Jag skrev tidigare att det inte blir mer skidåkning för min del om det inte dumpar 30 cm snö och det är ungefär det vi fick förra veckan. Mer skidåkning blev det dock inte – jag lider av skidåkartumme, det är inte så illa att jag behöver några åtgärder men jag vill ju absolut inte göra den värre och då är det uteslutet att jag håller i stavar. Första gången jag fick problemet var 2 eller 3 år sedan. I fjol hade jag inte problemet med då åkte jag ju inte skidor heller. Verkar vara lite kumulativt och problemet uppstår först på vårkanten. Nu får tummarna vila så jag kan åka skidor nästa vinter igen!
Snöskotur
När jag då skulle göra en topptur till Ottfjället Västertoppen i söndags, valde jag naturligtvis snöskorna. Jag är glad att jag slapp att behöva bestämma mellan skidor eller snöskor, visserligen är det skönt med skidor utför (om det inte är för brant eller isigt…) men det är faktiskt också väldigt skönt att slippa fundera på den säkraste färdvägen och bara gå och titta på utsikten i stället för att stirra på snön framför skidspetsarna. Och slippa stavarna förstås så jag kan hålla i kameran.
Jag åkte till Vålådalen tidigt för att undvika en liknande fadäs med parkeringsplatsen som vid Storulvån tidigare. Det var soligt redan på morgonen och naturligtvis blev det varmt när jag gick upp backen. Nu med snöskorna på kunde jag ta genvägen direkt upp slalombacken bakom fjällstationen i stället för att gå runt till ”evighetsbacken”. Det var brant, men då var det också en kort väg.
Ganska snart upptäckte jag att jag hade ett skavsår på gång. Inte bra. Men som på beställning hittade jag en solgrop med inbyggt vindskydd så jag pausade för en stund för att kolla läget. Det hade hunnit bli lite rött så jag applicerade ett skavsårsplåster och hoppades på att det fixar saken. Jag tror problemet egentligen var ett veck i strumpan men det spelar ingen roll, huvudsaken var att problemet försvann!
Ottfjället Västertoppen
Vägen till Västertoppen är mindre brant än Östertoppen och på en dag som denna var det naturligtvis inga problem som helst. Jag var först ute här, men under tiden som jag fikade vid toppröset kom det en grupp tjejer med topptursutrustning. En av dem frågade mig om jag kan fota dem och när jag svarade ja, ropade hon glatt till de andra att hon hittat en fotograf. Hon anade inte…
Även om dagen var superfin för en topptur så medför vädret också ett problem – landskapet blir rätt så tråkigt fota. Det är obeskrivligt skönt att sitta i en solgrop och titta på fjälltopparna runt omkring, men för foto funkar det inte riktigt. Vykortsskönt men samtidigt blä. Och jag har ju dessutom fotat nästan samma utsikt från Östertoppen, med skillnad att då hade jag lite snygga moln. Så nu behövde jag hitta lite andra motiv, vilket i och för sig är också väldigt nyttigt. Och mer vidvinkel, jag vill verkligen använda vidvinkeln mer!
Spaning efter vraket
Det finns ett flygplansvrak på Ottfjället, inte så långt från Västertoppen, så jag ville kika på vraket då. Det finns en geocache i närheten så jag tänkte att om jag bara siktar på gömman så kommer jag till vraket. Jag gick kors och tvärs på vad jag antog var rätt plats, men inget vrak! (Ingen gömma heller men den letade jag inte eftersom den ligger under snötäcket.) Nu efteråt när jag kollar GPS-loggen så ser jag att visserligen missade vraket men var nära nog att jag borde ha kunnat se det. Så jag kan bara anta att vraket är helt översnöad, annars måste jag vara blind. Får göra ett nytt försök när det är barmark för jag vill väldigt gärna se det!
Jag passade på att fika på nytt och njuta av den fina dagen för sådana här dagar har varit en bristvara i år. Jag har inte gjort så här långa snöskovandringar sedan jag flyttade från Loos så på förhand var jag lite fundersam på hur jag orkar, men jag kände mig inte trött och den här gången hade jag dessutom gott om energi i ryggsäcken (ville inte göra samma misstag igen som jag gjorde förra helgen, nu hade jag ingen som kan bjuda mig på en ostmacka…). Så jag kunde sitta där i lugn och ro för att sedan sakta gå ner. Jag ville liksom inte att det tar slut, jag stannade titt som tätt för att ta in detta vackra landskap. Trots att jag hade börjat gå så tidigt på morgonen så började det redan bli sent på eftermiddagen nu, det går inte fort med snöskorna och så var ju Västertoppen en lite längre tur än Östertoppen. Plus då min spaning efter vraket. Men allt detta innebär att jag verkligen lyckades med att få ut det mesta av den här fina dagen, den femte årstiden i nötskal!
Aprilväder
Och som jag sade så är sådana fina dagar ett undantag i år. Dagen efter snöade det igen, och mycket dessutom. Men nu har jag förhoppningar om att det kanske blir vår trots allt, vågar jag byta till sommardäck redan nästa vecka?
