Västerskutan

Jag nämnde i förra inlägget att jag tog ledigt mitt i veckan efter jag jobbat helgen. Jag gjorde faktiskt ett försök till en tur redan i tisdags, min plan var att göra Västerskutan från Huså. Enligt kartan finns en liten typ traktorväg till Bjelkes gruvor och därifrån är det bara fyra kilometer till toppen, så jag tänkte cykla till gruvorna och sedan gå. Det var en jättefin dag, strålande solsken och vinden hade inte börjat blåsa så hårt än. Men tyvärr visade det sig att den lilla vägen är helt övervuxen, nu är den bara en stig med hög växtlighet runtomkring, ingenting jag ville cykla.* Till fots hade den krävt två timmar extra (t/r) och den marginalen hade jag inte nu, jag hade bara tagit en halv dag ledigt och det var redan mitt på eftermiddagen när jag var i Huså.

Men Västerskutan är en prioritet för mig, jag ser inte toppen från min lägenhet (den ligger bakom Åreskutan sett från mig), men jag vet ju att den finns där, alldeles nära. Och alla närliggande toppar vill jag göra, annars står de bara och irriterar mig! I och med att turen inte funkade från Huså, tänkte jag nu slå två (eller tre) flugor på ett smäll och ta kabinbanan, göra toppen och avsluta med en våffla på Sveriges högst belägna café (med andra ord, besöka även Åreskutans topp).

Dimmoln

Enligt väderprognosen skulle det vara hyfsat fint under dagen för att senare på eftermiddagen börja regna. Det passade mig utmärkt, jag var framme vid kabinbanan strax när de öppnade. Väldigt populärt förresten, de körde fulla (corona-anpassade) kabiner. Från toppstationen är det knappt 150 höjdmeter till toppen, en lätt promenad på 1 km längs en preparerad stig. Med tanke på det så är jag glad att jag gjorde toppen på egen kraft med utgångspunkt i Björnen, för även om jag gärna använder min elcykel som hjälp inledningsvis så anser jag att det är fusk att ta en lift 800 höjdmeter, gå 150 höjdmeter och sedan hävda att man ”bestigit” toppen. Men för Västerskutan gäller det inte, för nu behövde jag ju först gå ner till kammen mellan skutorna för att sedan gå upp igen. Så jag tog liften till en annan topp, inte den jag ville bestiga! (Och håll käften nu om hårklyverier och allt det där.)

Västerskutan
Västerskutan gömmer sig i molnet

Det var kul med kabinbanan, lite dimmoln fanns kvar på berget så ett tag försvann kablarna i en vit vägg då sikten var obefintlig. Men väl på toppstationen hade dimman börjat skingra och landskapet såg helt fantastiskt ut med dessa dimmoln som hängde lågt på himmelen som dekoration. Västerskutans topp var inte synlig men jag litade på att även den skulle snart komma fram, vilket den också gjorde.

Västerskutan

Det var som sagt mycket folk som gick mot Åreskutans topp, men så fort jag svängde till vänster för att följa leden mot Huså var jag helt ensam. Det fanns en del branta partier innan man kommer till kammen men inga egentliga svårigheter, det var ganska kul faktiskt. På kammen då i stället för att följa leden norrut mot Huså gick jag till vänster igen för att fortsätta mot Västerskutans topp. Om det fanns en stig så hittade jag inte den, helt otroligt egentligen att det vimlar med folk på Åreskutan men den mindre toppen blott två kilometer borta får nästan inga besökare. Vilket, igen, bara bevisar att Åreskutan är en ren och skär turisttopp, du kan göra den i finskor, typ.

