Österfjället

Det är sorgligt att jag har undvikit toppturer på vintertiden. Orsaken är samma som alltid när jag inte gör någonting som jag egentligen vill göra – jag är rädd för ett eller annat. I detta fall är det mest rädslan för laviner. I många år höll jag mig envist till lederna för de går genom lavinsäker terräng. Men så för ett par år sedan upptäckte jag Lavinprognoser där all lavinfarlig terräng är markerad och det har hjälpt mig enormt mycket. Jag använder informationen till och med för att planera turer på sommaren, inte för lavinrisken naturligtvis utan bara som en praktisk guide för att få en uppfattning om hur mycket en viss sluttning lutar.

Hur som helst. Med denna kunskap i huvudet kan jag känna mig lugnare när jag åker utanför lederna. Jag kan se vilka fjälltoppar som är trygga för mig att bestiga på skidor och vilken väg jag ska ta. Nu känns det helt onödigt att begränsa mig till barmarkssäsongen när det gäller toppar.

Gräftåvallen

Som jag sade i förra inlägget så är det mulet trots högtryck och i går var det ännu värre än i lördags. Jag hade fått sällskap för en tur och vi parkerade vid Gräftåvallen för att göra Österfjället. Det finns en lift där, men vi valde att skida upp då min kompis hade en hund och backen är så liten att hjälpen från liften skulle ha varit marginell ändå.

På toppen av liften är man redan på kalfjället och väl där upptäckte vi att det inte år många som åker. Det fanns några översnöade spår men jag måste konstatera igen att det är helt galet hur lite folk det rör sig utanför pisterna. Vi hade hela fjället för oss själva så fort vi lämnade pisten.

Ravin

Det blåste lite mer än vad som var trevligt och jag var tacksam för stormhuvan, även om den inte skyddar så himla mycket när man åker direkt i motvind, vilket vi gjorde nästan hela vägen till toppen. Det snöade från och till, eller också var det lössnö som vinden piskat upp, men helhetsintrycket var att hela världen var grå och stundtals kändes det som att man åkte i bomull, det gick knappt att se var horisonten var, hur långt det var dit och åt vilket håll marken lutade och hur mycket. Jag fokuserade på mina skidspetsar, med nöd och näppe kunde jag urskilja snön framför skidorna så jag hade lite koll. Men i denna gråa och kontrastlösa värld fanns det ingenting för mig att fota, jag försökte ett par gånger men jag kunde inte se någonting i sökaren och kontrasten räckte inte till för att fokusera. Sällan att jag tar så få bilder på en fjälltur!

Det finns en ravin som går mellan Österfjällets högsta topp och den mindre toppen i öst. Vi åkte upp längs ravinen som hade några mäktiga hängdrivor på den västra kanten, kändes lite otryggt att hamna i ravinen så jag mest såg till att hålla avstånd till ravinen och först nära till toppkammen skidade vi över.

Österfjället

Den sista biten upp var riktigt seg, jag hade lite energiunderskott och lårmusklerna skrek efter kolhydrater, samt att händerna började frysa för vinden tilltog ju längre upp vi kom. Så långsamt som det gick upp så genererade inte kroppen tillräckligt värme för att värma händerna. När vi äntligen kom till toppen, började jag bli riktigt orolig för fingrarna. Med energiunderskottet, frusna fingrar och den isande vinden var jag allt annat än sugen på att fota någonting, men någon bild från toppen måste det ju bli. Det fanns ingenting som skrek ”fota mig” så jag knäppe ett kort på Åreskutan i fjärran och Drommen i norr.

Kyla

På vintern har jag alltid en powerbank i packningen. Inte för att ladda prylar, men för att den har en annan funktion, den blir som ett litet värmeelement. Jag har aldrig behövt den tills nu. Jag slog på den och stoppade i vanten och mina fingrar tackade, det var bara att byta den från en vante till annan.

Det var enklare att glida tillbaka än jag hade trott på förhand. Det var mest pudersnö vilket gör det enklare, det är ju när det är isigt som det blir knepigt. Ljuset blev också lite bättre mot eftermiddagen, inte soligt på något sett men tillräckligt för att få lite kontrast så det blev enklare att se konturerna i snön, vilket hjälper mycket när man åker utför.

Det fanns inte mycket skydd att hitta på fjället, men en jättelik stenbumling fanns det och där hittade vi lite lä för att fika. Särskilt skönt var det dock inte så vi drack och åt och fortsatte att glida till pisten och sedan plogade lite osnyggt samtidigt som barnen svischade förbi oss på slalomskidor och brädor.

Så det blev en intressant tur. Vi båda konstaterade att vi skulle ha vänt tillbaka om vi varit ensamma, men nu kände vi oss så pass trygga att vi fortsatte trots vädret. För lita på mig, det där vädret var ingenting att leka med även om fjället inte alls visade sin sämsta sida idag. Fjället visade ju typ ingen sida alls, det fanns ingenting att se! Men en fjälltopp blev det, min första för 2021, yay!