Kebnekaise Nordtoppen

Jag sov halvbra men det kändes ändå ok när jag klev upp och hämtade lunchpaketet. Jag trodde att jag hade ordning på grejerna men när jag väl började packa ryggsäcken sprang tiden bara i väg och jag hann inte med att ändra klädvalet, hade vindjacka och t-shirt på och det var otippat varmt, skulle ha använt lösärmarna i stället för jackan men kunde inte hitta dem i brådskan (hittade dem senare i samma ställe var jag letade tidigare, jag blir tydligen blind när jag har bråttom). Så det blev svettigt från början och blev bara värre när jag såg vilket tempo vi höll, det gick mycket fortare än vad jag är van vid och sen går det ju bara uppåt när vi väl svängde in på den östra leden och jag fick kämpa att hänga med. Samtidigt som jag såg guiden gå som på en söndagspromenad med händerna i fickan. Nåja. Han har gjort Kebnekaise 178 gånger. Jag har inte gjort 178 toppar, sammanlagt.

Halkar efter

Att gå på snö verkar vara en utmaning för mig. Jag halkade efter ännu mer varje gång vi gick på snö och hade svårt att bli av med mjölksyran i de branta backarna för nu kunde jag inte hålla mina mikro(foto)pauser som jag brukar. Och sen när vi kom till ett stenfält med stora stenar hamnade jag rejält i efterkälken, jag förstår inte hur folk bara kliver så utan att kolla om stenen rör sig. Mina varningsklockor ringer så högt att jag är helt enkelt tvungen att gå försiktigt! Men tursällskapet och guiden klagade inte och så värst mycket efter var jag faktiskt inte.

Efter stenarna började glaciären och vi fick ta på oss hjälmen och selen. Samtidigt som vi skulle fika och jag skulle ta bilder. Det gick inte ihop, nånting måste ge. Jag hann med en fralla och en kopp kaffe efter jag slösat lite tid på att öppna portionspåsen (ibland blir enkla saker överraskande svåra) och tog en bild.

Nu i replag var jag tvungen att hålla takten och efter ett tag upptäckte jag att det är lättare om jag tar längre steg (även om jag är sådär normallång så har jag korta ben = korta steg). Jag följde guidens steg helt enkelt och då gick det mycket bättre. Men sen började en väldigt brant backe när vi närmade oss via ferratan och då blev det jobbigt på riktigt. Guiden saktade ner som tur är så jag klarade det utan att kräva en paus för att pusta ut, men svetten bara rann när jag kämpade med andningen.

Via ferrata

Via ferratan var ganska enkel med bara ett par lite svårare ställen. Det gick fort, ingen tid att titta på utsikten utan bara koncentrera på uppgiften 100 %, men tanken slog mig att det kanske inte alls är lika enkelt att ta sig nere.

Via ferratan kommer upp ungefär vid den gamla toppstugan. Därifrån är det en stenig stig upp mot Sydtoppen där glaciären/snön börjar. Just den här biten tyckte var påfrestande mentalt, vi höll ett högt tempo samtidigt som terrängen krävde all uppmärksamhet. Jag hade helt glömt att det var så långt från den gamla toppstugan till den sista stigningen så det kändes som en evighet tills vi var framme!

Sydtoppen

Vi hann med en kort paus innan vi tog oss an Sydtoppen, pausen gick mest åt att ta på oss stegjärnen. Jag försökte att få en kopp kaffe men den lilla portionspåsen gäckade mig totalt nu, kunde inte öppna den! Kunde inte se med solglasögon var den öppnas (blind när stressad, som sagt) och hade fullt upp med utrustningen, hade helt enkelt inte sinnesnärvaro att ta av solglasögonen för att kolla. Guiden hade tydligen en tidtabell han ville hålla, men en fralla hann jag med i varje fall och spände på stegjärnen mellan tuggorna.

Sen var det bara att ta oss till Sydtoppen. Samma slags snö som för två år sedan, som sockersörja och svårt även med stegjärn att få fäste. Väl på toppen var vi ensamma som tur var, för nu var det dags att binda oss i replag igen, den här gången med korta avstånd. Noga med att följa guidens fotspår ville jag inte ens titta omkring, för kammen nedanför Sydtoppen är fruktansvärt smal i början. Men sen när vi kom till den lite flackare delen av kammen blev det bredare, dock ville jag fortfarande inte se omkring utan fortsatte att mest titta på guidens fötter. Vi gick alldeles intill en hängdriva som kan falla när som helst… Jag var dock inte alls rädd utan litade helt och hållet på guiden, han visste vad han höll på med!

Nordtoppen

Precis när vi kom till klippan nedanför Nordtoppen lossnade mitt ena stegjärn. Gud vad slarvigt att jag inte drog dem bättre. Men nu gjorde det ingenting för vi var ju på klippan så jag haltade fram med ett stegjärn. Och höll på att snubbla flera gånger, inte för att jag bara hade ett stegjärn utan för att jag inte hade koll på piggarna på stegjärnet. Inte helt lätt att gå på stenar med stegjärn!

Och så var vi på toppen – Nordtoppen! Även om vädret annars var bra så var det lite låga moln/dimma som kom och gick och utsikten var lite tveksam. Det kom även andra folk till toppen, tre klättrare som hade tagit den svåra leden via Halspasset från Tarfala. Respekt.

Så mycket tid för att njuta och ta bilder var det inte nu heller utan guiden ville att vi tar oss tillbaka till via ferratan innan den stora gruppen som nu hade nått Sydtoppen. Så jag stod bara högst upp med kameran i handen och försökte hitta några vinklar att fota, just här kan jag kanske erkänna att kameran kan vara en belastning i och med att jag bara tänkte på bilder nu i stället för att sitta ner och faktiskt bara för en kort stund supa in det faktum att jag hade bestigit Kebnekaise Nordtoppen.

Kamvandringen

När vi gick på kammen tillbaka var jag mycket mer avslappnad och lyfte blicken. Då sprack molnen och vi fick se det magnifika fjällandskapet omkring! Så fantastiskt vackert och mäktigt och vilken tur vi hade med vädret. Bara någon dag tidigare hade prognosen sagt att det skulle regna hela dagen men nu var det varmt solsken. Så just där och då var jag lycklig, känslan av att ha nått mitt mål och att jag får uppleva denna spännande resa på Sveriges tak.

När guiden sade att den andra gruppen nu var på toppen så undrade jag om de kan ta en bild på oss. Vår guide tog radiokontakt med guiden i den andra gruppen och bad dem att knäppa ett kort! Jag fick senare en jättefin bild som visar det stora landskapet, vi är bara små prick i bilden och det går inte att identifiera oss men jag vet att det är oss, klättrarna hade stannat på toppen för fika och tidstämpeln stämmer perfekt överens med bilderna jag tog mot Sydtoppen. Så det blev lite coolt.

Nu när det var soligt så sade jag stopp flera gånger för att fota, det blev dock mest lite hastiga snapshots men ändå bra att jag tog dem för efter det fanns det ingen tid för foto. Vi skulle helt enkelt ta oss till via ferratan innan den andra gruppen så det fick fort nu. Upp till Sydtoppen, av med repen, sprang ned (inte jag, jag springer inte på snö!), av med stegjärnen, hög fart till via ferratan. Jag hatade kängorna just då, kände mig så klumpig, saknade markkontakten som jag har med mina skor. Men jag hade inte fått skavsår av kängorna, så det var bra i varje fall.

Lågt

När vi började ta oss ner via ferratan upptäckte jag på en gång att jag var illa ute. Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och gjorde det svårare än det egentligen var. Trasslade mig vid enkla ställen. Men det gick, tydligen så pass bra att guiden släppte mig ur sikte och jag fick klara mig på egen hand. Vilket jag gjorde. Det gick inte fort och det var inte snyggt, men det gick. Jag tror att jag upplevde klättringen så jobbig för att guiden bad oss att skynda på vid några ställen (det finns ställen där du inte får stanna pga rasrisk) och så var mina energidepåer helt tomma nu. Två frallor, en energibar, en halv flapjack och ett ägg. För att inte glömma en näve nötter. Det räcker inte på långa vägar. Och på allt detta min oro för den utlovade rutschkanan. Jag har sett folk kana på snö och jag har alltid upplevt att det går för fort och okontrollerat och har därför avstått från att kana själv, tyckt att det är för farligt och jag klarar inte av det.

Sedan gick vi över glaciären i replag igen och jag kände mig allt mer illa till mods. Det blev inte bättre av att vi nu tog oss på regnbyxor för att kunna åka på rumpan. De andra förstod säkert inte alls varför jag tyckte det var så ångestladdat för mig. Vid rutschkanan var utsikten jättefin men jag var uppriktigt sagt ganska rädd och hade inte lust ta fram kameran eller mobilen som nu var i byxfickan under regnbyxan. Efter lite uppmuntring från sällskapet gjorde jag dock både och, främst efter att guiden försäkrat mig att vi har tid för bilder så jag behövde inte känna tidspress. Räckte med ångesten…

Så hörde vi ett muller och såg hur snö föll längs Kebnekaises branta vägg som ett vattenfall. Jag tänkte på lavinen, eller snörasen, som hänt efter jag gick runt sjön i Tarfala. Då hade jag tur med timingen, nu var vi inte ens i närheten av snöfallet men jag förstod vad guiden hade menat när han ville att vi skyndar oss över snörännan när vi gjorde via ferratan. Det är verkligen inget ställe du vill dröja kvar i.

