Avstånd

Det var en lyckad resa till Finland. Ryggen fick vila och blev bra och så träffade jag hela min familj (som består av min syster och pappa), min hela närmaste släkt från mammas sida (som består av min moster och kusin) och så nästan hälften av närmaste släkt från pappas sida. Det är inte mycket som finns kvar… Så trevlig och givande som veckan var så har jag nu blivit så van att vara ensam att min introverta hjärna verkar ha blivit ännu mer anpassad för ett solitärt liv och blev väldigt trött efter en vecka bland människor. Jag höll på att somna vid ratten, har aldrig haft det så kämpigt som det var på väg hem. Och hemma slocknade jag tidigt på kvällen och sov i 10 timmar!

Främling i mitt land

Varje gång jag åker till Finland är det samma frågor som dyker upp. Dels direkta frågor som ställs till mig och dels funderingar som dyker upp i mitt huvud när jag promenerar bekanta gator i en främmande miljö. Gatorna är i det stora hela samma men byggnader har rivits och nya har dykt upp. Det som i min barndom var ruderatmark är nu köpcentra och bostadskomplex.

Min gamla hemstad är Villmanstrand, som är ungefär lika stor som Östersund sett till antalet invånare i centralorten. Eftersom min pappa bor i centrum, ganska nära till huset där jag växte upp, är jag mitt i min barndomsmiljö när jag besöker pappa. Jag minns hur det kändes att vissa stadsdelar var väldigt långt borta. Hamnen och fästningen besökte jag väldigt sällan då de var så lång promenad dit och en fruktansvärt jobbig uppförsbacke dessutom. Nu är den där backen en bagatell och promenaden genom staden är så kort att jag fick hitta på omväg efter omväg för att få ihop en promenad som kändes lång nog. Och ändå blev jag förvånad att se hur kort promenaden var.

Så jag tänkte på alla som bor i staden, inte bara i Villmanstrand utan vilken stad som helst, allt är så nära. Avstånd är ett relativt begrepp. En körsträcka på fyra mil är lång för en stadsbo men ett stenkast för folk som bor på landsbygden. I fjällen får jag hela tiden fundera på hur jag hittar den kortaste vägen men i staden försökte jag att hitta den längsta vägen för allt kändes för kort annars. Jag började tycka synd om stadsborna. Deras värld är så liten. Det är visserligen enkelt för dem att göra utlandsresor (undantaget pandemitiden) men det blir bara någon vecka om året. Mellan resorna bor de tätt ihop, utsikten består av huset mitt emot och till närmsta affär har de två block som mest. Storhandla gör man på utkanten av staden dit det är ett par kilometer. Det är instängt, kvävande och grått.

Porosalmi

Resans sista stopp gjorde jag i Porosalmi i Rantasalmi. Lustigt nog betyder Porosalmi ”Rensund” och visst har det fått sitt namn från att det för längesedan finns renar här. Skogsrenar visserligen men ändå lite otippat. Det här området är berömt för sitt fantastiska sjölandskap, nationalparken Linnansaari finns i närheten och den utrotningshotade saimenvikaren hör hemma här.

Det är det här landskapet som jag växte upp i och nog har jag det i min DNA, det känns så bekant. Jag kan dock inte låta bli att jämföra Saimens landskap med fjällen. Jag tittade ut över sjön och såg små öar och kobbar. Just här i Porosalmi är landskapet dock mer dramatiskt med höga klippor som reser sig från sjön här och var men höjdskillnaden blir sällan tvåsiffrig. Så jag ser den platta horisonten och tycker att någonting saknas. Varje gång jag blundar så ser jag fjälltoppar. Jag öppnar ögonen och blir… besviken? Sorgsen? Min syn på vad som är vackert har ändrats. Den lågmälda skönheten som många uppskattar i Finland, den stora tystnaden som råder, räcker inte för mig numera.

Jag behöver en milsvid utsikt. Jag behöver en avlägsen horisont som avbryts av fjälltoppar. Jag behöver utrymme för att känna mig fri. Jag behöver vara en liten prick i ett stort landskap. Jag behöver storslagenhet som får mig att tappa andan och hitta lugnet inuti. Min barndoms landskap fyller mig med saknad, men det är inte saknad för det jag har förlorat – det är saknad för det jag har kämpat för att uppnå. Ett liv i fjällen.

Jag är hemma nu.