Jag kan inte undvika att se Åreskutan. Den är liksom rakt framför fönstret. Jag ser toppen när jag kliver upp på morgonen. Jag ser den när jag lyfter blicken från datorn när jag jobbar. Jag ser den när jag går till kylskåpet. Ni fattar. Hela tiden. Jag måste göra toppen, annars blir jag galen!
Kvällstur
I kväll hade jag ett perfekt tillfälle, vi har sommarväder och kvällarna är fortfarande ljusa och jag kunde sluta jobba lite tidigare. Så jag tog cykeln och trampade en liten väg sydost från Lillskutan vilket kortade vandringen med flera kilometer. Sen följde jag bara en markerad stig, inga problem. När jag kom till kammen mellan Lillskutan och Åreskutan och konstaterade att Lillskutan är bara några få höjdmeter borta, gjorde jag en liten avstickare. Lillskutan är verkligen pytteliten, inte ens värt en egen höjdkurva.
Stigen till Skutans topp är vältrampad. Nära till toppen blev jag först glad för det såg ut att vara en brantare del som kräver typ halvklättring, men sedan såg jag till min besvikelse att det faktiskt går en stig i närheten, visserligen brant men utan några inslag av klättring. Själva toppen är ganska flack med flera byggnader som en påminnelse om att vi är nära till en turisttätt by. Jag blev förvånad att se renar på fjället faktiskt!
Ensamt fjällmassiv
Det fanns några andra människor på toppen men de gick innan jag hade ätit (druckit) min medhavd middag och då hade jag toppen helt för mig själv. Utsikten från toppen kan diskuteras, Åreskutan är trots sina 1420 meter ett ensamt fjäll så var du än tittar så är det omgivande landskapet långt borta. Vad jag menar är att normalt när du står på en topp så omringas du av andra toppar, men nu är det fråga om fjäll som är flera mil borta. Jag kunde se Lunndörren och Saanta, Sylarna naturligtvis, Storsnasen, Oviksfjällen, Skäckerfjällen osv, även Helags såg jag, men det var ingen mening med att ens försöka fota horisonten. Särskilt med himmelen som den var i kväll, det var så tätt med kondensstrimmor att solen skymdes ibland. Oj vad mycket jag ogillar kondensstrimmor, ge mig hellre grå himmel än denna sicksack av vita stråk.
Det finns några små tjärnar vid Lillskutan men jag hade slösat så mycket tid på att fota renar att tjärnarna var redan i Skutans skugga när jag kom tillbaka till dem. Jag stoppade kameran tillbaka i väskan och halvsprang resten och undrade vad det är fel på mig, för det första så är jag inte en fjällöpare och för det andra, hur kan jag ha energi kvar att springa när jag precis gjort nästan 700 höjdmeter…
31 toppar
Nu har jag bara Mullfjället kvar av dessa toppar jag ser från min lägenhet, sen kan jag vara lugn. Eller jo, så lugn det går att vara i vetskap om att det finns över hundra fjälltoppar i Jämtland som jag inte bestigit. Jag skulle gärna göra dem allihopa, men jag vill också vara realistisk. Då tänkte jag att siktar mig på topparna som är över 1400 meter, då sjunker antalet till 39 och nu har jag gjort 8 av dem. 31 kvar, det låter genomförbart!