Nu är den här, semester! Jag hade planerat att gå på semester i mitten av juli, men kände att jag var i behov av semester så nu får det bli hela juli. Tidpunkten påverkades kanske lite av att sommaren har slagit till med kraft – nu är det faktiskt något av en värmebölja. Värmeböljor är naturligtvis inte idealiska för vandring men jag räknade med att bara jag kommer upp till kalfjället så fläktar det.
Först till Klinken på hjul
Min plan var att åka till Ramundberget, vandra på eftermiddagen/kvällen till Skilhtjåelkie och slå upp tältet vid foten av fjället, en vandring på 18 km utan några svårigheter. Jag skulle vara på toppen precis innan solen går ned, jättefint! Och sedan på morgonen göra Bullfjället, vila några timmar och gå tillbaka till bilen.
Planen höll på att spricka innan jag ens börjat vandringen. Jag var lite sen från början (tog det lite väl lugnt på morgonen innan jag skulle åka) men sedan några mil efter Hede passerade jag en borstbil som sopade grus på 84:n efter de sprutat tjära och grus för att skapa ny beläggning. Då blev det hemskt – jag kröp i 20 km/h och lyssnade med stor fasa hur stenarna smattrade på underredet och flög runt bilen trots att jag åkte så sakta. Och varje gång det kom motande trafik bad jag en stilla bön att inte få stenskott.
Så humöret var kanske inte på toppen när jag parkerade på Slättansvallen. Det blev på inget sätt bättre av att jag fick ett antal myggbett innan jag ens hunnit byta skor (vad är detta, brukar inte myggorna lugna ner sig när det är 25 grader och soligt?), så jag lärde läxan på en gång och sprayade myggmedel på varje kvadratcentimeter av bar hud. Efter att jag smörjt mig med solskyddsfaktor, naturligtvis.
Jag cyklade till Klinken för att spara krafter lite grann, jag visste av erfarenhet att på tillbakavägen blir cykeln guld värt. Jag övervägde att cykla ända till Tvärån, men det skulle ha inneburit att jag släpar hojen upp och ner en liten ravin. Jag har gjort det när jag hade en lätt cykel och det var inte kul, nu med den tyngre elcykeln och denna värme skulle jag uppleva att det är så jobbigt att det motverkar syftet med att cykla, så då fick det bli Klinken och sedan till fots.
Tvärån
Jag tog det väldigt lugnt, särskilt när jag kom till Tvärån och stigningen började. Det är ungefär 150 höjdmeter till kalfjället och det som är lite märkligt här är att jag alltid upplever att det är brant när jag går i skogen men sedan på kalfjället blir det flackt. Det stämmer dock inte i verkligheten, utan visst fortsätter stigningen stadigt ända tills foten av Skars. Skillnaden är kanske att i skogen varvas branta och flacka delar men på kalfjället är det en jämn gradering, vilket gör att jag upplever dem olika. Plus att jag inte gillar skogen i denna värme, förstås. Men i dag blev det ingen lättnad på kalfjället heller, det blåste i princip ingenting. Ingen fläkt, ingen kyla, till och med vattnet i Tvärån var ljummet. Och myggorna hade det festligt förstås. När jag försökte kyla ner gamla myggbett med lite snö, fick jag bara nya myggbett. Det första lagret av myggmedel hade visst runnit av med svetten. Men någon vattenbrist led jag inte av, jag gick ju hela tiden vid Tvärån så det var bara att fylla kåsan flitigt och dricka.
Grytan
När jag kom till foten av Skarsfjället och började den brantare stigningen upp till grytan, upptäckte jag att kroppen stretade emot. Jag hoppades att det inte var värre än energibrist och det var ju middagstid i varje fall, så jag åt först och sedan tog mig an branten. Det hade blivit kväll med det var alltjämt väldigt varmt, så inga lättnader. Bara ta det väldigt lugnt för att inte överhetta kroppen. Men jisses vad segt det var. Jag fick anstränga mig på riktigt för att orka gå upp och insåg att det var fullständigt omöjligt att jag skulle kunna följa min plan och göra Skilhtjåelkie i kväll. Jag undrade om jag ens skulle orka gå upp från grytan, men väl framme vid tjärnen när jag upptäckte att det var så tätt med insekter att jag fick några i munnen när jag andades så ville jag absolut inte stanna där heller. Då måste jag pressa mig upp från grytan för att komma till den lila platån nedanför Skarsfjällets topp.
När jag nästan hade rundat av tjärnen upptäckte jag en stor grupp renar som kom från andra sidan tjärnen, vi skulle krocka om jag fortsätter gå runt för att sedan gå upp längst bak som jag brukar göra. Då hade jag två alternativ, antingen gå upp lite mer till höger och gena över en snölega, eller gå ännu mer till höger upp mot Serviesgealta. Snölegan var väldigt brant och det kändes inte bra att gå där, om foten glider så blir det en väldigt smärtsam rutschkana ner. Så Serviesgealta blev det, jag såg att det fanns en klippvägg som jag inte skulle kunna klättra över men om jag bara följer upp en bit så lär jag kunna svänga åt rätt håll.
Det var ganska brant och mina lårmuskler ville inte vara med längre. Jag har aldrig upplevt någonting liknande, visst att det är helt normalt att jag stannar och pustar ut men nu var jag tvungen att sätta ner mig och vänta att få lite krafter igen. Jag trodde att det kanske är energibrist igen men jag kunde knappt ens få ner en energibar, då insåg jag att det var värmen som sög musten ur mig. Hjärtat hade fullt upp med att hålla ner kroppstemperaturen, det fanns ingenting kvar för att ta hand om andra funktioner som krävs för fysisk aktivitet.
För att göra saken värre så fortsatte den här klippväggen nästan hela vägen upp så jag var tvungen att ta ännu mer höjd. Och som om inte det räckte så föll tältet ur ryggsäcken (jag hade tältet mellan topplocket och säcken) och jag såg till min fasa hur den rullade ner backen, jag sprang efter och skulle inte ha kommit ikapp om det till slut inte hade stannat på en avsats. Hade den rullat ända ner så hade jag inte varit glad, om vi säger så.
Läger
Som det var så blev det några till höjdmeter som jag var tvungen att ta igen med kroppen som inte längre ville ta ett enda steg. När jag äntligen kom till platån och såg att det redan fanns ett tält där, stannade jag för en stund för att prata. De hade också tyckt att det var varmt, de hade gjort en tur upp till Skars Södra och själva Skarstoppen på förmiddagen och sedan bara vilat. Och vila var exakt vad jag behövde nu, jag övergav hoppet om att gå en enda meter till utan letade lite jämn yta för tältet för att lägga mig tidigt, jag skulle då ha möjligheten att börja tidigt på morgonen innan det blir för varmt.
Jag räknade lite avstånd och kom fram till att det är rätt så omöjligt att göra alla tre toppar. De två närmaste, Skilhtjåelkie 1488 & 1475 skulle nog gå, men det skulle vara ytterligare 6-7 km om jag gör även Bullfjället. Som kroppen kändes så visste jag inte ens om jag skulle klara av den första uppförsbacken. Och jag hade fruktansvärt svårt att somna, det var inte det att tankarna malde i huvudet som de brukar göra, jag var för trött även för det. Jag hade bara en tanke i huvudet och det var att jag är helt utmattad. Och med den tanken somnade jag till slut 1-2 timmar efter midnatt.
Turen
- Längd: 12 km
- Stigning: 680 m
- Tid totalt: 4 t 40 m