Kyrkstensskaftet

Som jag nämnt tidigare så börjar jag få slut på fjälltoppar som jag kan göra som en dagstur. Eller som är väldigt långa dagsturer, längre än jag tidigare gjort. Jag är dock nyfiken på att se hur långt jag kan gå under en dag så jag bestämde att jag provar på Kyrkstensfjället. Jag kan rita en rätt så rak linje från Nulltjärnarna till toppen och uppskattade att det blir ungefär 23 km. Väl inom räckhåll, jag har gått över 20 km många gånger.

blåsigt vid Nulltjärnen och fjället i moln
Inte så lovande början, blåsigt vid Nulltjärnen och fjället i moln

Från Nulltjärnarna går det en väldigt bra led till Kyrkstenen. Det skulle ha gått fint att cykla de första tre kilometrarna men just nu pga ryggen är cykel inte ett alternativ; efter att jag skadade om ryggen förra veckan så har det tagit längre tid att läka än efter det ursprungliga ryggskottet (som tydligen inte hade läkt helt innan jag utsatte ryggen för mer än den klarade av). Men det är ju inte de lättaste kilometrarna som gör en tur jobbig, utan de svåraste – och den här gången började de efter Kyrkstenen.

Kyrkstenen
Enligt planen borde jag ha gått snett till höger från var jag står nu. I stället gick jag fram till Kyrkstenen (den bruna saken lite höger från mitten) och sedan till vänster.

Det första misstaget

Jag hade som sagt ritat en rutt som går ganska rakt från Kyrkstenen till Kyrkstensfjället. Av någon anledning dubbelkollade jag inte min inritade rutt (jag använder Google My Maps för att rita) innan jag åkte iväg utan gick efter kartan när jag väl börjat vandringen och vid Kyrkstenen kollade jag bara vilken sida av Kyrkstenen som skulle vara bättre att gå upp på. Jag bestämde att gå till vänster och sedan runda Södra Kyrkstensskaftet också till vänster. Lite längre men mindre brant. När jag kom upp och såg sluttningen på höger sida (nordvästra sida) av S Kyrkstensskaftet, bedömde jag att sluttningen trots allt är ganska enkel och gjorde en 90 graders sväng, insåg att jag kommer att förlora kanske en kilometer genom att ändra kursen så här sent men å andra sidan innebär den nordvästra sidan en kortare väg än den runt S Kyrkstensskaftet.

Dimman ligger kvar
Dimman ligger kvar när jag börjar den brantaste stigningen till vänster
mer blå himmel
Men det blir mer och mer blå himmel
groda
En groda! Det var otippat, jag är nästan på 1100 meter nu. En stor en var den också.

Det andra misstaget

Vädret var inte helt så lovande på förmiddagen med moln som fortfarande låg på vissa toppar (inklusive S Kyrksstensskaftet) men jag litade på väderprognosen som lovade solsken på eftermiddagen, då skulle säkert dessa låga moln också lyfta. Vad jag varit lite mindre uppmärksam på vad gäller väderprognosen är hur mycket det blåste. Jag minns ärligt talat inte om jag ens tittade på vindhastigheten (tydligen inte om jag inte minns). Det känns liksom inte lika viktigt som det gör på vintern. 5 m/s på sommaren har inte alls samma betydelse på sommaren som 5 m/s på vintern.

Ottfjället
Ottfjället ville inte heller släppa sitt moln i första taget. Här syns det tydligt varför Pucklarna heter just Pucklarna.
fascinerande område nedanför Norra Kyrkstensskaftet
Ett fascinerande område nedanför Norra Kyrkstensskaftet. Liknande terräng som kring Issjödalen och Pyramiderna. I mitten av bilden Rekhuvudet och bakom det Åreskutan i ett moln.

Eftersom det är skog nästan hela vägen till Kyrkstenen så tänkte jag inte alls på vinden, även om jag visst konstaterade att det blåser vid Nulltjärnarna. Men så när jag började stigningen efter Kyrkstenen blev vinden märkbar och särskilt efter min kursändring gick jag direkt mot vinden. Jag valde fortfarande att ignorera vindfaktorn och gick upp ungefär som jag alltid brukar göra, i rask takt en bit, stanna för en kort stund för att pusta ut och kolla utsikten. Från Kyrkstenen är det 400 höjdmeter till kammen mellan S Kyrkstensskaftet till Kyrkstensfjället och jag råkade ha lite otur i och med att jag kom upp just där kammen var lite högre så jag gick upp egentligen 50 höjdmeter för mycket. Däruppe slog vinden mig med full kraft och det var kallt kan jag säga. Något över 10 grader i luften men med vindfaktorn började fingrarna frysa, var första gången någonsin jag behövde handskar i juli!

