Det är fint väder nu och tråkigt om jag slösar bort det med en trasig rygg. Ryggen mår dock bra om jag rör på mig så då ville jag försöka göra en längre vandring med hela tre toppar i det här fjällmassivet som heter Stråata, öster om Storulvån. Den första tänkte jag att jag klarar av i vilket fall som helst, sedan fortsätter jag om ryggen fortfarande känns bra.
Det första hindret på vägen var dock att lyfta cykelhållaren på dragkroken och sedan cykeln på hållaren. Var noga med att använda rätt lyftteknik (inte med ryggen!!) och det gick bra.
Stråten, 1 143 m
Jag åkte till Handöl och cyklade sedan några kilometer på vägen mot Tjallingen. Jag lämnade cykeln när jag var nordväst från Stråten (Stråatantjahke), enligt kartan skulle jag nu ha den enklaste (läs: minst skog) vägen till toppen. Det var kanske en aning blötare än jag hade räknat med, men efter skorna blivit blöta en gång spelade det inte längre någon roll förstås. När jag äntligen kom till kalfjället, blev det både torrt och enkelt. Väldigt lätt och trevlig terräng att gå i.
Toppen av Stråten är ganska flack men toppröset lämnar inga tvivel. Ryggen kände jag ingenting av så det var bara att fortsätta mot Miektjieburrientjahke. Den såg ganska ogästvänlig ut härifrån, men jag såg en liten öppning i branten som säkert skulle gå, jag räknade dock med att det finns en enklare väg om jag kommer runt fjället en liten bit.
Miektjieburrientjahke, 1 143 m
Det blåste på ganska bra, så pass att jag behövde en långärmad tröja. Perfekt väder för vandring med andra ord, och inga otrevliga små insekter till sällskap (ja utom dom i skogen men de bett hade slutat klia nu). I denna fina terräng var det inga svårigheter alls att gå och jag kom snabbt till Miektjieburrientjahke, konstaterade att det visst ser enklare ut om jag rundar till vänster (söder) och så stod jag på min 50:e fjälltopp i Jämtland!
Det var lite märkligt att här har jag gått helt ensam, finns inga stigar överhuvudtaget, knappt ens några renstigar, samtidigt som jag nu kunde se att vid Storulvån var parkeringen knökfull med bilar strödda flera hundra meter längs vägen från fjällstationen. Alla bara siktar på det alla andra gör.
Ryggen kändes bra alltjämt, vädret var fint, visserligen några mörka moln men de såg mer hotfulla ut än de var, bara lite gråa cumulusmoln som det brukar vara på sommaren. Det regnade längre norrut såg jag, men det blåste söderifrån så det regnet skulle inte besvära mig. Så jag kollade på den tredje toppen, Laptentjahke, skulle jag göra den också? Den var lite längre borta och skulle avsevärt förlänga min vandring, men jag såg ingen anledning att inte göra den nu när jag ändå var här. Särskilt med tanke på hur lätt terrängen är, jag kan inte nog betona det. Ungefär en fjällterrängversion av en autobahn.
Laptentjahke, 1 250 m
Det var först när den sista stigningen till Laptentjahke började som det blev åtminstone lite stenigt. Jag kan dock fortfarande inte hävda att det var svårt och så var jag snart på toppen av dagens tredje fjäll, ett personligt rekord! Och hur glad blev jag att jag hade bestämt att fortsätta, för precis när jag var på toppen och kollade utsikten mot Bunnerfjällen såg jag en havsörn sväva över fjället. Nej två. Tre! En hel örnfamilj alltså! Vilken ynnest det var att stå där och se dem glida. Jag hade inte en chans att ta några vettiga bilder med mitt lilla objektiv, men jag är tacksam att jag fick någonting överhuvudtaget.
De bjöd på en riktig show och jag letade efter lite lä som samtidigt skulle ge mig en utsikt till örnarna. Det var verkligen världens sämsta lä men utsikten kunde jag inte klaga på, så jag drack vad jag hade kvar av kaffet och så försvann örnarna också. Så himla fint och mäktigt att få se dem i denna miljö!
