Jag tjuvstartade min semester i onsdags med Tiveden-resan, men nu är semestern på gång på riktigt. Den Stora Resan som jag planerat sedan februari! Planen är att åka till Nikkaluokta och spendera en vecka vid Kebnekaise och i Tarfala. Innan dess blir det lite vandring i Härjedalen och så det som var dagens stora mål – besöka Upplands och Gästriklands högsta punkter för att göra min highpointing-serie komplett!
Upplands högsta punkt – Upplandsberget (Tallmossen) 118 möh
Enligt kartan skulle det ha blivit en kort vandring till Upplands högsta punkt, men helt så lätt ska det ju inte vara. Den sista vägen var bommad så jag fick snällt gå 2,5 km extra. Det hade regnat, vilket gjorde stigen genom skogen en blöt historia med blåbärsris som hängde över stigen. Men å andra sidan var det mogna blåbär så jag stannade för att äta lite.
Upplands högsta punkt bjöd på ingen utsikt men ganska trevliga klippor. De hade i varje fall satt dit en skylt så det inte fanns någon tvekan om rätt plats.
Norrland
Det var väldigt roligt att korsa gränsen till Norrland, även lite känslosamt faktiskt. Efter ett tag lottade bilstereon ut låten Husavik som är min favorit just nu och då blev känslan övermäktig, jag faktiskt fällde en tår eller två. Den här låten alltså…
…All I needed was to get away
Just to realize that I was meant to stayWhere the mountains sing through the screams of seagulls
Where the whales can live ’cause they’re gentle people…
(Jag vet, den sista raden har ingenting med fjällen att göra, men jag bara älskar den med!)
Gästriklands högsta punkt – Lustigknopp 402 möh
Jag har läst mycket om punkterna och har för länge sedan satt fast koordinaterna jag ska sikta på. Innan den här turen kollade jag inte ens utan bara litade på det som jag hade markerat tidigare. Det tog mig inte lång tid att fatta att jag klantat till det rejält med Gästriklands högsta punkt.
Det finns tre vägar att välja från, en från varje landskap (Dalarna, Hälsingland och Gästrikland möts på Lustigknopp). Jag hade valt vägen i Dalarna, eftersom den på min karta var markerad som bästa vägen. Men så är det ju att kartan och verkligheten stämmer inte alltid överens. Vägen som jag körde på var bedrövlig. Den var grovt grusig, små stenbitar på ett par cm i diameter, lite glest strödda så att du kände i princip varje stenflisa när du körde över dem. Bilversion av att kliva på legobitar. Jag blev uppriktigt sagt rädd för däcken och det blev väldigt stressigt, om det inte var grus så var det vibrationer när man körde i traktorspår eller grenar efter virkeslastning… och varje gång jag svängde blev vägen mindre och gräset i mitten högre. Tack och lov var det inte djupa spår, jag skulle säkert inte ens behövt den större markfrigången som min Vitara har men det var ändå skönt att ha marginalen på min sida.
Så efter en mil av denna nervpärs kom jag till parkeringen, bara för att upptäcka att någon stig fanns det inte. Enda som fanns var urgamla skogsmaskinspår och jag började följa dem, de gick åt rätt håll i varje fall. Även om det gick bra att navigera (karta i mobilen…) så kände jag mig jättestressad, orolig om däcken hade klarat sig, sur att jag så uppenbart gjort ett fel vägval, förbannad att gå genom blöt mossa, stressad av tanken att behöva åka en mil till på mardrömsvägen för att ta mig tillbaka till asfaltvägen.
Så kom jag till ett kalhygge och behövde bara sikta på toppen. Av en slump hamnade jag på en stig och förstod att det är stigen som kommer från vägen på Gästrik-sidan. Den vägen är säkert jättefin…! Ingenting att göra åt saken nu, bara utnyttja stigen till toppen då.
Highpointing 100 %
Någon vidare utsikt var det inte från Lustigknopp heller, bara en smal gata genom skogen som gav en uppfattning om höjden. Nu var serien komplett, jag hade besökt den högsta punkten i varje landskap i Sverige, men inte var jag glad för det. Jag hade alldeles för mycket ångest för att ha några positiva tankar överhuvudtaget. Jag tog några bilder och så följde jag stigen lite längre i Gästrikland för att slippa gå tvärs över kalhygget igen (inte så trevligt med högt gräs som döljer marken så du ser inte vad du kliver i).
Jag brukar vara glad när jag ser bilen efter en tur men nu törs jag nästan inte att titta. Snälla däcken, ha luft… och det hade de. Men nu så, samma prövning igen. Jag bad om ursäkt till bilen och åkte, lite för fort men jag kan inte ens beskriva hur mycket jag ville bli av med den här vägen! Alltså den lättnaden att komma tillbaka till asfalt… obeskrivlig!
Mitt i ingenstans
Nu behövde jag bara fatta var jag var och hur jag tar mig vidare. Jag förlitar mig mycket på Google Maps, men nu har jag ju en liten grej med mobilabonnemanget. Ingen täckning! Jag hade faktiskt knappt haft täckning sedan Uppland. Jag har en navigator i bilen men jag har lärt mig att vara försiktig med den, ibland gör den helt konstiga vägval. Och kartan uppdateras ju inte så har en väg dragits om de senaste åren vet navigatorn ingenting om det. Men nu var jag tvungen att lita på den, annars hade jag faktiskt ingen aning om vilket håll jag skulle åka.
Det tog bara någon kilometer innan navigatorn bad mig att svänga till en grusväg. Nej nej nej! Jag hade fått nog av grusvägar! Dessutom hade jag ingen aning hur långt jag skulle åka på den. Men fortfarande utan täckning hade jag inga alternativ. Och sen blev det värre. Jag hade följt vägen som navigatorn föreslog men så plötsligt såg jag att vägen hade försvunnit från navigatorn. Google Maps utan täckning var värdelös (jag vill inte höra någonting om offline maps nu!) här mitt i ingenstans och jag hade absolut ingen aning om var detta ingenstans var. Någon översikt går det inte att få med navigatorn för den visar inga detaljer när man zoomar ut.
Då kom jag äntligen på att jag visst har jag en offline karta på mobilen, jag använder den ju hela tiden när jag vandrar! Ingen vägkarta visserligen, men den gav mig en översikt och jag kunde se hur jag tar mig till närmaste stora (=asfalt) väg. Inom kort var jag på väg 50 och nu äntligen började adrenalinet klinga av!
Nu var det bara fråga om hur långt jag kommer i kväll och det visade sig att Loos var lagom. Det finns många fina sjöar i närheten av Loos och det såg vackert ut med dimman som dansade på vattnet på denna kyliga kväll, men jag ville ha mobiltäckning och den saknades vid varje potentiellt ställe. Jag tänkte att väl måste Hallon/3 ha täckning i Loos, men grattis Loosbor – ni tillhör den procent som Hallon/3 ger blanka f*n i. Jag parkerade vid Loossjön och bytte SIM-kort, det nya Tele2-kortet har ett tillfälligt nummer som jag kan använda innan mitt riktiga nummer flyttas. Då kunde jag lägga mig efter en lång och onödigt stressig dag och läsa lite nyheter innan jag slocknade.