Det finns annat intressant att se på Gotland än blommorna och här på Fårö hade jag valt några ställen att bekanta mig med och mitt första mål var Digerhuvudets raukområde.
Digerhuvudet
Det är kul att gå på dessa klippor och jag var tacksam att inte regnat sedan morgonen. Kan tänka mig att kalkklipporna är såphala i regnet, vilket bekräftades när jag kollade en klippa som fortfarande var blöt (jag var beredd, halkade inte). Det fanns inte så många turister i rörelse så jag behövde inte vänta heller för att få min bild, annars hade jag säkert fått svära över folk som kommer och går i min bild (för visst har den med dyraste utrustningen rätt att bestämma, eller hur? 😀 ).
Raukområdet är enligt beskrivningen Sveriges största, så jag stannade inte kvar vid den första platsen mer än det tog att ta bilden, utan körde vidare till nästa ställe. Där bedömde jag på en gång att jag inte hittar någonting som lockar mig, så det vara bara att sikta på nästa ställe. Och där blev jag glad, det krävde lite balansgång och några hopp och kliv men till sist kom jag till det här stället där vågorna ibland strömmade in i snygg fjäderformation. Och nu hade jag gott om tid så jag kunde vänta för rätt tillfälle, ingen brådska som det var på Blå Jungfrun i juni.
Långhammars raukar
Det var inte slut med raukar efter Digerhuvud, utan det var bara att fortsätta följa kustvägen för att komma till Långhammars raukar. Och nu hittade jag turisterna, parkeringen var ganska full. Och väl vid raukarna höll folk på med sådana roligheter som att luta med händerna mot en rauk och låtsas att hålla den stående. Visst, ibland kan man ju skratta åt en skämt efter man hört den en miljon gånger. Not.
I stället för raukarna började jag titta på klippan och stenarna framför mina fötter och efter ett tag såg jag någonting som jag tror är visst ett fossilt avtryck? Roligt! Sådana ser jag aldrig i trakterna där jag brukar gå.
Ullahau
Vädret hade börjat att skifta och det skulle regna på kvällen. Jag hoppades på att jag skulle hinna med en promenad i Ullahaus flygsandfält innan, som tur är så är avstånden väldigt korta så jag behövde inte slösa tid på att köra.
Ullahau visade sig vara ett annat intressant ställe, det är verkligen sanddyner på riktigt, men med tallskog som binder ner sanden. Själva sanden var väldigt finkornigt så utan tallarna skulle den vara på god väg att försvinna (det var tydligen någon som hade som sitt livs arbete att plantera tallar just i bevaringssyfte). Lite fantastiskt att se hur tuffa dom är, tallarna, som växer sig så stora i sanden. Rötterna hade blivit blottade på många ställen och nu fick man en bra idé på hur stort område tallens rötter täcker.
Vill för övrigt säga att det växer mycket tallskog på Gotland, det hade jag helt glömt. Jag trodde det skulle vara som på Öland, mest lövskog. Men nej, det känns som att tallen dominerar.
Regnet hängde i luften redan när jag började min promenad och några hundra meter innan jag kom tillbaka till bilen började det att regna, därmed var det slut med sightseeing för dagen. Jag hade planerat att göra natt vid Ryssnäs för att sedan kolla området på morgonen då regnet borde ha upphört, men väl vid Ryssnäs upptäckte jag att det inte fanns någon toa vid parkeringen. I och med att regnade så kraftigt så var jag inte sugen på att ha en kisspaus i busken, då behövde jag en plan B. Jag mindes att det fanns en toa vid Digerhuvudet där jag stannade först, det var bara 2 mil dit så lika bra att göra natt där och sedan kolla om jag hittar någonting att fota där på morgonen.
Digerhuvudet igen
Klockan var bara 20 så det var lite tidigt att lägga sig, men jag hade inte några alternativ. Det regnade och blåste hårt, alla utomhusaktiviteter var uteslutna. Men det var kanske lika bra att få lite vila, den blev ju en ganska kort natt förra natten. Det var ganska mysigt att ligga där, jag är nöjd med min nya lösning för sängen i bilen, och det var inte lika fuktigt som jag var rädd för att det skulle vara med tanke på regnet. Och visst sov jag hyfsat gott, för att vara bil!
Vid sjutiden ungefär var jag redo att gå ut. Solen hade kommit fram och vinden mojnat lite så det var ganska trevligt att vara ute nu. Jag gick en längre bit på stranden i jakt på trevliga formationer, jag ville få på bild det här området i vattnet där raukarna fortfarande nöts av vågorna. Men det var lättare sagt än gjort, jag bara fattade inte hur jag får till en komposition som funkar. Till sist tog jag en komposition som i varje fall inte är helt kass (hoppas jag), bara för att få någonting.
Jag funderade för en kort stund om jag skulle åka till Ryssnäs nu på morgonen, men jag hade ju en orkidé kvar att leta och valde att satsa på den i stället. Sedan att jag skulle få tid över efter det tyckte jag var lite skönt, jag skulle inte ha någonting emot att ha lite tid i Visby för att köpa glass, jag minns en viss glassbar med egentillverkad glass…
Harudden
Då åkte jag till Harudden. Väl där fick jag fundera igen, var hittar jag en myr med gulyxne? Jag hade ingen aning faktiskt, så jag bara följde leden och hoppades på det bästa. Och sedan… visst är det någonting vitt jag ser? Gräsull! Alltid ett lovande tecken, gräsullen och orkidéerna trivs i samma miljö. Någon gulyxne såg jag dock inte, men blev glad av kärrknipproten. Kärrknipprot hade jag redan sett vid varje lokal jag besökt och jag tycker att den är en av våra vackraste blommor, men det var först nu som jag tog tid på mig att fota den.
När jag sedan bedömde att det var som att leta efter nål i höstack, gav jag upp på den här lokalen. Jag hade några reservlokaler men var verkligen inte brydd att missa gulyxnen, så jag bara siktade på min sista lokal som var i närheten av Visby. Sedan fick det vara, resten av dagen skulle jag bara njuta av att inte ha någonting att göra tills färjan. Typ, äta glass.
Bergbetningen
Jag hade skrivit ned att det går att hitta gulyxne vid Åhlsbergska hagen. Men problemet var samma gamla, var finns myren? Allt jag kunde hitta var en jättestor gräsplan. Jo, en hage alltså. Det slutade med att jag bara gick på första bästa stig och snart hade jag hamnat i ett annat naturreservat där behållningen var en mäktig klippvägg, Bergbetningen hette platsen. Då följde jag stigen nedanför klippan och sedan upp och sedan ner igen och tillbaka till Åhlsbergska hagen. Men nu tog jag en lite annan väg till bilen för att täcka ett större område, och vad är det där vita för någonting… ja, gräsull! Jag gick till bilen för att byta till gummistövlar och kollade myren, det fanns också en skylt som beskrev arterna jag kan förvänta mig att hitta. Ingen gulyxne på listan, så jag vet inte hur jag hade fått för mig att det skulle finnas gulyxne här. Jag kollade myren i varje fall, men nix, ingen gulyxne.
Då var jag färdig med både orkidéer och sightseeing och körde till stan. Glassbaren hittade jag fort och jisses vad gott det var. Mörkchokladsmaken alltså… det var som att äta mörk choklad på riktigt. Bara i glassform.
Vinden hade tilltagit rejält och det blev en guppig färd tillbaka till Oskarshamn, men inga större problem. Jag var väldigt nöjd med helgen, visst att jag hade missat två orkidéarter men i det stora hela hade jag hunnit se och uppleva mycket och det är det som räknas!