Å andra sidan gav den höga punkten mig en alldeles ypperlig utsikt. Mot Kyrkstensfjället som envist höll sitt moln så jag inte såg toppen. Men det som verkligen fick mitt hjärta att sjunka var att se hur långt jag hade till toppen och att det mellan mig och toppen fanns en ”kulle” som nästan såg ut att vara en helt egen fjälltopp som jag såg den nu. Visst hade jag sett på kartan att den fanns där och jag visste att jag skulle behöva gå runt, men ändå. Det är någonting med dimman som gjorde att den såg ut att vara längre borta och större än den verkligen var.

mellantoppen och Kyrkstensfjället i moln
Nu har jag precis kommit upp till kammen och det första jag ser är mellantoppen och Kyrkstensfjället i moln. Samt att jag kommer att förlora höjd eftersom jag råkade komma upp på en hög punkt och det dessutom finns en liten ravin framför mig.
klippor på fjällkammen
Men terrängen på kammen är kul, mest klippor och så dessa små stenar strödda lite överallt.
Stor-Stensdalsfjället
Vinden skapade intressanta moln, här ovanför Stor-Stensdalsfjället
moln över fjällen
Mer roliga moln, utsikt mot söder med Storådörrens profil till vänster

Jag har alltid sagt detta och säger det igen – jag gör inte fjälltoppar i dimma. Men väderprognosen såg ut att stämma i och med att det blev mer och mer blå himmel så jag räknade med att visst skulle Kyrkstensfjället också förlora sitt moln innan jag kom dit. Jag kollade min klocka för att se hur många kilometer jag gått hittills och den visade över nio – jag blev förvånad att det var så mycket. Jag kollade kartan, räknade avståndet, insåg att den här turen höll på att bli mycket längre än planerat. Jag började få tvivel om det kommer att fungera överhuvudtaget, men jag var inte redo att ge upp utan bestämde att gå vidare och fundera igen efter 12 km.

Det tredje misstaget

Trots mina tvivel och den hårda vinden var det väldigt roligt att gå på kammen. Det var nästan bara klipphällar, visst har jag gått på klippiga fjäll tidigare men jag har aldrig sett så lång sammanhängande kedja av klipphällar som här. Med det sagt så går det inte att gå i en rak linje utan jag var tvungen hela tiden att kolla vad som skulle vara den enklaste vägen och det slutade med att jag mer eller mindre sicksackade på den här fjällkammen och varje sicksack innebar att jag gick en längre väg.

När jag kom till foten av ”mellantoppen” bestämde jag att gå till vänster då det såg ut att vara lite enklare. Efter att jag kommit runt såg jag Kyrkstensfjället igen och visst hade dimman äntligen skingrats. Men nu hade jag ett nytt problem, jag kände hur lårmusklerna hade börjat protestera varje gång jag behövde gå uppåt. Jag satt för en fikapaus så jag kan fundera på läget. Om jag skulle göra toppen så hade jag två alternativ, antingen gå en ungefär rak linje vilket dock skulle innebära att jag förlorar höjd igen, eller gå en lite rundare väg och gå upp tillbaka till kammen efter mellantoppen. Jag bedömde att det är ungefär en kilometer och enligt höjdmätaren är det 200 höjdmeter (utan hänsyn till höjden jag skulle förlora). Jag insåg att om jag fortsätter så skulle jag verkligen riskera att ha slut på krafterna. Jag hade gått nästan 12 km och 1 000 höjdmeter och om mina lårmuskler börjar ge upp nu, hur skulle det kännas på toppen då? Nej, jag vill inte ens veta och fattade beslutet att vända.

Kyrkstensfjällets topp
Kyrkstensfjällets topp till vänster. Här har jag tre alternativ – gå nere till dalen och en rak väg till toppen eller gå upp till kammen till höger från toppen. Eller vända.

Rätt beslut

Jag har aldrig avbrutit ett toppförsök. Jag har några gånger bestämt att inte ens göra ett försök på en topp men aldrig tidigare avbrutit ett påbörjat försök, så det här är den första gången jag på riktigt vänder ryggen på en topp. Det märkliga är att jag inte kände mig besviken. Eller jo, lite, men inte alls lika mycket som jag skulle ha trott på förhand. Och ju närmare jag kom till Södra Kyrkstensskaftet, desto mer nöjd var jag med mitt beslut. Att bara få se den här klippiga kammen kändes som värt besväret. Det var verkligen roligt att gå där och nu hade jag ju dessutom vind i ryggen! Enda jag behövde göra är att ha lite extra koll på balansen, för nu var vindpustarna stundtals riktigt hårda och när jag vände mig emot vinden kunde jag nästan luta mot den.

klippor
Jag kom på att jag behöver mer bilder på klipporna och stannade för att fota…
fjällöpare
…när jag plötsligt såg en löpare som sprang förbi utan att upptäcka mig. Jag tänkte på skillnaden – han som är vältränad och springer upp till Kyrkstensfjället och säkert fortsätter också till Stor-Stensdalsfjället. Och jag som är en medelmåtta och inte ens orkar gå till Kyrkstensfjället. Utöver den här löparen såg jag inte en själ under hela dagen tills vid Nulltjärnarna.
tjärn mellan klipporna
Det var många små tjärnar, eller pölar, mellan klipporna
Mer klippor och moln
Mer klippor, moln och pölar

