Blanktjärnarna

Det har varit två dagar i veckan som inte varit dimmiga. Eller egentligen bara en dag, för måndagen var ju dimmig hemma och klar himmel gick det att hitta bara på fjället. Samtidigt har höstfärgerna fallit ned, särskilt i torsdags när det blåste ganska mycket. Idag visade väderprognosen att det blir solsken på eftermiddagen, men sådana löften orkar jag inte lita på längre. Det var då ett givet val att göra en tur i skogen, och för det åkte jag till Vålådalen.

Blanktjärnarna

Blanktjärnarna, vid sidan om Pyramiderna, är nog det största dragplåstret i Vålådalens naturreservat. Även nu, när säsongen börjar lida mot sin slut, fanns det mycket folk i rörelse. Själva Blanktjärnen är numera avspärrad på grund av slitage, naturen har lidit hårt av det ökade besökstrycket. Som fotograf finns det inte mycket att hämta där, för det finns inget utrymme för kompositioner – du följer en stig med rep på bägge sidor, typ en meter bred. Ändå såg jag någon som hade gått ett par meter utanför, jag ville drämma till dem. Det att marken redan är nött är inte en ursäkt att stå där. Det att marken är nött är ORSAKEN TILL ATT DU INTE SKA STÅ DÄR. Hon gick tillbaka bakom repet illa kvickt när hon såg mig komma. Om jag haft kameran framme så hade jag tagit en bild, på riktigt alltså.

Viktigt att lägga till att jag absolut inte klagar om bristen på fotomöjligheter vid Blanktjärnen. Jag är en del av problemet som en av de tusentals människor som besöker tjärnen varje år. De har gjort det jättebra med många och tydliga skyltar om varför avspärrningen finns där. Slitage blir det ju, men nu koncentreras slitaget på ett ställe. Varför är det så svårt för vissa att fatta?

Blanktjärnen sett från stigen
Blanktjärnen sett från stigen

Jag tänkte på begreppet lämmeltåg när jag gick. Folk gör Blanktjärnsrundan med skygglappar på. Det finns en möjlighet för ett par avstickare (och då menar jag naturligtvis utanför det avspärrade området), men verkar inte vara mycket folk som går där. Vålåfallet var jag nyfiken på, den är till och med skyltad. Jag visste att man måste vada för att komma dit så jag hyste inga större förhoppningar, men ville kolla ändå för att vara säker. Och visst, det är ett enkelt vad, inte så mycket vatten just nu, men ändå för djupt för mina Sealskinz-strumpor. Och jag var inte helt säker om jag velat testa hur vattentäta de är även om det hade varit lite mindre vatten. Nästa gång vet jag vad jag ska ha för utrustning för att ta mig över (barfota är inte ett alternativ).

Utsikten

En annan avstickare var mycket mer otippad, den var inte skyltad eller omskriven någonstans. Jag skulle ha missat den om det inte hade funnits en geocache där. Bara hundra meter från leden, så nära att jag kunde höra folk som gick på leden men ändå kommer det så lite folk hit att det inte ens finns en stig, ibland kunde man ana lite grann att någon gått men inte mer. Grejen är att utsikten är helt fenomenal, särskilt med tanke på att det är mitt i skogen. Allt som krävs en brant klippa. Visserligen var utsikten inte helt fri, det stack några trädtoppar in i min bild även när jag zoomade ut till alla 105 mm jag hade på objektivet. Men med ett lite längre objektiv går det att plocka detaljer från landskapet. Västerut mot Stensdalen, söderut mot Lunndörrsfjällen. Tyvärr var sikten jättedålig idag, låga moln så man knappt såg några fjälltoppar, och dis så att särskilt långt såg man heller inte. Men bland molnen och genom diset kunde jag ana det storslagna som fanns. Hit kommer jag igen!

Att man inte skyltat utsiktsplatsen är en gåta för mig. Fast samtidigt tackar jag för det, kul att ha ett ”hemligt” ställe. Som alla geocachare vet om, men tydligen inte så många fler.

Vattenfall

Jag hade missat Vålåfallet som sagt, men det finns tre andra vattenfall som jag tänkte kolla, de finns alldeles intill vägen så de var inga större problem. Den första jag hade spanat in krävde visserligen att jag klättrade på en brant sluttning för att komma ner till fallet, som sedan visade sig inte ens vara ett fall utan bara en lite livligare fors och kameran fick stanna i väskan.

Nästa fall däremot var ett riktigt fall, Ingeborgsfallet. Inte så himla intressant, tog en bild bara för att.

Ingeborgsfallet
Ingeborgsfallet

Sista var Vålåforsen. Så inte ett regelrätt vattenfall detta heller, men en väldigt brant fors kan man kalla den. Tydligen populär hos forsrännare och kan i sina värsta (bästa?) stunder vara en kategori 5. På en skala av 1-5. Inledningsvis avfärdade jag även detta som fotomotiv, men ville kolla några klippor lite närmare. På vägen till klipporna tittade jag på forsen bredvid mig och såg ett intressant mönster. När jag sedan zoomade in i mönstret, blev lyckan fullkomlig.

Friden

Detta var himmelriket för en högkänslig introvert fotograf. För mig är kompositionen alltid viktigast. Även när jag tar snapshots så vill jag att kompositionen sitter. En bra komposition innebär balans och harmoni. Även om det finns många detaljer i bilden så funkar det om detaljerna sitter i balans med varandra. Men det som gör mig allra lyckligast är när jag kan ta någonting stort som låter mycket och rör sig fort, som ett vattenfall. Fokusera på en detalj, skärma av allt runtomkring. Använda en lite längre slutartid så vattendropparna försvinner. Det som låtit blir tyst. Det som rörde sig står stilla. Den tysta bilden. Frid.

Vålåforsen
Form
Vålåforsen
Rörelse
Vålåforsen
Jag testade lite med olika vitbalanser. Kan inte riktigt bestämma vilken färg jag vill ha, men lite grönt var det i vattnet så det är rätt i varje fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen