Sista chansen att åka till Gotland medans jag är kvar i södra Sverige! Jag tog kvällsfärjan från Oskarshamn, det innebar att jag var framme i Visby efter midnatt. Jag hade en dryg 4 mil till Gotlands till mitt nattställe vid den högsta punkten tillika mitt första orkidéställe och det blev en fantastisk åktur dit, jag hade en nästan full måne rakt framför mig samtidigt som jag ibland fick en glimt av fina nattlysande moln.
Säng i bilen
Jag har många gånger skrivit om att jag har svårt att sova i bilen. Ett problem är att jag inte har fått till kudden, jag har använt nackstödet för att spänna fast en bräda som precis får plats bakom framsätet men hur jag än gör så börjar brädan att luta förr eller senare. Det är också lite besvärligt med skarven som uppstår mellan bakluckan och bänkarna, bänkarna ligger ju inte helt platt utan de blir en liten lutning där. Så till sist kom jag på att jag kan fixa både problemen genom att använda en stor bräda (som på Byggmax hette hyllplan 60×120 cm) som täcker skarven och når ut till framsätet. Lutningen finns naturligtvis fortfarande, men utan en besvärlig skarv samt att kudden är stabil nu.
Och visst, det känns bättre! Jag sov inte alls lika dåligt som jag brukar sova i bilen. Det betyder inte att jag sov lika bra som hemma och efter sådär vid femtiden började jag vakna typ varje kvart och behövde byta ställning. När jag sedan vid sjutiden konstaterade att mer sömn blir det inte, blev jag liggande ändå. Det var faktiskt hyfsat mysigt där, och sen att det regnade gjorde att jag var inte så sugen på att gå ut i vilket fall som helst.
Botes källmyr
Men, jag hade en lång att-göra lista, så till slut drog jag på mig regnkläder. Tyvärr hade jag inte visat samma hänsyn till kameran så den skulle bli blöt, men ärligt talat, jag var inte särskilt orolig efter jag upptäckte i fjol att den gamla kameran hade (nästan) överlevt ett år under bar himmel.
Jag hade inga exakta koordinater till orkidéerna men jag visste att jag behövde en myr. Jag tog första bästa stigen och såg att det var välbesökt här, stigen som jag följde korsades ofta av andra stig och så grenade stigen också. Efter ett tag när jag blev lite fundersam kollade jag kartan och visst hade jag tagit fel gren. Så tillbaka, bättre koll, tog en tvärstig och då till slut hittade jag myren. Lite dåligt att jag hade IGEN glömt att ta orkidéboken med mig, så jag fick googla där i regnet hur jag ska känna igen luktsporren och kärrnycklarna.
Luktsporre
Jag såg massor av brudsporre, men så… liten och späd, lång mittläpp, trubbig sporre? Här finns den ju! När jag väl sett en luktsporre så blev det lätt, luktsporren är verkligen mycket mindre än brudsporren och här hade luktsporren dessutom bara börjat blomma samtidigt som brudsporren var delvis redan över.
Men så var det med detta om kärrnycklar. Nycklarna kan vara väldigt jobbiga, de har mycket variation inom en art (många nycklar som tidigare ansågs vara egna arter har numera slagits ihop, t.ex. fläcknycklar) så hur ska jag vara säker. Jag kollade beskrivningen flera gånger och så kollade den lilla orkidén framför mig och blev övertygad om att det var kärrnycklar! Helt otroligt tänkte jag, på mitt första ställe hade jag alltså hittat två av tre arter jag hade på min orkidélista för denna helg. Och det innan frukost.
Tyvärr visade det sig sedan hemma när jag kollade bilderna att det inte alls såg ut att vara kärrnycklar. Verkligen surt att jag inte tagit orkidéboken, då skulle jag ha fattat skillnaden. Det är troligen mossnycklar i stället och mossnycklar hade jag hittat för väldigt många år sedan i Loos. Klantigt att missa så många kännetecken.
