Skilhtjåelkie

Jag vaknade vid halvfemtiden ungefär. Ganska tidigt i vanliga fall, extremt tidigt med tanke på att jag somnat kanske tre timmar tidigare. Hade jag somnat genast när jag la mig så skulle jag kanske ha klivit upp, men nu var det inte ens en fråga. Jag behövde mer vila. Så jag sov drygt en timme till och konstaterade att nu får det vara, jag måste ändå starta innan det blir lika varmt som i går. Så jag åt en snabb frukost och i uppförsbacken till passet mellan Skarsfjället och Skars V:a fick jag känna av om gårdagens utmattning fanns kvar i kroppen. Till min stora glädje upptäckte jag att jag återhämtat mig förvånansvärt bra, jag kände inte ens av kramperna jag hade i vadmusklerna när jag kröp i tältet på kvällen. Väldigt ovanligt att jag får kramp, förresten.

Men bara för att det kändes förhållandevis bra så tänkte jag inte anstränga mig mer än absolut minimum. Jag började stappla fram, inte av trötthet egentligen utan bara för att jag är så ovan att gå så långsamt. Det var lite morgonljus kvar men jag hade inga vettiga fotomotiv just i början av turen och jag måste också säga att så utmattad som jag var i går kväll så blev alla fotografiska ambitioner fullständigt sekundära. Att jag nu missade både kvällsljus och morgonljus är ett enormt litet pris att betala för att orka göra någon topp överhuvudtaget. Jag underskattade värmen, det är jag tvungen att erkänna.

Skarsfjället Södra kl. 5:30. Nu går jag!

landskapet bakom Skarsfjället — Nu har jag kommit över passet och ser för första gången landskapet ”bakom” Skarsfjället

Skilhtjåelkie 1488. Min första tanke var åh nej hur orkar jag den uppförsbacken, men efter en stund insåg jag att så mycket är det faktiskt inte och brant är det inte heller.

renar på Skilhtjåelkie — Några renar som redan gjort toppen

Skilhtjåelkie pkt 1488

Men just nu på morgonen var värmen inte så påtaglig och jag började med en långärmad tröja. Den fick jag dock ta av inom kort och spraya myggmedel på armarna i stället, för myggen var ju väldigt glada över detta vindstilla väder. Jag kollade på höjdmätaren – 1300 meter, mygg. 1400 meter, mygg. På toppen av Skilhtjåelkie pkt 1488 meter, mygg. Myten av att det inte finns mygg på kalfjället är helt och hållet beroende av vinden, oftast blåser det ju på kalfjället. Och så blev jag glad när jag kände hur det faktiskt började blåsa lite grann nu på toppen när jag satt mig ner för fika!

Toppröset på Skilhtjåelkie 1488 m med Sylarna i bakgrunden

Från pkt 1488 är det bara 2 km till Skilhtjåelkie pkt 1475. Däremellan finns det en liten knöl och jag tänkte gå till höger från knölens topp (inte en chans att jag tar en extra topp nu!) men av någon anledning bestämde jag plötsligt att jag går till vänster trots allt, kanske för att jag mindes blekt att jag ritat rutten så för länge sedan. Och vilken tur det var, för det visade sig att på den andra sidan finns det en brant klippvägg och enormt mycket snö så i slutändan skulle jag ändå ha hamnat där jag gick nu. Just här på den norra sidan av knölen var terrängen för övrigt lite stenig, annars har det ju varit väldigt lätt terräng att gå.

Samma knöl sett från Skilhtjåelkie 1475 visar någonting helt annat. Skarsfjället längst bak t.v.

Och på tal om terräng så var jag oerhört glad att jag inte pressade mig upp till passet i går kväll. Det visade sig nämligen att även om terrängen är lätt att gå så finns det stenar strödda precis överallt, det skulle ha varit svårt att hitta tältplats. Jag såg inte en enda tydlig tältplats när jag gick och det skulle ha varit förödande i gårkvällens trötta tillstånd att behöva leta och leta.

Alla Härjedalens renar

På väg till pkt 1475 upptäckte jag att det finns helt enormt med renar på några snöfläckar nordväst från Ijsenjaevrie. Med enormt menar jag tusentals – jag har aldrig sett så många. Nu var de ju ganska långt borta för mitt objektiv men det är ganska tydligt ändå. Det fanns en jättestor grupp och en mindre grupp och så var det flera som sprang mest norrifrån för att ansluta sig till den stora gruppen. Det finns 16 000 renar i Härjedalen och nog var en stor andel av dem samlade just här.

Mycket renar — Nu upptäckte jag renarna. Just nu är de lite spridda över alla snöfläckar på platten här.

tusentals renar — Lite senare var de samlade i två grupper, den ena är helt enorm. Jag skulle kanske kunna räkna dem ungefär men orkar jag… Att säga tusentals är ändå rimligt.

renhjorden i rörelse — Plötsligt börjar den största gruppen röra på sig samtidigt som nya renar ansluter sig till gruppen.

stor grupp renar vid Ijsenjaevrie — En till stor grupp vid Ijsenjaevrie, de är på väg mot den stora gruppen.