Helt utan någon topp behövde jag dock inte vara, utan gick till Södra Kyrkstensskaftet (och misstänker att toppröset inte alls är på den högsta punkten så jag gick lite fram och tillbaks) och sedan var det bara att hitta tillbaks till Kyrkstenen. Inte ens nu kunde jag gå en rak väg utan i strävan att hitta den lättaste vägen ner hamnade jag lite ur kurs och det blev några hundra meter till på min redan ganska så långa vandring.

S Kyrkstensskaftets topp
Jag närmar mig S Kyrkstensskaftets topp, tror att det är klippan till höger och undrar varför det inte finns ett toppröse
Södra Kyrkstensskaftet toppröse
Toppröset hittade jag lite längre borta men när jag stod vid den, tyckte jag ändå att den första klippan var högre och gick uppe på den. Jag vet fortfarande inte vilken punkt är högre men det spelar ingen roll, jag har stått på båda!
Utsikt från Södra Kyrkstensskaftet
Utsikt från Södra Kyrkstensskaftet, Sylarna längst bak i mitten och Stor-Stensdalsfjället till höger
moln på kvällen
Nu börjar molnen hopa sig igen
Lite ljus kvar på Kyrkstenen
Lite ljus kvar på Kyrkstenen

Lärdomar

När jag var tillbaka på leden till Nulltjärnarna så funderade jag på hur fel jag hade haft när jag planerat. Det var i själva verket närmare 1,5 km kvar till toppen från var jag vände, så hade jag gjort toppen så hade det blivit en tur på nästan 28 km, samtidigt som det enligt min plan skulle ha varit 23. 5 km i sammanhanget är enormt mycket! De rutter som jag ritar i Google Maps brukar stämma ganska bra, jag har lärt mig att lägga till en marginal och i slutändan träffar jag hyfsat rätt. Med det sagt så skulle det naturligtvis ha hjälpt om jag faktiskt hade följt planen i dag… Samtidigt var den här turen längre redan för början än vad jag brukar göra. Så jag måste nog öka felmarginalen i förhållande till turens längd, för ju längre turen är, desto större är sannolikheten att jag stöter på terräng där det inte går att gå i helt så rak linje som jag ritar på kartan.

Även om turen inte blev som planerat så ser jag den inte som ett misslyckande. Visst, misslyckad i och med att jag inte gjorde toppen som planerat, men som helhet betraktat ändå en trevlig tur. Och enormt lärorik!

  1. Kom ihåg att kolla den planerade rutten innan avfärd, i stället för hemma efteråt!
  2. Vinden är en faktor även på sommaren.
  3. Vid planering av längre turer, ha större felmarginal.
  4. Var ödmjuk. Du har dina gränser och även om det bra att utmana dem ibland, ska du alltid i alla lägen ha respekt för fjället.

Den där fjällöparen som jag råkade se var en bra påminnelse om den fjärde punkten. Allt har flutit på så bra (minus ryggskottet) att jag började tro att jag oövervinnerlig. Faktum är dock jag inte är bättre än så här, här nedan ser ni siffrorna som visar var min gräns går. Det som skiljer mig från den genomsnittliga vandraren är min erfarenhet, jag vågar påstå att jag har mer erfarenhet än de flesta som rör sig i fjällen. I normala fall hjälper erfarenheten mig att bestiga ett fjäll, den här dagen hjälpte erfarenheten mig att vända. Det väljer jag att se som en vinst, inte ett nederlag!

Turen

  • Längd: 25 km
  • Stigning: 1 237 m
  • Tid: 9 tim 34 min
  • Topp: Södra Kyrkstensskaftet, som dock inte räknas som en äkta fjälltopp. Misslyckat försök på Kyrkstensfjället.

5 kommentarer

    • Minna

      Tack! 🙂 Vi gör tvärtom då, jag går gärna upp V Bunnerstöten i sommar. Ö Bunnerstöten gjorde jag för några år sedan, som en dagstur med från f.d. stenbrottet. Jag kollade inte närmare då men området runt Bunnran strax ovanför skogen såg ut att vara intressant, lite som Issjödalen. Ett tips bara om du vill förlänga turen. 😉

  1. Marie

    Trevlig läsning och fina foton. Klokt av dig att vända innan krafterna var slut. Som norrmännen säger: ”Det er aldri en skam og snu”. Funderar på Bunnerfjällen i höst men det blir med tält. Då kan man stanna när man blir trött. :o)

    • Minna

      Det är superfint i Bunnerfjällen! Jag hoppas också på nya turer där. Ja det är ingen skam att vända, fjället finns ju kvar för en annan gång. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen