Tack vare det kalla vädret har snötäcket inte tunnats ut särskilt mycket, samtidigt som det finns fin skare då det är rejält på minus på nätterna. Och att det har snöat varje dag, ibland en kort snöby och ibland en längre snöby. Även om jag gärna har barmark nu, bjuder det hårda snötäcket möjligheter för vandring och det ville jag utnyttja. Hela vintern har jag funderat på Falkfångarfjället och Drommen, de är ganska nära varandra och därför enkla att göra på samma tur, men det har bara inte blivit av. Men tack vare dessa förhållanden nu så tänkte jag att visst går turen, jag kan ju vandra på skaren! Det går en vinterled till toppen av Falkfångarfjället och sedan till foten av Drommen, några spår måste det finnas och spåren är garanterat hårda.
Det hade snöat lite under natten, ingenting ovanligt med det, har varit så nästan varje natt de senaste veckorna. När jag kom till den fina utsiktspunkten i Mattmar såg jag att det låg ett tjockt molntäcke över Oviksfjällen, jag kunde knappt se topparna. Lite illavarslande, men samtidigt lovade prognosen att det skulle bli soligare framåt. Så dessa moln skulle kanske bjuda på fina fotomöjligheter också. På tal om molnen, jag kollar Vackertväder. se som ger prognosen från Yr, SMHI och finska FMI samtidigt. Snöfallet fanns endast i FMI:s prognos…
Höglekardalen
Det var helt dött i Höglekardalen när jag parkerade vid foten av Dromliften. Visst att säsongen är över men några brukar det ju alltid finnas som utnyttjar förhållandena… det var till exempel många bilar på väg mot Åre med skidor på taket. Det visade sig att det har nog varit ganska dött här under en längre tid, för några spår fanns det inte att följa. Än värre, det hade snöat rejält – var närmare 10 cm ny fluff, som effektivt täckte underlaget. Jag var tvungen att spänna på snöskorna på en gång och inse att turen kommer att bli lite tuffare än jag hade räknat med. Men när jag väl accepterat att jag får plöja egna spår i puder med snöskor i stället för att gå med lätta fötter på skare så var det inte så illa, jag tog det bara lite lugnare för att spara krafterna. Jag hade ju hela dagen på mig, ingen anledning att pressa mig hårt.
Precis som väderprognosen (alla av dem) hade utlovat så lyfte dessa tunga moln jag hade sett i Mattmar och det såg väldigt fint ut på fjället. Jag hade hoppats på att jag hittar mer skare på kalfjället men så hårt har det tydligen inte blåst att nysnön skulle ha blåsts bort, så det var snöskor som gällde alltjämt. Stigningen till Falkfångarfjället är inte alls brant och jag gick i lugnt och stadigt, var nöjd med mitt klädval, alldeles lagom – inte för varmt i uppförsbacken men inte kallt heller trots att det blåste lite.
Falkfångarfjället
Falkfångarfjället är ett flackt fjäll och jag var inte helt säker om leden gick vid den högsta punkten, så jag gick runt lite grann för att pricka varje punkt som kanske var ett toppröse (gick ju inte se om det var en sten eller ett röse under snön). Utsikten mot Hundshögen var jättevacker och jag gick ner en bit för att få en bättre utsikt, kul att också få en liten blick mot Dörrsjöarna som jag verkligen ser fram emot att besöka på sommaren.
När jag vände för att gå tillbaka, så jag ett par renar komma mot mig. Två renar blev tre, fyra… vad är detta?! Jag blev väldigt fundersam, det var vajor och jag hade ju läst att Bydalsfjällen inte är renkalvningsmarker? Men oavsett, jag kunde inte trolla bort mig utan stod stilla på plats med kameran framför ansiktet, renarna var på väg mot vänster och de reagerade inte på mig, så allt jag behövde göra var att stå där och vänta. När jag var säkert att alla av dem hade gått över, vände jag och gick åt motsatt håll.
I och med att jag inte hade några spår att följa spelade det ingen roll om jag följde leden eller inte, så jag genade över fjällryggen mot norr för att sedan gå ner till vinterleden halvvägs mellan Falkfångarfjället och Drommen. Väl där fick jag den genomdumma idén att följa sommarleden och inom kort var jag på en brant sluttning. Visserligen är risken för laviner väldigt liten just nu särskilt när det inte fanns någon hängdriva ovanför mig, men jag kan helt ärligt säga att jag är jätterädd för laviner. Jag vände på klacken för att följa den ursprungliga planen nere till vinterleden, men trots att det enligt Lavinprognosen inte är lavinfarlig terräng just där så kunde jag inte tvinga mina fötter gå ner, det såg så brant ut. Längre borta såg jag att någon hade åkt utför och det kändes tryggare, så jag gick en omväg för att komma till spåren och så ner. Jag säger så här – enligt pulsmätaren hade jag turens högsta puls här. Jag började svettas när jag gick utför. Så ni förstår att om min kropp reagerar så här så blir det svårt att övertala kroppen oavsett vad hjärnan säger!
Drommen
Närmare till Drommen såg jag några renar igen. Nu förstod att jag måste ha missuppfattat informationen som jag läste, finns det så här mycket vajor här i början av maj så måste det vara renkalvningsmarker (och visst, senare när jag kollade så såg jag att det om Bydalen gällde bara Västerfjället). Men vad ska jag göra, jag kan liksom inte få detta ogjort? Så jag stod som staty igen, jag såg att renarna var på väg mot vänster (igen – de måste ha sikte på nåt specifikt västerut) så jag behövde bara vänta ut dem. Det gick lugnt till och så kunde jag fortsätta färden när renarna hade försvunnit över kammen.
Det går ingen vinterled till Drommen och sommarleden går en lång omväg runt fjället. Den kortaste vägen innebär lavinterräng, men mitt resonemang är att utan snö inga laviner – det var mycket barmark på den södra sluttningen så jag behövde bara hitta en väg runt snöfälten. Nu kunde jag äntligen ta av mig snöskorna också, skönt! Det visade sig dessutom att all snö som fanns här var ishård, då behövde jag inte oroa mig för laviner även om jag gick på snön. Men det var isigt som sagt… och efter jag tappat fäste för femtielfte gången tog jag äntligen på mig broddarna, kändes dumt att gå utan när jag ändå hade varit så förutseende att jag hade dem med mig. Och så kom jag till toppen ganska fort och hade då erövrat min 40:e topp i Jämtlands län, nöjd!
Det var lite si och så med utsikten, delvis för att alla andra fjäll är ganska långt borta, närmast är Västerfjället i norr och så hela Oviksfjällsmassivet i söder. Österut är Storsjön. Så jag tog några bilder för att visa att jag hade varit på toppen och sedan tog samma väg tillbaka ner, litade på att broddarna håller.
Hade jag gjort turen på sommaren så hade jag passat på att gå i Dromskåran, som det var nu så fick jag nöja mig med att se denna mäktiga ravin uppifrån. 50 meter djup, verkligen imponerande! Jag har alltid tyckt att Evagraven är en stor ravin, men den bleknar ju i jämförelse.
På väg ner till bilen såg jag lite mer spår i backen så helt dött har det inte varit. Vid bilen visade Apex att jag gått 16,5 km med över 1000 meter av stigning, allt av dem utom Drommen och så nedförsbacken hade jag gjort på snöskor. Så himla tillfredsställande att känna att jag hade krafter kvar, detta bådar gott för sommarens långa toppturer som (förhoppningsvis) kommer att göras utan pudersnö och snöskor!