Sömlingshågna & Svanhågna

Jag har ganska många mil till Lofsdalen, då är det bäst att göra lite mer än en enkel topp när man väl är där. Jag sov i bilen vid dammen söder från Glöte och hoppades på den soliga kvällen som prognosen hade lovat, men nix, Hovärken släppte inte molnen som hade dykt upp när vi var där och kvällsljuset uteblev i allmänhet. Det positiva är att jag verkligen har fått till en sänglösning i bilen som fungerar och jag vaknade inte en enda gång för att skulle haft ont någonstans, som det gjort tidigare. Det här lovar riktigt gott inför semestern, det innebär att jag får riktig vila!

Jag förberedde frukost (=blandade kallt vatten i frystorkat frukostmix och skalade ett ägg) men brydde mig inte att dricka kaffe, det skulle jag kunna göra uppe på fjället i stället. Så jag bara kokade vatten och hällde i termosen, redo att åka!

Skog och moln

Målet för dagen var Sömlingshågna (kan stavas utan s i mitten, bland annat på kartan, men jag väljer att använda samma stavning som folk i Lofsdalen) och Svanhågna söder om Lofssjön. Det var låga moln nu på morgonen, det till och med regnade när jag åkte till parkeringen, så jag var inte helt pepp på detta. Att göra en topp i dimma har aldrig varit en favorit, men nu accepterade jag läget, jag vill inte åka hela vägen hit på nytt.

Minns ni vad jag skrev om granskog här om dagen när jag gjorde Rekhuvudet? Då var det granskog kanske en kilometer. Nu gick jag i en granskog och d e t  t o g  a l d r i g  s l u t. Tre evighetslånga kilometer i tät granskog och två evighetslånga kilometer i lite glesare tall- och fjällbjörkskog. Två försök gjorde jag för att stanna för fika men gav upp, delvis pga. mygg och delvis för att jag var blyförbannad. Har jag sagt att jag inte gillar att vandra i myggig skog på sommaren?

När jag äntligen kom till kalfjället, kunde jag konstatera att molnen alltjämt ligger väldigt lågt. Jag började nästan tvivla på väderprognosen igen men stundtals kändes det som att molnen kanske börjar tunnas ut lite, så en fikapaus nu skulle också ge molnen lite tid att skingra sig. Eftersom jag nu var så nära till passet bestämde jag att fika där, strax därefter skulle jag vika av leden och gå på kammen mot Sömlingshågnas topp. Väl på passet upptäckte jag att det blåser lite, i normala fall ingenting konstigt men nu med de låga molnen kändes det ganska bistert och jag fick leta innan jag hittade ens lite lä. När jag satt mig ner och kollade klockan, konstaterade jag att det hade hunnit bli nästan lunch. Jag drack halva min Huel-lunch och så till efterrätt det efterlängtade kaffet, gud vad gott det smakade!

Sömlingshågna

När jag började stigningen till Sömlingshågna hade molnen gått upp lite grann men toppen var fortfarande dold. Men så plötsligt gick det fort – molnen försvann på nästan ett ögonblick, jag såg toppen och massor av blå himmel! Tajmingen kan knappast bli bättre än så!

Terrängen är ganska besvärlig att gå i, det är väldigt stenigt. För det mesta går det dock att hitta vägar runt det värsta så det var faktiskt lite lättare än vad jag tänkt på förhand. Och så märkte jag att ju mer jag gick på stenarna, desto mer säker blev jag. Övning ger färdighet! Och så var jag snart på toppen, klappade toppröset som jag brukar göra och kollade utsikten. Det var ingenting att skriva hem om, lite dis och så på många håll finns det ingenting intressant överhuvudtaget då fjällen tar slut här i sydöstra delen av fjällkedjan, så jag behövde inte slösa mycket tid på att fota. Och så hade jag ju en topp kvar att göra, så det var bara att försöka hitta en väg bland stenarna igen och sedan sikta på Svanhågna. Jag hade spanat in en rutt som går runt alla stenpartier tills man kommer till toppområdet, så det var inga konstigheter när jag väl klarat mig ner från Sömlingshågna.

Svanhågna

Närmare Svanhågna såg jag att det fanns lite mörka moln på gång igen. Jag passade på att fika när jag fortfarande hade sol på mig och jag hann ända till toppröset innan regnet. Dock fick jag lite huvudbry med den högsta punkten – framför mig hade jag ett till röse samtidigt som GPS:n indikerade att den högsta punkten var bakom mig. I och med att det skulle strax börja regna och stenarna var faktiskt besvärligare än på Sömlingshågna så var jag inte så sugen på att börja irra runt på toppen och leta, men samtidigt ville jag vara säker. Jag gick en bit efter GPS:n och konstaterade att det var fel, så antingen ligger pricken fel på kartan eller också är GPS:n lite vilse. Och vid det andra toppröset var det tydligt att det första var högre, då kunde jag vara lugn, jag hade varit på den högsta punkten.

Inte helt lätt att gå på stenar när ponchon flaxar runt, men jag klarade mig ner till fjällheden där det blev lätt att gå igen. Och så slutade det att regna också så jag hade en sista fikapaus när jag fortfarande hade en utsikt. Snart skulle jag gå till skogen igen…

Leden

Den här leden jag gick är ganska vältrampad men från våffelstugan upp till fjället är det väldigt blött. Delvis var det blött nu pga. de senaste dagarnas regn förstås, men delvis går leden över myrar som jag är säker på är blöta oavsett. På vägen upp gjorde jag några försök att undvika det värsta, men nu brydde jag mig inte överhuvudtaget. Jag gick enligt principen ”den kortaste vägen mellan två punkter är en rak linje” och plaskade genom vatten och gyttja, avvek endast när jag misstänkte att jag skulle tappa skorna i gyttjan. När jag var tillbaka i granskogen så reflekterade jag över att leden används också som en cykelled. Jag fattar inte överhuvudtaget hur någon kan cykla när det är smalt, stenigt, lerigt och brant om vartannat, men ja, då är jag inte heller någon vidare stigcyklist, som jag så många gånger konstaterat…

Om jag tyckte i morse att skogen aldrig tog slut så var det naturligtvis dubbelt värre nu. Jag hade ork kvar, det var inte problemet, men som jag längtade att kunna tvätta av svetten och myggmedlet och byta till torra skor… väl framme i bilen kastade jag in mig och åkte därifrån, jag skulle inte stanna kvar här i skogen en enda sekund mer jag behövde. I stället stannade jag i byn där det var myggfritt, och så upptäckte jag till min enorma glädje att ICA fortfarande var öppen – två minuter till! Ingen tid för tvätt eller klädbyte, in i butiken för att hämta dricka och glass. I kassan bad damen i kön framför mig att ta ett steg bakåt. Oklart om hon gjorde det för pga. corona eller lukten!

Efter jag ätit glassen och fått torra skor och tvättat mig hade jag 26 mil att åka hem. Kändes bra att sitta i bilen nu.

Turen

• Längd: 19.6 km
• Stigning: 880 m
• Tid totalt: 8 t 10 m
• Topp nr 22 & 23 (av 37) i Härjedalens landskap
• Topp nr 44 & 45 (av 178) i Jämtlands län