag är dessutom ledig. Kul ! : )
Jag har till och med varit på en workshop för att träna vad… det hjälpte lite faktiskt. Men i slutändan gäller det att göra det ofta för att få in vanan så att det inte blir så stor grej varje gång!
Hoppas du får fina turer i Härjedalen! Jag har ordnat en halv dag ledig i morgon just för att utnyttja det fina vädret, ingen topptur men en liten tur för att fota höstfärger i varje fall. 🙂
Okej. Ja, att göra det ofta ger ju vana och gör en säkrare. Sedan kan du ju göra några vad, bara för träningens skull och välja mindre vattendrag till en början.
Tack ! Vi höres ! : )