Jag brukar prata om toppar jag är lite besatt av. Sådana toppar som jag ser lite oavsett var jag står hemmavid. I Messlingen var det Blåstöten. I Ottsjö var det Ottfjället. Här i Åre skulle det naturligtvis varit Åreskutan, men den gjorde jag nästan på en gång efter jag flyttade hit. Men en topp finns det som Ottsjö och Åre delar – Stor-Anahögen. Den har varit ett av mina stora mål hela sommaren men den har visat sig vara lite svårflörtad. Min idé om en dagstur försvann när jag upptäckte att leden från Vallbo till Grönvallen är allt annat än cykelbar. Då blev min plan B att göra Stor-Anahögen från öst, via Anarisstugan. Den är görbar under en helg med en natt (i Hällådalen), visserligen lite krävande men ingenting som jag inte borde klara av.
Jag lyckades att sälja min fina idé till en kompis jag pratad med sedan vår skidtur till Österfjället, vi skulle visst få ihop en vandringstur också. Nu såg det ut att vara en fin helg på gång så det var bara att åka!
Först cykel till Hosjöbottnarna
Vi träffades i Höglekardalen och den första sträckan av turen, vägen till Hosjöbottnarna, gör man på cykel. Måste vara urtråkigt att gå till fots från Höglekardalen till Anarisstugan, det finns en vandringsled men det blir en väldigt lång dagsträcka att gå. Så mitt tips är, cykla i stället! Det visade sig dessutom att vägen är superfin. Inte bara att själva vägen är bra men när man väl klarar av de första 3,5 km så kommer man till en platå som är nästan kalfjäll. Det var så fint att en t/r till Hosjöbottnarna inte skulle vara någon dum idé.
Min kompis hade med sig sin hund, vår trogna följeslagare på alla turer. Det innebar förstås att det gick lite mer sakta att cykla än vad jag tänkt, men vi hade gott om tid ändå. Jag hade hoppats på att det går att cykla på fyrhjulingsvägen till Bredsjöhögen, men det var alldeles för stenigt för det och vi gav upp på en gång, det var vandring som gäller. Även om dessa första 3 km går i skogen så var det fint, mycket bättre än vandring genom skogen brukar vara. Och dagen var absolut inte att klaga på, soligt och nästan vindstilla! Det var väldigt skönt när vi satt oss ner för lunch och lunchpausen drog ut på tiden, sådär tredubbelt längre än vad mina pauser brukar ta… Men en fin dag och trevligt sällskap, varför inte liksom?
Bredsjöhögen
Vid Bredsjöhögen går stigen upp på kalfjället en stund och utsikten mot sjön Stor-Slitingarna var vidunderlig. Det påminde mig på många sätt om Rogen, och visst är det så att Anarisstugan omges av rogenmorän. Vi passade på att stanna igen, denna gång för fika.
Efter Bredsjöhögen går stigen tillbaka till skogen men det är utpräglat fjällskog med fjällbjörkar, ganska gles skog dessutom så det var trevligt att gå. Min teori om att det inte är många som går den här vägen till Anarisstugan bekräftades här, stigen är verkligen inte vältrampad och stundtals gick det knappt att se den. Så jag tror att de flesta som går till Anaris kommer från Vallbo eller Lunndörrstugan faktiskt.
Anarisstugan
Närmare till Anasjön blir det lite myrmarker men det är spångat och dessa spångar var dessutom i bra skick. Det kan jag verkligen inte säga om spångarna till Vålådalsstugan förra helgen, de var genomruttna! Efter 13 km vandring kom vi till stugan men nu var min kompis ordentligt trött, hon ville inte fortsätta utan sade till mig att vi kan skiljas åt, jag kan fortsätta till Hällådalen och göra toppen som planerat, det är okej för hennes del. Jag började fundera på saken, skulle jag gå ensam när poängen var att göra turen tillsammans eller skulle jag missa Stor-Anahögen igen? När jag satt där och pratade med kompisen och pratade med stugvärden och njöt av den fantastiskt vackra omgivningen så upptäckte jag att nej, jag är faktiskt inte besviken om jag missar toppen. Jag brukar alltid vara ensam, jag brukar alltid stressa mig upp och ner fjäll, jag brukar aldrig stanna och njuta. Inte ens förra helgen blev det någon tid för att njuta, det är nästan lite slöseri. Så nu ska jag banne mig använda detta tillfälle jag har, jag ska inte stressa mig över någon topp överhuvudtaget utan pitcha tältet här och njuta av livet!
Sagt och gjort. Vi satt där vid våra tält på en liten udde, åt middag och njöt av kvällssolen och den spegelblanka sjön. När jag såg att solen var på väg att försvinna bakom fjället gick jag en liten sväng för att kolla om det fanns någonting att fota (inte mycket), sedan var det bara att lägga sig och hoppas på lite norrsken under natten.
Morgonen
Jag kikade ut några gånger under natten (jag kan ju inte sova så bra i tält som bekant) men såg inget norrsken, men en fin stjärnhimmel var det. Under morgontimmarna hade jag tydligen äntligen fått lite djupsömn men jag vaknade efter 5 och hörde kompisen kalla mig, jag hade pratat om en promenad i morgonljuset så det var bara att kliva upp nu. Någon längre promenad blev det inte och nu hade det börjat blåsa också en aning, men ganska snart började solen ge sin värme och vi fixade frukost på en liten kulle med vacker utsikt. Jag undrar hur länge vi satt där och åt frukost… typ två timmar?
Sedan var det bara att packa våra grejer och gå tillbaka. Jag märkte att det var en otroligt befriande känsla att gå nu när jag inte behövde tänka på hur det är med tiden och orken och den kommande toppbestigningen (som inte blev av). Lunchen drog ut på tiden igen men det gjorde mig ingenting, jag bara önskade att jag skulle haft ett tunt liggunderlag i stället för sittunderlag så jag skulle kunna lägga mig raklång och bara… vara. När har ni någonsin sett mig skriva om att bara vara? Det är verkligen dags att jag planerar om mina turer. I stället för att fundera på hur jag kan göra en topp som en dagstur borde jag verkligen lägga om turerna och acceptera att det blir lite dåliga nätter i tält ibland, men genom det får jag mer tid. Så att jag ibland kan bara… vara.
En topp trots allt
Men tillbaka till den här fina turen, även om jag missade Stor-Anahögen så skulle jag inte behöva åka hem helt topplös (haha), så jag gick upp på Bredsjöhögen. Alltid nåt!
När vi kom till Hosjöbottnarna och hoppade på cyklarna, var vi också måna om att försöka njuta lite mer av den här fina vägen som den var. Den är inte alls någon tråkig transportsträcka, utan en tur i turen!
Visst är det märkligt. Helgen blev inte som planerat, inte överhuvudtaget. Den blev mycket bättre! Och allt tack vare att min kompis var trött. Som engelsmännen brukar säga, a blessing in disguise!
