Min ursprungliga plan var att i början av min semester först göra topparna i Lofsdalen, sedan åka till Sonfjället och vidare till Funäsfjällen. Men av olika anledningar gjorde jag resan till Lofsdalen som en helgtur och så i början av semestern åkte direkt till Funäsfjällen. Vilket lämnade ju kvar Sonfjället, som jag dock ansåg vara hyfsat lätt att göra – mycket lättare än Bullfjället i varje fall…
Jag behövde inte vänta länge för ett lämpligt tillfälle. Jag kom fram till Nyvallen lagom till rusningstiden och fick lämna bilen ett par hundra meter från parkeringen då det var knökfullt. Och så fort jag var på leden söderut, var jag i princip helt ensam. Var är alla människorna från den knökfulla parkeringen?
Alternativ rutt
Det finns ingen ”officiell” led till Högfjället, men enligt nationalparkens beskrivning går man upp mot Lillfjället, tar sig upp på platån och sedan bara går mot toppen. Jag gillade dock inte detta alternativ då det innebär att man går hiskeligt mycket i stenig terräng, i stället hade jag planerat en egen väg baserat på vad jag såg när jag besökte Sonfjället för några år sedan. Det finns en liten ravin öster om Högfjället och vid sidan om denna ravin finns det växlighet, inte stenar. Efter ravinen när man sedan börjar gå diagonalt mot toppen finns det lite grönt här och där, jag kollade satellitbilden och bedömde att det går att följa dessa gröna stråk nästan ända till toppen. På detta sätt blir turen kanske ett par kilometer längre än rutten via Lillfjället, men två kilometer är ett billigt pris att betala för att slippa den besvärliga terrängen.
Min plan funkade perfekt – det var exakt så jag hade spanat in på satellitbilden, bara leta efter dessa gröna stråk och ha väldigt enkel terräng att gå i. Enda problemet var att jag inte kunde se högre upp, det fanns ju en risk att jag till slut hamnar någonstans där jag inte har andra alternativ än gå över stenarna, men jag försökte att hålla en rak kurs i varje fall så jag har den kortaste vägen till toppen. Och det gick bra, det var bara den här korta biten innan topplatån som var besvärlig, men min vana trogen tog jag det väldigt försiktigt och tvekade inte att ta händerna till hjälp. Finns inga stilpoäng här! Väl på topplatån var det visserligen fortfarande stenigt, men lite lättare att gå ändå.
Högfjället
Det var annars en varm dag men här på toppen blåste det ganska oskönt och det enda lä som fanns var bakom toppröset, där det redan satt ett par människor. Jag konstaterade att jag kan hitta ett bättre fikaställe om jag går tillbaka till den här besvärliga biten nedanför platån, där fanns det lä. Så jag åt min äggmacka, drack kaffe, såg att människorna från den knökfulla parkeringen hade tagit sig till ”profiltoppen”, alltså den nordligaste toppen av massivet, den som ser spetsig ut sett från Hedeviken/Hede.
På väg tillbaka gick jag på andra sidan av ravinen och försökte att gena lite, vilket inte var en bra idé. Det fanns ett tunt lager av växlighet på stenarna, bara så att det dolde stenarna men inte gav något skydd. Foten slant flera gånger men jag vrickade inte vristen tack och lov. Men det var någonstans här jag kände ett magknip. Det blev allt värre och jag misstänkte att det var nåt skumt i källvattnet jag drack (vattnet var i rörelse, iskallt och smakade ingenting = rent källvatten) och kom fram till Nyvallen med en knapp marginal. När jag väl satt mig i bilen märkte jag att även har ont i ryggen, vilket verkligen fick mig att tvivla vattnet, kanske är det njurarna som gör att jag känner av ryggen?
Men så kom jag på att jag bara ätit en macka under turen. Magknipet beror säkert på att magen är helt tom. Så jag åt middag i bilen (tack Huel!) och kände inte mer av magen, däremot hade jag fortfarande ont i ryggen. Och insåg att i stället för att vricka foten hade jag fått ett ryggskott. Inte bra!
Turen
- Längd: 12 km
- Stigning: 570 m
- Tid: 5 tim 20 min
- Topp nr 26 (av 37) i Härjedalens landskap
- Topp nr 48 (av 178) i Jämtlands län