Men just då för tillfället var jag som sagt övertygad om att det var kärrnycklar och fotade tills jag bedömde att jag både jag och kameran var tillräckligt blöta. Regnet började avta dock och när jag var tillbaka vid bilen, kom det bara enstaka droppar. Jag var jättehungrig, min morgontur hade tagit mycket längre än planerat (jag hade inte ätit frukost innan då jag trodde att det skulle vara en snabb tur), men nu vid bilen såg jag att det i hagen på andra sidan vägen betade ett par gotlandsrussar med föl! Ut med kameran igen och fota dessa små sötnosar. Det stod en skylt som sade att du får gå nära men inte mata eller klappa, så jag höll händerna på kameran, även när de nyfikna fölen stod med nosen bara en halvmeter från mig.
Gotlands högsta punkt – Lojstahed 83 möh
Det är bra att jag lever på Huel numera så jag kunde dricka min frukost under de två minuterna det tog mig att köra närmare till Gotlands högsta punkt. Sedan var det en mycket kort promenad dit och även om man verkligen inte alls uppfattade att man stod på en höjd så var det tydligt var punkten var, för det fanns några betongfundament där (och en geocache). Fantastiskt, nu har jag bara två punkter kvar och de planerar jag göra redan om en vecka!
Nu var jag jättenöjd, jag hade gjort det viktigaste – Gotlands högsta punkt – och hittat två av mina tre orkidéer (som jag trodde då) plus sett gotlandsrussar. Jag kunde helt skippa åka längre söderut där jag hade några till orkidélokaler, för den orkidén jag hade kvar på listan var gulyxne och alla lokaler jag hade för den var på norra Gotland. Annars hade jag lite sightseeing på gång och passade på att besöka Fårö.
Fårö
Väl på Fårö var mitt första stopp dock en gulyxnelokal, Marpes naturreservat. Enligt beskrivningen fanns det en agmyr på norra sidan av sjön och där hittar man gulyxnen. Nu var ju problemet bara det att allt jag kunde se på norra sidan var vass, inte kan en liten gulyxne växa bland vassen? Och jag skulle definitivt inte ta mig bland vassen, ens med gummistövlar. Så jag gick runt sjön och till slut på den östra sidan hittade jag lite myrar och några orkidéer, främst den vackra kärrknipproten, men ingen gulyxne. Men så hittade jag ett riktigt smultronställe. Alltså smultron, jag har aldrig sett så mycket! Svårt att vara besviken över en missad orkidé med munnen full av smultron! Men ärligt sagt så var jag inte så brydd om gulyxnen i varje fall, jag tyckte att två av tre var tillräckligt. Och ja, nu på efterhand, det blev bara en av tre. Att se alla Sveriges orkidéarter är ett livsprojekt och det kan jag fortsätta med när kroppen inte längre orkar ta mig till en fjälltopp!
Triffids
Annars var jag väldigt imponerad av växtligheten, det finns en sådan fantastisk artrikedom här att vi kan bara drömma om i fjällen. Men det som till slut gjorde det största intrycket på mig var dessa väldigt taggiga tistlar, jag började kalla dem för triffids (googla, om du inte känner till!). Egentligen heter den nicktistel, namnet beskriver tisteln ganska bra. 0,5-1 meter höga växter, taggig överallt inklusive bladen och stora blommor som hänger nedåt. Men för bilden valde jag knoppar som jag tyckte var mycket mer intressanta än de fullt utvecklade blommorna.
Det var väldigt blåsigt och det kändes som en mission impossible att fota en triffid när hela växten svajade i vinden. Då kom jag på att ställa stativet bakom, då minskade svängrummet och det blev lite lättare, men inte lätt. Jag fotade massor och fokuset ligger på olika delar i varje bild och det lite meningen också… lämna kvar den med rätt fokus!
Det var dagens sista orkidélokal, resten av dagen skulle jag ägna mig åt landskapsfoto. Läs gärna del 2!