Darfalvággi

Det låg lite regn i luften när jag gick från Nikkaluokta mot Láddjujávri. När jag var framme vid båtlänningen var regnet ett faktum och det är lite ont om regnskydd där så jag försökte stå så smalt som möjligt under det lilla taket framför restaurangen som nu håller stängt. Jag hade regnjackan på men brydde mig inte om regnbyxorna, det var så pass varmt att det skulle bara ha blivit svettigt med dem. Det var bara att välja på vilket sätt du vill bli blöt.

Jag var förvånad hur lite folk det var på båten. Det fanns mer folk på plats med de bara vilade en stund innan de vandrade vidare.

Vandringen från Nikka till Keb är så tråkigt det går i fjällen. Jag bara drömde om att svänga mot Tarfala och komma till kalfjället. Jag började bli trött också, ryggsäcken är tung även om den egentligen inte är tung (tror ca 14 kg inkl. vatten vilket är hyfsat bra med tanke på kamerautrustningen).

Jag stannade för lunch ett par km efter båten och upptäckte till min stora fasa att myggmedlet hade ramlat ur höftbältsfickan! Nej nej nej! Jag visste inte vilket som gjorde mig mer arg, att jag nu inte hade skydd mot myggen eller att jag skräpat ner, jag verkligen hatar folk som slänger skräp i naturen men nu har det hänt flera gånger att jag helt enkelt tappat någonting. Jag ber om ursäkt, hoppas någon upptäckt mitt myggmedel och plockat upp det. Flaskan är nästan full, jag köpte den specifikt för denna tur.

Det var en strid ström av människor som mötte mig. Otroligt vad mycket mer folk det var nu jämfört med hur det var för två år sedan (vad jag minns), och då var det också en fredag jag gick mot fjällstationen.

Darfálvággi

Men så, äntligen, kom jag till bron som går över Darfáljohka och svängde norrut i stället för att ta bron mot Keb. Benen var trötta och en del av mig önskade att jag bara hade haft den där kilometern till fjällstationen, i stället hade jag 6 km uppför till Tarfala fjällstuga. Det hjälpte inte att det i början var tät björkskog i ravinen men när jag väl kom ovanför trädgränser försvann tröttheten och jag var hänförd av utsikten. Visserligen var utsikten inte så bra inledningsvis i ravinen, men bara det att jag slapp gå bland träden gjorde underverk med orken. Jag hade inte bråttom heller så jag lät benen bestämma takten för att spara krafter.

När jag var i höjd med forskningsstationen var det bara en kilometer kvar och stugan var redan i synhåll. Terrängen blev dock lite besvärligare, mycket stenar så jag fick hela tiden ha koll på var jag sätter foten. Det började kännas som att jag aldrig kom närmare stugan, såg den hela tiden men hur jag än gick så var den lika långt borta. Nu hade det börjat regna igen, vilket inte precis hjälpte.

Jag hade mött ganska mycket folk på vägen upp, men det betydde bara att det var härligt tomt i stugan när jag kom fram. Jag sov i den stora sovsalen men delade den bara med en annan tjej.

Regnet upphörde på kvällen och himmelen började att klarna upp, om det fanns fint kvällsljus någonstans var en annan sak för kvällsljuset når inte fjällstugan. Att ta mig upp till någon höjd nu var uteslutet, jag var trött och fötterna klagade, så i stället för en kvällstur lade jag mig redan vid 21 och hade stora förhoppningar för morgondagen.