Det finns en liten topp utan namn längs på kammen norr från Laptentjahke. Eftersom det råkade vara riktningen som jag skulle behöva gå i vilket fall som helst så följde jag kammen då till denna namnlösa topp, som med sina 1 183 meter är högre än både Miektjieburrientjahke och Stråten (dock räknas den inte som en ”riktig” fjälltopp). Genom att följa kammen hade jag hela tiden en fin utsikt nere till Västra Bunnerskalet och Västra Bunnerstöten och så från den namnlösa toppen såg jag också Bunnersjöarna. Och som om inte det var nog så stötte jag på ett par ripor, varav en var trevlig nog att posera för mig för en stund.
Tillbaka
Eftersom det var så enkelt att gå här på kalfjället så har jag verkligen inte så mycket att skriva om. Jag menar om det är besvärlig terräng så brukar jag ju berätta att det var si och så. Nu var det varken si eller så utan en autobahn hela vägen tills jag kom till foten av Stråten och tänkte gå diagonalt till cykeln, jag skulle ju inte ta samma väg tillbaka som jag kom upp. Det beslutet framstod som ett mindre lyckat val då det blev blött på en gång. Hur det kan vara så blött när sluttningen ändå är ganska brant… men blött var det, med lite enbuskar och videsnår här och var.
Jag måste bara lägga till att mina skor, efter den inledande myrmarken, hade hunnit bli torra under vandringen. Ni som går med tunga kängor, hur ofta blir era kängor torra under en dag när de väl blivit blöta (av att gå i vatten eller genom att svettas)? Ni behöver inte svara, jag vet redan. Aldrig. Är det inte dags att byta till skor?
Jag hade siktet inställt på den smala platån strax ovanför skogen, den såg ut att vara trevlig att gå, men tyvärr hade jag en väldigt blöt remsa (som kartan inte vet någonting om) mellan mig och platån, så jag fortsatte att gå på höger sida av tills jag var ganska nära till var jag hade kommit upp att börja med. När jag bedömde att vattnet inte var särskilt djupt, plaskade jag över och sedan fortsatte ganska rakt mot vägen, jag tänkte att om jag inte kan pricka cykeln exakt så kommer jag till vägen hellre för tidigt än för sent för att undvika behöva gå bakåt så att säga.
Min raka linje var något besvärligare än vägen jag hade tagit upp, men det spelade ingen roll nu. Det kändes dessutom som att jag fick gå mycket längre i skogen än jag gjorde i början, det kan liksom nästan inte stämma så jag reflekterade på hur det alltid är så här, att samma rutt känns väldigt mycket längre i slutet än i början. Otroligt egentligen hur känslan skiftar från att i början vara förväntansfull och nyfiken med mycket energi och i slutet är man bara less och önskar att det är över… så glad jag blev när jag såg cykeln igen!
Turen hade tagit mig hela dagen och klockan hade hunnit bli åtta, det var dags att hitta ett ställe där jag kan göra natt. Jag åkte till Storulvån för att kolla läget med parkeringen för jag skulle komma hit på morgonen, men inte ens nu på kvällen var det någon ledig plats. Så jag parkerade någon kilometer från stationen, jag skulle helt enkelt cykla på morgonen och bilen fick stå kvar där.
Jag borde ha varit helt utsvulten men jag kände mig nästan inte alls hungrig. Jag åt lite för att inte bli helt tom på energi och sedan var det bara att hoppas på att jag får lite sömn i den varma bilen. Nöjd med dagens tur var jag i varje fall, ingen tvekan om den saken!
Turen
- Längd: 19,5 km (utan cykling)
- Stigning: 940 m
- Tid: 8 tim
- Topp nr 23, 24 & 25 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 49, 50 & 51 (av 178) i Jämtlands län