Kallsjön
Dimmoln hänger kvar över den lugna Kallsjön
Blåstenen
Blåstenen till vänster, den tänker jag göra från Björnen senare i september
Västerskutan
Två likadana rösen? Ok… (Västerskutan)

Jag vet inte om folk in allmänhet tycker att terrängen på Västerskutan är besvärlig, men jag tyckte att sträckan var bland det roligaste jag gjort. Det var lagom svårt – lite stenar och klippor för att göra det intressant, men inte så mycket att det krävde någon ansträngning. Det var bara att njuta av vandringen, samtidigt som vyerna var så vackra i det här vädret att jag inte finner ord. Dels var det dimmolnen som kom och gick, dels var det nya väderfronter som höll på att bildas precis som väderprognosen hade utlovat. Och visst, efter min lunchpaus på toppen såg jag en regnskur bakom Mullfjället, vilket signalerade mig att jag kanske borde ta mig tillbaka till Åreskutan och sitta i caféet men en kopp kaffe i handen i stället för att bli blöt ute.

Regn bakom Mullfjället
Regn bakom Mullfjället
Regnväder
Nu ser det riktigt hotfullt ut i nordväst

Magnifik föreställning

Men det såg ju så utomordentligt fantastiskt ut. Jag stannade titt som tätt för att fota eller bara titta på landskapet och när jag började gå upp Åreskutan fick jag några droppar på mig men värre än så blev det egentligen inte. När jag väl kom till toppen så såg jag utsikten söderut och om jag tyckte att det hade varit fint hittills, blev jag verkligen mållös när jag såg föreställningen som naturen bjöd på nu. Verkligen bland det allra häftigaste jag sett, jag kan på riktigt inte beskriva känslan av att stå på en fjälltopp och se hur regnskurarna och solstrålarna sveper över landskapet. Jag vet att jag har tidigare varit lite negativ om utsikten från Åreskutan, men jag lovar, vädret gör en värld av skillnad. Dåligt väder är fotografens bästa vän.

Lågt hängande moln
Molnen verkligen hänger, med Snasahögarna, Tväråklumparna och Getryggen i bakgrunden
Regn och ljus över Renfjället
Regn och ljus över Renfjället

Toppstugan

Jag fotade jättelänge tills jag hörde en våffla kalla mitt namn. Jag gick in i toppstugan och hörde till min stora besvikelse att de inte kan ta emot kortbetalningar just nu, swish har de heller inte och kontanter hade jag inte med mig, jag menar, vem har kontanter numera? Några undantag finns det tydligen, för precis när jag vände mig för att gå ut, pratade en kvinna med mig och erbjöd en hundralapp om jag kan swisha den. Mitt förtroende för mänskligheten därmed räddat för dagen tog jag tacksamt emot hundringen och beställde min efterlängtade våffla.

Jag hade fönsterplats och kunde fortsätta titta på vädershowen när jag åt. Våfflan var riktigt frasig och god och kaffet var ljuvligt, men jag var så rädd att gå miste på detta spel på regnskurar och ljus att jag inte kunde lugna ner mig och njuta av fikastunden, utan hällde kaffet i mig så fort jag ätit sista smulan av våfflan och gick ut. Jag såg regnskurarna komma allt närmare och plötsligt tilltog vinden, det blev riktigt ruggigt på en gång och jag letade fram handskarna för att fingrarna frös. Jag fick beslutsångest, stanna kvar och fota eller gå ner för det skulle snart bli ganska blött häruppe? Till slut kunde jag slita mig från utsikten och började nerfärden och snart kände jag hur det sved i ansiktet. Hagel! Jag fick skydda ansiktet med handen, tur att vinden blåste mer från sidan än rakt mot mig.

Mörka moln
Mörka moln på riktigt, den där skuren ligger nu över Åre och är direkt på väg mot mig
hotfullt moln
Ett hotfullt moln mellan mig och Renfjället
Skurar
Skurar
hagel och regnbåge
Regnbågen börjar bildas när det fortfarande haglar
Ovädret bakom Västerskutan
Ovädret på väg bakom Västerskutan

Precis när det började bli lite eländigt blött och kallt kom solen fram. Jag tittade bakom mig – visst, en jättefin regnbåge! Det var väl bara en regnbåge som saknades för att dagen skulle bli fulländad.

