Det var en urusel natt. Först hade jag svårt att somna (händer typ alltid när jag är ute och vandrar) och så under tidiga morgontimmarna vaknade jag till ett högljutt pip. Först tänkte jag att det var någons väckarklocka men mitt i natten? Tog av öronpropparna och hörde att det var mycket folk ute i korridoren så jag tog på mig jackan och pannlampan och kollade. Visade sig att det var brandlarmet som hade givit av ett dubbelpip (som typ brandlarm men i stället för ihållande tjutande bara ett dubbelpip) och nu pep sin varning om att batteriet håller på att dö. Så jag gick på toan, stannade för en stund för att titta på den vackra stjärnhimmelen och kollade sedan om öronpropparna blockerar batterivarningen (japp) och försökte att somna om. Hopplöst, jag började läsa en bok. Efter ett tag blev det ett nytt dubbelpip men då jag redan var vaken gjorde det ingenting för mig. När klockan började närma sig 5 somnade jag äntligen för att sedan väckas av ett till dubbelpip. Vad roligt. Kollade om det fanns en chans för morgonljus men det såg ut att vara lite moln så jag försökte att vila lite mer, men nej, fotografen i mig tyckte att jag ändå måste ge morgonljuset en chans så jag klev upp.
Molnigt, kallt och blåsigt
Så jag gav ljuset en chans men tyvärr var chansen inte ömsesidig. I stället för att lyfta kändes det att molntäcket bara växte och än värre, de flesta av fjälltopparna doldes av moln också. Inklusive Gåsen! Det finns ingen täckning (som jag kunde hitta) vid stugan så jag kunde inte kolla väderprognosen men i går morse stod det att det skulle bli en solig dag så jag tänkte att molnen lyfter väl sen och väntade. Hämtade mina nu torra strumpor och inlägg från torkrummet, packade, åt frukost, fikade, borstade tänderna, slösade mobilbatteriet på att spela ett spel. Men nix, Gåsen alltjämt i molnen. Tills slut bestämde att jag gör toppen oavsett, inte så farligt alls när det går en stig till toppen och även om jag går ner på andra sidan så finns det inga farliga stup där jag kan falla om sikten försvinner helt.
Det hade börjat blåsa och det var kallt. Kombinationen var allt annat än trevlig och jag började önska att jag hade på mig långkalsonger för vinden bet genom byxorna som ingenting. Jag hade liksom inte ens tänkt tanken att behöva långkalsonger i början av september… Efter ett tag kom jag på att jag visst har ponchon i ryggsäcken så jag virade den runt rumpan, behövde bara skydda mig från vinden. Det funkade sådär, tillräckligt att jag inte behövde klä om mig där i den isande vinden ute på fjället för naturligtvis hade jag ju långkalsonger också i ryggsäcken, hade använt dem på natten.
Gåsen
Vid 1 300 meter kom jag in i molnet/dimman men det visade sig att så värst dålig blev sikten inte. Dessutom har de byggt stenrösen ganska tätt så att det aldrig var någon fara att förlora vägen (och som sagt, finns inga farliga stup här så även man går lite fel är det inte hela världen). När jag kom till toppen hade jag absolut ingen lust alls att stanna för en sekund längre än vad det tog att ta en bild på toppröset, sedan kollade jag kartan och tog en kompassriktning och började gå ner. Utför gick det fort och inom kort såg jag landskapet nedanför, och bäst av allt – solsken! Oj vad jag saknade värmen nu. Jag hade glömt att kolla temperaturen på toppen men då det fortfarande var bara en plusgrad när jag gått en bit ner så antar jag att det var nollgradigt eller kallare på toppen. För att inte glömma vinden.
Transportsträcka tillbaka
Väderprognosen som jag såg i går morse verkade inte stämma så bra för molnen tätnade så att jag fick sol bara stundtals som bäst. I och med att jag var kvar på kalfjället var jag fortfarande utsatt för vinden och nu började jag verkligen få nog, så i stället för att fortsätta rakt fram på kalfjället mot Tjallingen vek jag av till vänster för att komma ner till leden vid Handölan. Inte för ledens skull egentligen utan för träden. Lite skydd från vinden!
Så fort jag kommit ner och hittat lä, stannade jag för lunch. Jag var vrålhungrig, hade ju ätit frukost jättetidigt. Från mitt lunchställe såg jag Gåsen och för en kort stund såg jag toppen också, men så kom molnen tillbaka och toppen såg jag inte igen. Så det var lika bra att jag gick när jag gick för jag skulle ändå inte fått någon utsikt från toppen.
Molntäcket blev värre överlag och sista solljuset såg jag någon km innan Tjallingen. Det var lätt att gå på leden så jag gick den sista biten fort, Majabäcken korsade jag på samma sätt som Gåsbäcken i går, utan strumpor och inlägg i skorna. Supernöjd hur det hade funkat med Altra Mids och vattentäta strumpor, detta känns som en lösning för mina höstvandringar nu. Men allt som återstod av denna tur var att cykla till bilen och njuta av sätesvärmen!
Turen
- Längd: 14,2 km (plus cykling 17 km)
- Stigning: 436 m
- Tid: 5 tim 4 min
- Topp nr 33 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 61 (av 178) i Jämtlands län