Rutschkanan

Sedan kanade vi på rumpan. Det visade sig att det inte alls var lika farligt som jag hade trott! Det gick överhuvudtaget inte fort, tvärtom, ibland blev det stopp och fick jag pusha mig med händerna för att kunna glida igen. Men så långt går jag inte att jag skulle påstå att det var roligt, jag tror att jag var så tagen av allt och så låg på energi att absolut ingenting skulle ha varit roligt just då.

När vi sedan kom till slutet av snöfältet stannade vi för att ta av regnbyxorna och för att äta! Nu äntligen kollade jag påsen med kaffepulver och såg hur man gör, jättelätt ju om man bara river den i rätt ände… Jag åt en till fralla men sedan blev det plötsligt bråttom igen när jag skulle äta resten flapjacken. Så den fick jag stoppa i munnen och tugga på när vi gick. Alltså det här att ha bråttom vid vissa ställen, det kändes nästan som en tävling. Det kom några andra människor efter oss och guiden ville att vi går före dem. Varför? Jag förstår att han ville att vi gör via ferratan innan den stora gruppen för då skulle vi ha behövt att vänta där, men varför nu? Det fanns gott om utrymme att gå om folk. Men nej, ingen fick gå om oss. Det var vi som gick om andra.

Marsch tillbaka

Allt som var kvar var en tråkig marsch tillbaka. Den där sista fikapausen hade givit mig mycket energi dock och nu hade jag inga problem med att hänga med när vi gick om folk höger och vänster. Jag minns att jag hade gått om mycket folk här även när jag kom tillbaka från Sydtoppen för två år sedan… jag får tydligen energi av att vara nära till slutet!

Och så var vi framme vid fjällstationen. Jag kollade Apex som visade 16,52 km, 1636 m stigning, snittpuls 139, 9 timmar och 21 minuter, 5264 förbrukade kcal. Undrar om den sista siffran stämmer.. i vilket fall som helst så hade jag inte ätit tillräckligt under turen, men jag kände mig inte slut trots allt. En high five var vi värda och jag bjöd mig själv på en kall cola med socker, den gick fort ned. Plus ett par glas saft.

Kvällen

Jag och turkompisen stämde en träff för att äta middag. In i duschen, få ordning på lånegrejerna och lämna tillbaks hyrkängorna. Vid middagen pratade vi om vilken tur vi haft – det att jag och min turkompis råkade sätta sig vid samma bord i går kväll. Att det var två av oss på turen – minimikrav för att turen genomförs överhuvudtaget. Och sedan vädret. Wow.

Jag hade frystorkat för middag men av någon anledning orkade jag inte att äta allt. Jag borde ju ha varit helt utsvulten! Men jag tror att jag var mer trött än hungrig och jag lade mig redan vid 20. Det tog inte en lång tid att somna, även om min hjärna i vanliga fall går på högvarv efter en tur. Jag vaknade dock vid 23 och då hade jag lite svårt att somna om, så jag läste en bok för en stund för att lugna ner hjärnan. Det funkade.

* * *

Jag inser att det mesta jag skrivit låter ganska negativt. Att det var jobbigt, jag hänger inte med, jag var hungrig och grinig. Men ni ska veta att vi gjorde Nordtoppen plus två gånger Sydtoppen i 9 timmar och 21 minuter inkl. pauserna. Gruppen som bara gjorde Sydtoppen tog 10 timmar på sig och när jag pratade med några som gjort Sydtoppen så fick jag höra att även de tyckte att det gick väl fort. Jag undrar hur mycket utrymme det fanns i guidens osynliga tidtabell, hade jag kanske kunnat säga till honom att sakta ner lite, eller stanna mer ofta? Men jag bara hängde med och då hade guiden ingen anledning att tumma på sin tidtabell.

Jag är en medelålders genomsnittlig kvinna på gränsen till mild övervikt, den här turen tog mig till den yttersta gränsen av min fysiska förmåga. Jag har gjort Kebnekaise Nordtoppen och jag är stolt över det!