När jag nådde liftsystemet var solen ute i full kraft igen. Jag såg att kabinerna var fulla med folk på väg ner men nu skulle jag inte ”fuska” mer utan gick ner till fots. Det är väldigt många höjdmeter och delvis brant, finns till och med inslag av rep samt några trappor i de brantaste ställena. Nu hade vädret äntligen lugnat ner sig och jag inte hade någon anledning att ta fram kameran igen, så det var bara att gå till bilen och sedan åka och handla mat. När jag kom ut från mataffären hade det börjat regna. Det kallar jag för timing.

Helt utomordentligt perfekt timing – hela dagen.

En fin regnbåge
En fin regnbåge

~ ~ ~

*Edit 2020-10-02: Tack vare kommentaren nedan förstår jag att jag var på fel plats när jag letade efter den lilla vägen upp till gruvan. Jag letade när bilvägen slutar, i verkligheten tar traktorvägen vid tidigare än så, vilket jag naturligtvis borde haft koll på. Men nix, inte den här gången!

6 kommentarer

  1. Vilka bilder! Jag instämmer med det du skrev på Insta – detta var det häftigaste jag sett i väderväg.
    Några andra blandade reflektioner.
    1) Klart du kan åka kabinbana en sväng om du vill, det är ju upp till dig hur du genomför dina utflykter.
    2) Varför åker ALLA till samma ställe och så är det helg igenslyat på andra – detta tycker jag är märkligt. Det vill säga, jag fattar exakt varför det ser ut så och jag tror jag har lösningen också, men det blir för långt att skriva ner (jag tror du vet vad jag är ute efter ändå).
    3) Hurra för mänskligheten. Mkt mkt märkligt att de inte tar swish. Min erfarenhet från Härjedalen är att allt går att swisha.
    Och så måste jag säga wow vilka bilder igen.

    • Minna

      Det där men kabinbanan hör till kategorin ”det ska inte vara för lätt för annars skulle alla göra det”. 😀 Jag tycker att lite får man anstränga sig när man gör en topp… fast det gäller ju naturligtvis bara för mig själv, som redan har gjort en massa toppar, jag väntar mig inte att någon annan följer mina regler. För någon som inte har mycket erfarenhet av fjällen spelar det ingen roll hur mycket hjälp de får på vägen upp, utan en lift skulle de flesta inte ta sig upp alls. Vilket är ju också en förklaring till att Västerskutan alldeles intill inte får mycket besökare. Plus att Västerskutan är lägre än Åreskutan, så varför skulle man ta sig till en mindre topp? Plus att det inte finns ett fik där. 😀 Helt säker på att många av de som tog kabinbanan både upp och ner gjorde det bara för att kunna fika på Sveriges högst belägna café, toppen var bara en bonus.

      Ja jag blev också lite ställd att de inte tar swish. Förklaringen jag fick var att kassasystemet var paj, jag vet inte hur det fungerar men kassasystemet verkade funka alldeles utmärkt när jag betalade med kontanter. Men nu spelar det ingen roll, för jag hade tur att någon med kontanter hörde diskussionen och räddade mig. 🙂

      Och tack. <3

  2. Josefin

    Åh, vilka bilder!! Så härligt för dig att få vara med och fota sånt väder, och samtidigt klara dig från det värsta! 😀 Tack för att du bjuder på så mycket, vandring och bilder och inspiration! 🙂

  3. Andreas

    Vad hittade du får stig då? Det finns en jätte bred traktor/fyrhjulingsväg från Huså till gruvorna. Den hade gått väldigt bra att cykla. Mycket uppför iof men inga problem att cykla annars

    • Minna

      Vad? Då var jag helt fel ute! Jag tyckte det fanns skyltar som pekade på en smal stig och jag undrade hur det är möjligt att det på satellitbilden syns en tydlig väg men den är helt övervuxen i verkligheten. Då hittade jag inte rätt helt enkelt, och visst, när jag tittar på satellitbilden nu så ser jag var det gick fel. Jag kollade där bilvägen slutar, där går det en stig. Traktorvägen tar vid tidigare än så, det borde jag haft koll på. Men nu vet jag, då ska jag cykla till Bjelkes gruva i varje fall! Tack att du skrev. 🙂

Lämna ett svar till Minna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen