Måste njuta av det fina vädret så länge det varar, vilket inte är särskilt länge till. Lördag morgon såg ut att bli fin, lördag kväll såg ut att bli ganska eländig.
Jag hade ställt klockan på 6.30, åt en snabb frukost, fyllde på kaffetermosen och åkte till Vallbo. Det var pannlampa som gällde i början när jag åkte genom skogen, jag följde leden mot Lunndörrsstugan för att sedan svänga av mot Middagsvalen. Jag tyckte det var lite småjobbigt i skogen, det har inte snöat sedan länge så att alla lederna är hårt packade, nu när det dessutom är nästan -20 grader så är snön väldigt kärv. Dåligt glid framåt men sidlänges halkar man lätt. När jag kom till en lite brantare uppförsbacke började mina lårmuskler klaga och jag undrade hur jag då skulle klara av att åka upp fjället.
Svaret är, långsamt. Om jag inte gillade hårt packad kärv snö så är pudersnö i en brant uppförsbacke heller inte en söndagspromenad om vi säger så. Hela färden hade tagit mig längre tid än jag räknat med och jag blev lite orolig när jag tittade på klockan. Min plan var att åka till toppen, sitta där och dricka kaffe och vänta på ljuset i lugn och ro. Nu var jag tvungen att stanna så fort jag kommit upp från skogen, annars hade jag riskerat att missa hela showen. Jag hade kanske hunnit till toppen, men det spelar ingen roll, nu behövde jag inte stressa mig mer och utsikten var fenomenal ändå. Så jag drog på dunjackan och värmekjolen, ställe sittunderlaget på en sten och stativet framför mig, då satt jag där helt enkelt och drack kaffe och fotade. Funkade hur bra som helst! Och det skulle ha varit mödan värt, även om uppförsbacken varit dubbelt så jobbig!
Även om det inte var -20 grader häruppe så var det så pass kallt att jag började frysa i den svaga vinden efter ett tag. När jag bedömde att det allra bästa ljuset var över, åkte jag då till toppen, konstaterade att jag inte hade någonting att hämta där så det var kanske bäst att jag stannat var jag gjorde. Dessutom skymdes solen bakom tunna moln som hade börjat bildas som en signal för väderomslaget i kväll. Nu när jag skriver detta så hör jag hur det blåser. Träden kommer att se ganska sorgliga ut i morgon även om vinden snart avtar igen. Vi behöver mer snö!
Jag är så himla nöjd och glad att jag gjorde detta. Det är riktigt surt att hela tiden beklaga att jag missat det bästa ljuset, även om jag ibland har vädret emot mig så är det oftast mitt eget fel. Jag sover hellre än kliver upp tidigt för att fånga ljuset, nu fick det vara nog. Så himla tidigt behöver man ju ändå inte vakna i januari för att se soluppgången…
