Jag har vandrat oledat, på renstigar, på små och stora stigar och på breda turistleder. Jag vandrar i minimalistiska skor och accepterar att ibland blir fötterna blöta, inte minst när jag vadar. Men aldrig – aldrig – har jag vandrat 16 km med vatten som nästan oavbrutet skvalpar mellan tårna. Det gjorde jag nu på turen runt/på Mullfjället. På Åre Trails hemsida läser jag att turen är bitvis blöt. Jag vill bara gratulera dem för årets understatement, för med lite välvilja kan jag säga att turen är bitvis torr. Skulle jag betygsätta turer så får Mullfjället noll poäng, och det är generöst.
Jag förstår att det är dyrt att spånga sådana långa sträckor men har man inte råd med det så borde leden dras om. Rena skämten att den är markerad som sommarled på kartan, ännu värre att den marknadsförs för turister utan större erfarenhet om vandring. Vad kommer en nybörjare tycka om fjällvandring om den första upplevelsen är att traska genom gyttja i flera kilometer? Om leden inte kan dras om, fatta det tuffa beslutet att ta bort turen från hemsidan.
Naturen är som den är så jag klagar naturligtvis inte att det är blött på myrarna, det är mitt ansvar som vandrare att vända tillbaka om jag inte gillar läget. Jag vill bara adressera aktörerna som är ansvariga för terrängkartan och lederna, för det är så tydligt att det finns utrymme för förbättring i båda. Med spångar skapar du ett spår i naturen som är kanske halv meter bred. Som det är nu så tvingas vandrare att ta längre och längre omvägar i jakt på torrare mark allt eftersom växtligheten nöts ut och kvar finns svart gyttja. Hur lång tid tar det för dessa spår att läka? Får de någonsin tid att läka överhuvudtaget?
När jag gick där själv så gjorde jag precis som alla andra, försökte hålla fötterna torra så gott det gick. Men efter ett tag insåg jag att det var omöjligt och brydde mig inte om att gå runt blötan mer än att undvika gyttjan där man riskerar att förlora en sko. Jag menar, om fötterna redan är blöta så kan de inte bli blötare. Och sedan blev det en principfråga också, jag ville följa leden så exakt det gick för att se hur illa det var. Det visade sig att inte ens på kalfjället fick man någon ro, det var visserligen klippor på toppen men mellan klipporna var det myr eller mossa eller pölar (utan att det regnat så väldigt mycket den senaste tiden) så det gällde att hoppa eller kliva mellan torra fläckar.
Jag gjorde turen medsols från Ullådalen och ett par kilometer efter Forsaskalet blev det äntligen lite spångar. Men även då var det mer bara skrattretande, antingen är spångarna så gamla att de helt ruttnat bort på vissa ställen eller så har spångarna inte lagts ordentligt att börja med. För många gånger var det ett par meter gyttja innan man kom till spången, eller spången var under vattnet. Ibland slutade spången för att sedan fortsätter ett par meter borta med bara blöta i mellan. Ju närmare parkeringen kom man, desto bättre var spången. Jag tänkte på folk som gör turen motsols, de får intrycket att leden är jättefin och så efter några kilometer står de där i blötan och tror förmodligen att 1) det blir torrt snart 2) spången fortsätter senare och fortsätter turen i stället för att vända tillbaka.
Turen blev 16 km lång och större delen av den gick jag på myrar. Kan säga att det kändes i kroppen, inte för intet att toppidrottare springer på myrar…