Skardsfjella i bakgrunden med mycket renar på snöfläckarna i mitten

Skilhtjåelkie pkt 1475

Från toppen av Skilhtjåelkie pkt 1475 hade jag utsikt till Bullfjället. Jag hade redan bestämt att inte göra den, men kollade lite avstånd trots allt. Jag hade gått 6 km hittills, det skulle vara ungefär 6 km tillbaka (minus några hundra höjdmeter) och så 12 km till Klinken. Härifrån till Bullfjället är det nästan 3 km fågelvägen. Då skulle jag alltså komma upp till tre mil under dagen och det är mer än jag någonsin gått. Skulle jag slå mitt rekord på en jättevarm dag efter gårdagens utmattning och fyra timmar sömn? Det var nog bland det klokaste beslutet jag fattat när jag vände för att gå tillbaka till tältet.

Snösparven sjöng för mig nästan hela vägen upp Skilhtjåelkie 1475

Ijsengealta 1 525 m. I den stora bilden kan jag se riksröse 152 som kallas Knipröset (kan också stavas Knippröset), vet inte varför det fått ett namn – får fem träffar i Google och inga förklaringar.

Om jag hade kunnat följa min ursprungliga plan så hade jag tältat vid den här tjärnen nedanför Skilhtjåelkie 1475.

snölega — Bäcken som rinner från den ovan nämnda tjärnen

Annars måste jag säga att jag kände fortfarande att jag hade gott om krafter kvar. Trots att dessa två toppar är närmare 1 500 meter så är det inte alls farlig höjdskillnad då min lägerplats ligger på 1 260 m. Den totala stigningen för turen blev 480 och det är ju väldigt lite, jämför med t.ex. gårdagens vandring till Skars som var 680 höjdmeter. Jag tror också att vinden gjorde en stor skillnad, nu fläktade det faktiskt så friskt att det var gränsfall att ha långärmat. Jag valde dock fortsätta i t-shirt, kändes att jag hellre har det lite för kallt än för varmt just nu. Vinden innebar också att jag slapp stressa mig över myggorna så det var skönt!

liten pöl och stenar — På väg tillbaka till tältet nu

Lunch

Jag var tillbaka vid tältet lagom till lunchdags. Nu när myggorna inte besvärade mig kunde jag sitta där i lugn och ro på min utsiktsplats och kolla vad renarna har för sig, måste vara gårkvällens renar som nu tagit sig upp på snön ovanför platån. Två hundra kanske, dessa alltså utöver de tusentals jag sett tidigare. Renarna tog ingen notis av mig, kalvarna låg på snön och de vuxna småpratade med varandra.

lägerplats nedanför Skarsfjället topp — En stor snölega på östra sidan av passet, säkert samma grupp av renar som svalkar sig på snön som jag såg i går kväll. Mitt tält syns som en liten grön prick till höger på platån.

Även jag skulle ha uppskattat att kunna ligga raklång en stund men tältet var bastuvarmt och så värst trött var jag faktiskt inte. Jag drack en kopp kaffe, packade ihop grejerna och så valde att gå upp via Serviesgealta igen. Hellre några extra höjdmeter än myren och insekterna vid tjärnen var resonemanget och så fick jag ju en bättre utsikt på köpet.

Utsikten från Serviesgealta, det här är grytan jag pratar om med Skarsfjället Södra på andra sidan.

Skarsfjället i mitten, och till höger syns klippväggen jag var tvungen att följa i går kväll

Purpurbräcka kan dyka upp tidigt om våren men också senare på sommaren, helt beroende på snölegorna.

Snö kring Tvärån — Det här är samma ställ som i gårdagens inlägg, men nu har snöbryggorna smält!

Kväll

Nu gick det mest utför och det blåste fortfarande, så vandringen tillbaka bjöd inte på några konstigheter. Jag stannade en gång till för fika, annars matade jag på i stadig men lugn takt. I skogen kände jag att det var om möjligt ännu varmare än det var i går, men nu gjorde det inte så mycket då jag inte hade mycket kvar. Genom ängarna höll jag lite utkik på brunkullan och såg ett par stycken alldeles i början av blomningen och precis som jag sade i går så var glädjen enorm när jag återförenades med cykeln. Framme på Slättansvallen slösade jag ingen tid utan monterade cykeln på hållaren och åkte direkt till Ramundberget, där jag upptäckte att den lilla lanthandeln visst hade öppet. En kall dricka passade väldigt bra nu!

Så varmt som det var så misstänkte jag att det skulle vara svårt att sova i bilen, kanske några få timmar som bäst när solen går ned. Så jag åkte till Bruksvallsliden och kollade om de har lediga rum, visst, vilken lycka! Jag kunde duscha, sitta på soffan, stappla fram till ICA för att köpa glass, ladda bilderna på datorn och… känna att jag är så trött att jag inte orkar med någonting mer och la mig efter 21. Och nu behövde jag inte vänta på sömnen!

Turen

Längd: 12 + 12 km
Stigning: 480 + 180 m
Tid: 5 tim 30 min + 4 tim 10 min
Topp nr 24 & 25 (av 37) i Härjedalens landskap
Topp nr 46 & 47 (av 178) i Jämtlands län