Blåstenen

Det finns en knöl vid foten av Åreskutan som liknar Roaldstöten väldigt mycket. Nu har jag tyvärr inga bilder på Roaldstötens profil men har du åkt Mittådalsvägen och tittat mot Blåstöten, har du nog sett en lite konstig topp som liknar en mössa vid foten av Blåstöten. Exakt samma profil med Blåstenen (alltså Blåstöten och Blåstenen har ingenting med varandra att göra, bara en slump att namnen liknar varandra!). Nu är det ju inte profilen i sig som gör Blåstenen intressant för min del, utan det är det att jag ser Blåstenen från min lägenhet. Och som jag sagt så många gånger tidigare så är jag lite besatt av att göra alla toppar som jag ser från var jag bor. Blåstenen har jag sparat, för jag ville göra den på en morgon när höstfärgerna är fina. Som typ, nu!

Morgon

En morgontur ska det vara för att på kvällen hamnar Blåstenen i Åreskutans skugga. Nu kommer solen upp så pass sent att jag behövde inte ens kliva upp så jättetidigt, men jag ångrar lite att jag inte besvärade mig att åka lite tidigare så jag hade kunnat se solen komma upp på fjället. Men det blev bra ändå, kan inte klaga. I kvart i åtta parkerade hojen vid stugorna 2 km norr om Sätteråsen (vet fortfarande inte vad stugorna heter för någonting, så irriterande!), det var så vackert med lite dimma i dalarna och glödande höstfärger i skogen. Och att det inte blåste så mycket! Bara fläktade lite, ingenting jämfört med vädret vi annars haft i september.

400 meter efter stugorna när man kommit till kalfjället grenar sig leden, vänster (eller rakt fram) mot Åreskutan och så till höger mot Bjelkes gruvor och Blåstenens vindskydd. Jag tog stigen till höger, tanken var att kolla en liten tjärn först och sedan gå så rakt mot Blåstenen som möjligt. Den lilla tjärnen skulle ha varit fin men tyvärr blåste det precis så pass mycket att vattenytan krusades något, så det var bara att fortsätta. Det var mycket dvärgbjörk och blåbärsris varvat med blöta ställen så helt så rakt gick jag inte, och sedan när jag kom närmare till Blåstenen och funderade på vilken väg jag tar upp, såg det ut att vara ganska blött på fjällsidan. Då skulle Sealskinz-strumporna få visa vad de tål.

Blåstenen

När jag väl kom upp till den här fjällsidan, var det inte lika blött som jag trodde och jag kom upp snabbt. På toppen blev vinden påtaglig igen men inte mer än vad som brukar blåsa på höjderna, dock var jag lite nervös när jag skulle gå till kanten för här var det tvärbrant. På riktigt. Oftast när du står vid en brant och tittar nedåt kan du se fjällsidan, det lutar lite grann. Inte här. Det var som att stå på ett överhäng, så när jag skulle ta bilderna bestämde jag att sitta ner. Kan inte riskera en plötslig vindpust när man står en halvmeter från ett stup! Men samtidigt, det är just det här stupet som bjöd på en helt sagolik utsikt. Det är sällan man har ett lika fint fågelperspektiv, bara peka kameran nedåt.

Även om morgonen hade varit fin, var det lite slöjmoln som nu skymde solen. Jag gillade dock den här utsikten så mycket att jag bestämde att äta en tidig lunch – brunch – och under tiden som jag satt där, kom solen ut igen faktiskt. Då fick jag ta om alla bilderna, för landskapet ser ju onekligen bättre ut i solljuset.

På tillbakavägen bestämde jag att gå en liten bit runt Åreskutan för att sedan komma till leden till Åreskutans topp (den vänstra som jag nämnde i början), i hopp om att undvika fjällbjörken och myrarna. Hemligheten var att hålla höjd, så jag höll mig till ungefär 1000 meter och det gick bra. Det är bara många små raviner här så det blev mycket klättring upp och ner, men inga svårigheter.

När jag var tillbaka bland träden hade molnen börjat hopa sig, väderprognosen lovade regn på eftermiddagen. Jag hann åka hem innan regnet, men strax därpå tilltog vinden och det såg ganska så otrevligt ute. Vilken kontrast till morgonen som var!