Hittills i mars har det varit en dag med sol, det var då jag åkte upp i Vålådalen för två veckor sedan. Hela vintern går man och längtar efter de fina soliga femte årstidens dagar och så får vi mars anno 2021 och det blåser storm för det mesta med plusgrader och regn på köpet. När väderprognosen äntligen visade att det blir en solig dag utan besvärliga vindar, tvekade jag inte – dagen ska utnyttjas på bästa sätt. Då såg jag till att ha ledigt!
Föret
Så i förrgår åkte jag till Vålådalen och siktade på Ottfjället Östertoppen, denna topp jag ser från mitt fönster, som retat mig sedan jag flyttade hit. Trogna läsare vet att jag är något besatt av att göra topparna i närområdet var jag än bor, så att ha väntat i fyra månader är … alldeles för mycket.
Jag chansade med att åka skidor, även om jag misstänkte att det kan vara ganska isigt. Det var inte ganska isigt – det var fruktansvärt isigt. Jag vurpade sådär 50 meter från fjällstationen när skidspetsarna korsades, jag hade inte hunnit få koll på hur skidorna beter sig på detta betonghårda spår. Men ingen skada, ingen som såg, bara stå upp och fortsätta åka. Varje liten utförsbacke var en skräckupplevelse, jag fläktade med armarna som en nybörjare i ett desperat försök att hålla mig på fötterna när det var omöjligt att säga hur och åt vilket håll skidorna gled. Jag tror att den här lilla pluppen på stighuden där den hakas fast på skidan (Åsnes stighudsfäste) är boven, i mjuk snö spelar den ingen roll men nu på en isyta gör den att skidans kontakt med snön i mitten av skidan är just pluppen. Och då blir det ju svårt att styra samt att farten kan variera, först glider det och så glider det inte när pluppen fastnar i någon ojämnhet. Så det gäller att vara beredd på allt och parera hela tiden. Turskidorna är inte skapade för att åka på ett preparerat spår överhuvudtaget…
När jag väl svängde upp för att börja beta av höjdmeterna, hittade jag lite utrymme vid sidan om spåret på otrampad snö och det blev enklare att åka. Denna evighetsbacke (som jag döpte den för två veckor sedan) var inte lika jobbig som den första gången, nu hade jag ju inte bråttom. Men svettigt var det ändå i det varma solskenet.
Jag hade hoppats på att väl på kalfjället skulle det vara enklare att åka, men nix – det var isigt precis överallt. När jag tittade lite närmare, såg jag hur det var riktig is på snön. Tänk er flytande lava som stelnat eller horisontella istappar, regn som vinden har drivit på snöytan som sedan frusit. Minns inte om jag någonsin sett liknande. Kul att se, svårt att åka på.
Ungefär en kilometer från toppen då uppförsbacken blev lite brantare började det bli så pass svårt att få fäste att jag tog av skidorna och gick. Av spåren att döma hade många andra gjort precis samma. Inom kort träffade jag en man som var på väg ner, vi pratade lite och även han tyckte att det gled lite väl bra. Men dagen var det ingenting fel på, helt underbart att vara på fjället!
Ottfjället
Trots isen så höll inte ytan alla gånger under mina fötter utan ibland sjönk foten i snön och det var lite oskönt. Framsidan av benen stötte på iskanten och visst har jag fina blåmärken på benen nu. Men upp kom jag! Äntligen var jag uppe på Ottfjället, detta fjäll som jag måste räkna som mitt ”hemmafjäll” i Ottsjö! Även om det inte blåste hårt så dröjde jag inte kvar på toppen utan tog mina toppbilder och sedan gick en bit ner där jag sett folk (=tre personer) sitta i solgropar när jag var på väg upp. Jag hittade en ledig grop med en utomordentligt fantastisk utsikt, det var lä och solen var varm och då kändes det verkligen som det finaste som den femte årstiden har att bjuda! Det var verkligen perfekt, jag tog några bilder helt enkelt sittandes i gropen, så bra var det.
Det hade varit nästan klarblå himmel när jag började åka, men nu hade det börjat mulna på. Bara under tiden som jag satt i solgropen gömde sig både Helags och Sylarna i molnen. Men samtidigt var det väldigt vackert med dessa moln i olika former, det blir liksom att himmelen speglar landskapet, det är samma färgskala på båda.
Vilken kontrast det var känslomässigt. Så jobbigt och stressigt att åka/gå, så underbart skönt att sitta där. Värt allt det jobbiga och stressiga!
Av med skidorna
På vägen ner gick jag tills det planade ut lite grann och då sicksackade jag försiktigt på skidorna. Inte ens stålkanterna bet på isen på nåt vettigt sätt, så varje gång det blev lite brantare, tog jag av skidorna. På vägen upp hade jag tänkt att visst kommer ytan att tina i solskenet så det blir enklare utför, men det måste ha varit någon minusgrad trots allt för det var precis lika isigt som det hade varit på vägen upp.
Men väl ska evighetsbacken vara mjukare nu? Nej, inte ens den! Fortfarande betong så jag tog av mig skidorna och gick hela backen, onödigt att riskera livet för detta. Och så kommer det några åkare som susar förbi mig i fartställning typ. Då har man tränat det några gånger…
Jag måste haft en ganska bra adrenalinnivå under hela turen, då jag upptäckte i bilen att det värkte i vänstra handen, den som jag slagit backen när jag vurpade i början. Men nu två dagar senare märker jag ingenting av det, det är bara blåmärken på benen som gör sig påminda… min kontorsstol är en ergonomisk knästol. Där man alltså lutar mot framsidan av benen. Inte helt optimalt just nu!
Nu när jag skriver detta regnar det igen. I går kväll blåste det nästan storm men i morgon finns det lite hopp om soligt väder. Som helhet kan man ändå konstatera att den femte årstiden inte har levererat som den brukar… numera är ingenting sig likt. Om himmelen inte dumpar minst ett par decimeter snö inom kort så lägger jag skidorna på hyllan, det är inte värt besväret att försöka åka. Snöskor däremot, de borde jag haft på Ottfjället och de kommer jag garanterat använda innan säsongen är över!
