Jag hade planer att göra Rekhuvudet redan i slutet av maj när jag bodde i Ottsjö. Bara cykla till Nordbottnen och sedan gå upp. Men vädret var som det var, snön ville inte försvinna, jag hann inte helt enkelt. Så flyttade jag till Björnen och vädret i stort sett hela juni har varit förkastligt med några få undantag, tills jag nu såg i väderprognosen att det faktiskt finns en lucka som skulle funka, allt jag behöver göra är att ha ledigt en halv dag mitt i veckan och jobba en lördag eller söndag i stället. Perfekt!
Så på med cykeln på min nya cykelhållare (fanns en del problematik med både dragkroken och cykelhållaren men det ska jag inte gå in på närmare, blir bara väldigt pinsamt för min del) och åka till Ottsjö som turist den här gången.
Granskog
Efter en lätt cykeltur på 8 km låste jag cykeln på en björk i Nordbottnen och började vandringen. Det börjar gå uppåt nästan direkt efter Skårrån och efter Sörbottnen blev det närmast vidrigt. Det skulle ha varit fullt vidrigt om myggen hade kläckt. Vilket de inte hunnit göra efter den kalla perioden nu, tack och lov. Att gå brant uppför i över 20 graders värme genom granskog är verkligen inte min idé om rolig vandring och när svetten sved i ögonen började jag ifrågasätta vad jag håller på med överhuvudtaget. Är en fjälltopp verkligen värt besväret? Som tur var så var eländet över ganska fort, redan innan 700 meter började skogen bli glesare. Den här nordöstra sidan av Ottfjället får inte så mycket sol så skogsgränsen ligger mycket lägre än normalt.
Vatten
Jag hade inte mycket vatten med mig utan räknade med att kunna fylla på min flaska i någon bäck. I denna värme gick det ju åt en del vatten, så vid första bästa bäck uppe på kalfjället doppade jag i kåsan, drack… och spottade ut på en gång. Fy vad äckligt. Så inte bara att jag inte kunde släcka törsten så var jag också tvungen att använda det lilla jag hade kvar i flaskan för att skölja ur munnen. Hoppades verkligen att det bara var smaken och inga andra konstigheter!
Vid nästa bäck var jag mycket mer försiktig, tog bara lite vatten i munnen för att kunna smaka. Samma äckliga smak. Jag började misstänka att bäckarna hade samma källa, en myr, så det var smaken av ruttna växter som jag kände. Och visst, även den tredje bäcken hade samma vatten och en koll på kartan visade att de hade ursprung i samma myr. Men då såg jag att den fanns en till bäck i närheten som inte hade en myr som källa, det krävde en liten omväg men var värt det. Vattnet smakade precis som det ska – ingenting!
Mosaik av myrar
Så var det detta med myrar. De fanns mycket mer av dem än vad kartan visade. Kanske är de torra senare på sommaren men nu i början av sommaren efter en längre kall och regnig period var det vatten överallt. Jag skulle ha kunnat gå genom lite blöt mossa, men nu pratar vi om sådana djup att jag var rädd för att tappa mina skor i dem. Så jag var tvungen att hitta omväg efter omväg, den raka vägen jag ursprungligen hade planerat var allt annat än just det.
Rekhuvudet 1063 m
Det första intrycket jag fick av Rekhuvudet var att det var mycket klippor. Vad trevligt, tänkte jag, då är det inte blött i varje fall! Ha. Ha. Ha. Det var blöt mossa även mellan klippavsatserna. Ironi att inte hitta dricksvatten i början…
Det var ganska mycket dis i luften, vilket försämrande utsikten något. Eller jo själva utsikten var det väl ingenting fel på, men det blir väldigt tråkiga bilder. Jag tog några bara för att dokumentera och kollade sedan vad jag hade för alternativ att gå tillbaka, för jag ville absolut inte gå tillbaka samma väg som jag kom. Det såg ut att vara lite torrare om man går längre söderut, då kan man undvika både de stora myrpartierna och ett antal mindre som inte fanns på kartan.
Jag tog sikte på en klippa och det var verkligen enklare den här vägen, lite blött var det här och var men vad som var viktigare att det var lätt terräng att gå i. Att det är blött är en sak, men det är faktiskt jobbigare att gå en myr än på fjällhed. Varför annars skulle elitidrottare springa på myrar för träning… På pappret var denna väg längre än den jag tog upp, men med alla omvägar räknat blev det nästan exakt lika långt.
Hej då ljuset
Jag gick runt så pass att jag kom till leden över Ottfjället där den går vid gott-att-dricka-bäcken. Nu började det bli ganska sent och det var långt över min normala middagstid, så jag blandade Huel och drack den på stående fot, jag hade lite bråttom nu när jag såg att ljuset kanske skulle försvinna snart, var en vägg av moln som kom västerifrån. Inte regnmoln, men det räcker med vilket moln som helst för att förstöra kvällsljuset och fototillfällen med det.
Och visst, snart började ljuset försvinna. Egentligen ganska okej timing dock, nu skulle jag ju strax gå in i skogen igen och då spelade ljuset ingen roll. Allt som fanns kvar var en marsch genom denna hatfulla granskog. Ursäkta att jag säger så, men jag verkligen, verkligen inte gillar att vandra i granskog när jag gör toppturer.
Var det ändå värt besväret? Så här på efterhand är svaret alltid ja. Jämtlandstopp nummer 43 bärgad!
Turen
- Längd: 12,2 km
- Stigning: 720 m
- Tid: 5 t 20 m
- Topp nr 22 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 42 (av 178) i Jämtlands län