Tväråklumparna

Som egenföretagare har jag möjlighet att välja mina arbetstider. I helgen var det mest regnväder så jag valde att jobba i stället, för väderprognosen visade att det skulle bli jättefint väder i början av veckan i stället. Då tog jag en halv dag ledigt mitt i veckan och åkte till Tväråklumparna, dom två fjälltopparna jag hade planerat att göra i början av augusti ihop med Storsnasen och Getvalen.

Blåsigt

Det var verkligen soligt och det skulle ha varit varmt för årstiden, om det inte vore en ganska så frisk vind. I början besvärades jag inte av vinden och fick till och med skala av kläder för det började bli så varmt. Jag hade valt att inledningsvis följa stigen längs Norder-Tvärån för att sedan gå upp till kammen mellan Tväråklumparna, planen var att först göra Sönner-Tväråklumpen eftersom den är över 1400 meter. På den här sluttningen innan kammen hade jag skydd från vinden och till och med funderade om en t-shirt skulle ha räckt, men alla sådana tankar blåste bort (bokstavligen) så fort jag kom upp till kammen. Vinden, den var alltså inte nådig! Trots att den inte var en kall nordvind, bar den med sig en enorm kyleffekt och nu fick jag ta på mig kläderna jag hade skalat av tidigare, plus ett lager till. Inte så långt borta att jag skulle även ha tagit på mig dunjackan, men det fanns tillräckligt med värme i solen i varje fall att jag klarade mig när vindjackan skyddade kroppen från den värsta blåsten. Och då hade bilens termometer visat 15 grader när jag parkerade.

På den brantaste delen upp till Sönner-Tväråklumpen hade jag rak motvind. Jag var tacksam att det inte alls var lika stenigt som jag trodde det skulle vara, för det är mindre roligt att balansera på stenar när vinden rycker i kroppen. Det hände till och med att en vindpust flyttade min fot precis när jag skulle sätta ner den. Inte garanterat att stenen bredvid den sten jag hade planerat att kliva på är lika stabil…

Att ta bilder var en kamp i sig. När vinden sliter dig i kroppen är det helt omöjligt att stå stabilt så jag fick se till att använda snabba slutartider och även satte ner mig om inte kompositionen krävde att jag stod upp.

Men någonting som däremot funkade superbra var mitt hår. Japp, du läste rätt, håret. Jag klippte håret kort förra veckan och det var en enorm lättnad nu att slippa ha håret blåsa framför ansiktet och i ögonen. När det var långt fick jag ibland gå med en hand som håller håret för att hindra att stråna blåser i ögonen precis när jag går i knepig terräng där det är extra viktigt att jag ser var jag går. Det var fullständigt omöjligt att kontrollera håret som det var, tro mig, jag har provat allt. Borde ha klippt det för många år sedan!

Sönner-Tväråklumpen

Den mest intressanta utsikten från Sönner-Tväråklumpen var den mot Blåhammaren. Inte för att vyn var så vacker, men bara för att jag faktiskt aldrig har sett Blåhammaren annars än för många många år sedan när jag gjorde Jämtlandstriangeln. Ärligt talat var Sönner-Tväråklumpen inte så intressant om man tänker som fotograf, men jag tog tid på mig att studera utsikten åt alla håll, det mesta var ju nytt för mig som sagt.

Man skulle tro att det var lätt att gå ner när jag hade vinden i ryggen, men det var en ständig kamp, var tvungen att vara beredd på att vinden rubbar balansen. Helt galet alltså, jag har varit så duktig på att alltid välja fint väder för mina turer att jag inte brukar behöva kämpa med vinden så. Men idag gjorde jag det, för väderprognosen lovade att det skulle blåsa ännu mer i morgon även om det soliga vädret fortsätter. Och jag måste ju kunna göra en tur när jag jobbade hela helgen!

Norder-Tväråklumpen

Norder-Tväråklumpen är bara 1257 m (”bara”, för att Sönner-Tväråklumpen är 1412 m) och från kammen är det inte särskilt många höjdmeter att ta så det gick fort att komma upp. Om jag var besviken med utsikten från den högre klumpen så var jag desto mer imponerad med den mindre. Nu var det riktigt fint! Älskade särskilt utsikten mot Handölan, den ser helt fantastisk ut när man tittar söderut.

Sedan behövde jag bara bestämma hur jag tar mig tillbaka till bilen. Jag ville inte gå samma väg som jag kom upp, så då var mina alternativ att gå nordost eller runda toppen från söder. Det nordöstra alternativet är väldigt brant men det såg ut att vara görbar när jag hade tittat på det i början av turen. Jag började med att kolla branten, kom till en kant och tittade i vad som kändes som en djup avgrund, vände på klacken och tog det södra alternativet.

Det är ganska mycket myrmark här så jag behövde ha lite koll på var jag gick för att inte råka på alla de blötaste ställena. När jag hade en hyfsat fin översikt på terrängen framför, tyckte jag att det finns ett stråk med lite torrare mark, hittade ett landmärke som jag kunde sikta på och sedan var det bara att sicksacka, hoppa och kliva för att klara mig utan att helt dränka fötterna. Nu besvärades jag inte av vinden heller och tankarna började sväva iväg, plötsligt kom jag på att jag inte alls hade koll på mitt siktmärke och hade hamnat för mycket åt söder och missade alltså det har förmodade torra stråket. Jaja, sånt som händer. Så blöta fötter blev det trots allt och så hade jag nästan en kilometer att gå längs vägen.

Det var redan kväll när jag var tillbaka till bilen, trots att turen med sina 14 km inte var särskilt lång. Dagarna har blivit kortare, ingen tvekan om det, om jag vill göra en längre tur får jag nu reservera en hel dag för den. En halv dag lämnar väldigt små marginaler och, som ni vet, jag gillar att ha stora marginaler. Gigantiska, helst. Att göra en topptur i pannlampans sken finns inte på min bucket list och kommer aldrig att göra det heller!