Promenad till Bolagen

Sömn är bästa medicinen. Det kan jag skriva under nu! Jag sov i tio timmar och var helt ställd när jag märkte att jag nästan inte kände av turen. Underbart! Jag åt en rejäl frukost, dock inte lika mycket som jag brukar när det är hotellfrukost (som jag älskar, som regelbundna läsare kanske märkt), men så det räcker ändå.

Svansjökläppsvägen

Efter frukosten hämtade jag Kristina och vi åkte upp till Svansjökläppen. De har tydligen förbättrat vägen för den var tio gånger bättre än jag någonsin sett, jag går inte så långt att jag skulle säga att den var bra, men en tydlig förbättring i varje fall. Parkeringen var föga förvånande knökfull och vi fick lämna bilen vid foten av den sista backen, så inte så illa egentligen.

Jag hade missat att göra en plan för turen utan tänkte bara att vi går en promenad i lugn takt, jag menar även om jag kände mig oförskämt fräsch efter två dagars vandring i utmanande värme så tänkte jag absolut inte anstränga mig i dag. Det visade sig att min uppfattning om en lugn promenad är en vandring på 11,5 kilometer med 660 meter stigning, jag kan säga att det var inte alls det jag hade tänkt att göra i dag… men när det kändes så bra och vi hade ork kvar, så varför inte gå hela vägen till den fina åsen i den sydligaste änden av Bolagen? Vädret var bra också, lite blåsigt men skönt då man slapp både värmen och myggorna. Först i slutet som det såg ut att kanske regna på sina ställen, dock inte på oss.

Jag minns inte att jag tidigare sett renar kring Svansjökläppen, men nu var det många som betade på höjden. Det skulle ha varit fina möjligheter att fota dem som silhuetter mot himmelen men jag var lite sen med kameran och missade den bästa möjligheten. Fotade för övrigt väldigt lite och så nära till parkeringen var jag redan inställd på att hålla kameran i väskan, därav en lång debatt i huvudet om huruvida jag skulle ta fram kameran eller inte.

Solnedgång

På kvällen var frågan var jag skulle göra natt. Jag hade på förhand planerat att sova vid Lossen och var redan på väg dit, när jag insåg att det är lite dumt – om det blir kvällsljus har jag inga motiv där. Jag kan ju sova precis var som helst jag kan parkera bilen, så jag vände och åkte mot Mittådalen i stället. Jag parkerade vid utsiktspunkten, såg att det fanns ett stort moln i horisonten och antog att solen skulle snart försvinna bakom det. Jag lade mig för att vila och väntade på vad som skulle hända, började nästan önska att solen skulle försvinna då det var lite varmt i bilen. Men i stället började det stora molnet splittra sig och så plötsligt såg det rätt så fint ut, så ut med kameran och stativet, gå till andra sidan vägen och fota. Det var massor av mygg nu och min koncentration med kameran led något, det slutade med att jag gafflade 9-bilders serier så jag slapp fundera på rätt exponering och manuella justeringar. Och hade material för HDR.

När solen sedan försvann bakom resterna av molnen i horisonten körde jag bilen till en skyddad plats i närheten för att göra natt. Förvånansvärt lite husbilar här förresten, det har varit gånger då det funnits husbilar på varenda ställplats vid Mittådalsvägen.

Det visade sig att den långa nattsömnen straffade sig nu. Jag kände mig inte trött överhuvudtaget utan somnade först långt efter midnatt. Men det var inget problem i sig, jag skulle inte göra någonting mer ansträngande i morgon än att träffa lite gamla vänner och sedan åka hem. Prognosen för de närmaste dagarna visar regn, så ingen mening med att stanna kvar längre!