Tarfala

Jag sov som en stock till kl 6 och hade inte ens vaknat när rumskompisen hade packat och gått. Så jag antar att jag verkligen var trött!

Jag började äta frukost i lugn och ro, tittade ut och såg hur fint och vindstilla det var. Då fick jag plötsligt bråttom och åt fort, packade tandborsten i kameraväskan för att göra en promenad utan att slösa tid på att gå fram och tillbaks. Jag pratade med stugvärden i går när jag kom och hon hade tipsat mig om några gröna glaciärsjöar bakom moränryggen på andra sidan av ån.

Bro över Darfáljohka

Jag minns att jag såg en bro över Darfáljohka i går och började följa leden söderut. Den var visst längre borta än jag mindes men efter 2 km kom jag till en fantastisk liten sjö (som heter Lillsjön faktiskt) där de höga fjälltopparna speglade sig i det gröna vattnet. Det fanns några lyckliga som hade ett tält intill sjön och vi började prata lite, de var klättrare som hade varit på toppen av Kaskasatjåkka på natten när det var klart och utsikten var tydligen helt fenomenal. Det får bli en annan gång…

Jag gick över bron och följde ån tillbaka tills jag var i höjd med stugan och hittade sjöarna. Det var lite is kvar i dem men färgen var tydlig, jag inser dock nu på efterhand att jag faktiskt missade att ta bilder som visar just färgen. Så kollade jag om jag kan ta mig över ån här, lite frustrerande att gå fyra kilometer tillbaka när jag har stugan mitt emot mig, den här lilla morgonpromenaden började sträcka ut på tiden… Då blickade jag över Darfáljávri och bedömde att det skulle vara kortare att gå runt sjön, och dessutom roligare än samma väg tillbaka.

Darfáljávri

Det var väl inte ett av mina smartaste beslut. Stenskravel på skrå varvat med snöfält som alltid gör mig lite nervös när jag inte vet vad som finns under snön, och inga spår att följa. Det fanns en klippvägg ovanför och jag insåg att stenarna som jag såg här och var i snön hade faktiskt fallit från klippan och bara som bekräftelse hörde jag en sten rulla någonstans bakom mig.

Det som gjorde mig mycket mer orolig än fallande stenar var bäcken från glaciären. Jag hade sett vattenfallet ganska snart efter jag började gå runt sjön och hade hoppats på att snön skulle ha smält där, men när jag kom lite närmare så såg jag bara snö. Great. Jag måste ta mig över bäcken på snö, det är precis detta som jag fruktar mest när jag går på snölegor. Vad om snön inte håller? Själva glaciären var inte ett problem här – även om den enligt kartan når till sjön så fanns det ju ingen risk att falla i en glaciärspricka när jag gick så nära stranden (jag hade faktiskt hela tiden hållit mig nära stranden men på fast land, inte isen). Jag såg även att det gått en lavin men gav den inte en tanke. Lavin i juli, det var ett främmande koncept.

Vägval

Jag stod där och funderade hur jag skulle göra detta. Jag hade tagit mig ända hit, inte skulle jag vända nu! Till slut bestämde jag att krypa över på alla fyra för att fördela vikten. Ingen stolthet i fjällen. Och det gick bra! Sedan kom jag till stället som jag sett från början där snön och isen hade helt smält och det var bara sand och vatten som rann på bred front. Jag behövde acceptera att få genomblöta fötter men det var ingenting efter nervpärsen som jag redan genomgått. Det blev några andra korta och lätta vad efter det och lite mer stenskravel men inga mer problem. När jag var framme vid stugan såg jag att min lilla morgonpromenad hade tagit mig över fyra timmar och egentligen är ”promenad” ett fel ord att beskriva det som jag hade gjort…

Jag pratade med den andra stugvärden och berättade att jag gått runt sjön. Han sade att de hade funderat på att göra det men konstaterat att det inte var klokt och undrat när någon skulle göra det. Så jag hade den tveksamma äran att vara den första för säsongen som gick runt sjön! Och det allra roligaste – lite låtsasskratt här – var att stugvärden även berättade att det faktiskt går att vada Darfáljohka alldeles nedanför stugan. Oops!

Kvällspromenad

Då väntade jag bara för kvällen och vid 19-tiden ledsnade jag på att vänta och gick ut. Jag bestämde att följa färdiga spår upp mot Kaskasatjåkka, även om jag inte skulle gå till toppen så var det ändå enklast att gå på snö och med så många fotspår att följa behövde jag inte oroa mig om snön håller. Tyvärr är Tarfala inget bra ställe för kvällsljus för solen försvinner ju bakom alla dessa höga toppar, så jag skulle ha behövt gå minst till kammen mellan Kaskasatjåkka och Darfálčohkka men ville spara krafter för att inte riskera lördagens stora tur så jag bara tog mig till ca 1450 m och vände.

Riskbedömning

När jag stod däruppe och tittade på var jag hade gått i morse, såg jag att det fanns två laviner där det bara hade funnits en i morse när jag gick runt sjön. Herre min skapare. Det hade gått en lavin alldeles ovanför var jag gick!!! Lavinen hade inte rullat enda till sjön så hade jag haft så mycket otur att lavinen gick precis när jag var där så hade jag ändå inte träffats av snömassorna, men jag kan tänka mig att det ändå rullade några snöbollar och stenar till sjön. Jag blir lite illamående bara jag tänker på det. Hade jag inte dött av lavinen så hade jag nog fått en hjärtattack i stället! Ett beslut som vara lite ”haha vad galet det blev” i morse skulle alltså ha varit direkt livshotande med lite sämre timing. Det kallar jag för en läxa. Lavin i juli – check på det.

Tillbaka i stugan försökte jag att sitta i köket men min misofoni lyfte sitt fula huvud och jag blev superirriterad på ljudet av kortleken som blandas (det där rassel-ljudet). Var förresten kortspel i går kväll också men då var jag ju så trött att jag lämnade köket i vilket fall som helst. Nåja. Inte deras fel, jag förstår att man vill spela kort för att driva tiden, det skulle även jag göra om jag hade sällskap att spela med. Men som någon som är lite trött och lider av misofoni och försöker bara få lite lugn och ro… jag gick till sovsalen som jag nu hade helt för mig själv. Tack för det!