Naggad

Någonting är fel. Svårt att sätta finger på det men jag känner mig lite “off” både i huvudet och kroppen. Det har pågått i flera veckor egentligen men jag har kört enligt devisen att det som inte dödar mig gör mig starkare. Jag börjar misstänka att jag svarar bättre på morot än piska för något starkare har jag inte blivit. Tvärtom. Till den punkten att jag inte längre kan ignorera känslan utan måste göra någonting åt saken. Men göra vad, när jag inte vet vad som orsakar problemet?

Jag tänkte på att senast jag haft semester var i juli i fjol. Jul och nyår som normalt är en längre lugn period blev i stället arbetspress av sällan skådat slag. Och jag har egentligen inte lättat på gasen sedan dess, att arbeta kvällarna eller helgerna för att hinna med har blivit det nya normala och det tror jag är lite farligt. (Dock betyder det inte alla gånger att jag verkligen har så mycket jobb, utan mer att jag har svårt att fokusera oavbrutet i åtta timmar i sträck och så behöver kompensera under andra tider.) Säkert vanligt hos egenföretagare men jag är inte en sådan person som trivs med ständigt arbete. Min hjärna kräver längre perioder av att gå på tomgång för att må bra.

Lägg till ett orosmoln som har med min pappa att göra och tre flyttar inom ett år och så kommer vi till våren och pollenallergi och visst fick jag också min första covid-spruta i början av juni. Det är egentligen småsaker som var och sig inte skulle vara ett problem men lägg allt ihop så blir det liksom en perfekt storm. Jag vet inte var problemet börjar och då vet jag inte hur jag löser det heller. Är jag slut i huvudet eftersom kroppen är slut på grund av allergi och/eller spruta eller är kroppen slut eftersom huvudet är slut och allergi och spruta är liksom bara spiken i kistan?

Eller kanske överreagerar jag bara. Jag är ju superkänslig för alla ändringar, jag vet på en gång om någonting är minsta lilla fel. Tacka min högkänslighet för det. Och den lilla känslan börjar hjärnan sedan spinna vidare och jag utvecklar alla dessa teorier och hittar på andra saker som känns fel. Jag är inte en hypokondriker, men nog är jag lite hypervigilant.

I slutändan är det så att helt oavsett orsakssambandet så behöver jag en paus. Semester. Återställa hjärnan och kroppen. Jag litar på att det inte är någonting grundläggande fel på mig utan det är som sagt bara en blandning av småsaker och så efter en till småsak rann bägaren över.

Jag hade planerat att åka iväg i helg för att leta efter bättre väder (det varma sommarvädret är bokstavligen bortblåst, nu är det kallt, blåsigt och regnigt – jag tror det kom lite snöblandat regn nyss) men var tvungen att ställa in, jag kan som sagt inte köra på som vanligt och riskera göra saken värre. I stället åkte jag på en lång roadtrip, satt åtta timmar i bilen och lyssnade på musik. Bilen är min säkra plats, en bubbla där både kroppen och knoppen får vila. Tankarna slutar snurra i huvudet när jag lyssnar på musik, allt jag behöver tänka på är vägen framför mig.

Jag känner mig helt okej nu när jag sitter här och skriver. Frågan är hur kroppen reagerar när jag väl börjar pressa den. Men den får vila några dagar till, om det så är huvudet, allergin eller sprutan som sänkt kroppen så lär alla dessa ha mattats av mot slutet av nästa vecka.

Here’s hopin’.