Storgräftån

Jag sade visst att jag fokuserar på vattenfall och höstfärger nu i stället för toppturer men samtidigt… väderprognosen ser bra ut, varför inte? Sol på morgonen och förmiddagen, då ska jag sticka ut tidigt och hinna komma upp i fint väder!

Trodde jag. När jag åkte mot Oviksfjällen såg det lite trist ut. Närmare Gräftåvallen var det duggregn. Jag började undra om jag kollat prognosen för fel ort men det var rätt, bara prognosen som var dålig. Alla tre som jag kollade. Så här fel blir det sällan, tack och lov!

Storgräftån

Men i och med att molnen var så låga så bestämde jag på en gång att inte göra toppen, utan bara ta mig upp på kalfjället och gå en runda och hoppas på att hitta någonting fint att fota. Kanske lite långt att åka bara för att fota höstfärger men fördelen var att parkeringsplatsen i Storgräftån var så högt upp att jag kom upp till kalfjället rätt så fort. Hade jag behövt gå några kilometer i granskog hade jag varit betydligt mindre glad kan jag säga.

Eftersom jag hade valt skor efter väder – och med väder menar jag prognosen – så fick jag blöta fötter ganska omgående. Altras urusla All-Wthr skyddar som bekant inte mot väta och de vattentäta strumporna gav upp i den blöta vegetationen. Men annars funkade det, ingen känning på nåt skavsår och inte så kallt heller, så jag lät det vara så, meningslöst att byta till torra strumpor mitt på turen.

Glödande höstfärger

När jag nu inte behövde tänka på toppen (var förresten Storfjället jag skulle ha siktat på hade prognosen stämt) så kunde jag i stället fokusera på att hitta fotomotiv. Dock gjorde ju de låga molnen och duggregnet att sikten inte var så bra men om det finns någon fördel med regnet så är det att färgerna blir väldigt mättade. Alltså galet mättade, det var helt otroligt vilka vackra färger det var! Det gällde bara att hitta något vettigt sätt att fota dem.

Jag vek av från stigen när den kommer ut från skogen och gick västerut, bestämde att göra en rundtur så att jag fortsätter fram till leden som kommer från Tväråns raststuga och följer den söderut och sedan mot Storgräftån fast över Fligget i stället för direkt till bilen. Fligget är en liten topp, eller kanske bättre kalla den för en liten höjning bara, närmast Storgräftån och sådär lagom i detta väder.

Det blåste en del och mina lår började frysa, jag fick ta fram ponchon och använda den som kjol för att få skydd för vinden för annars blåste den bara genom byxorna, som jag trodde var ganska så vindtäta. Det var skönt att komma ner till ledkorsningen där jag vände mot Storgräftån, då fick jag vind i ryggen och visst upphörde regnet också. Även molnen började lyfta lite, inte så att det ens var hopp om sol men lite bättre sikt var det i varje fall. Då kunde jag också njuta av det vackra landskapet fullt ut och jag var glad trots allt att jag kom hit, underbart att se lite nya vyer och dessa intressanta geologiska formationer. Jag var ju alldeles i grannskapet i vintras när vi gjorde Österfjället men även då var vädret inte så bra och med snö som täckte allt så skulle jag ändå inte fattat hur landskapet egentligen såg ut.

Det är märkligt hur fel det blev med prognosen men jag är inte det minsta besviken att jag missade toppen på grund av det, höstfärgerna är episkt fina nu och är liksom helt omöjligt att känna sig besviken efter man gått genom det vackra och spännande landskapet!

Kvällen hemma

Jag satt framför datorn och såg i ögonvrån hur det glödde med höstfärgerna utanför. Vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom träden närmast huset har bara börjat skifta. En närmare titt avslöjade att det inte alls var höstlöv, utan helt magiskt rött kvällsljus! Jag hann ut med kameran precis innan solen försvann och belönades med en vacker solnedgång.