Jag brukar alltid tacka nej till telefonförsäljare. Men i juni gjorde jag ett undantag när försäljaren sade att Hallon har givit upp på Tre och har numera bra täckning i hela landet. Då bytte jag operatör. Men av någon anledning, minns faktiskt inte varför, gick jag in på Hallons täckningskarta i måndags, bara för att upptäcka att de fortfarande använder 3 = obefintlig täckning i Norrland. Och jag ska på semester just i Norrland på fredag och flytta dit i augusti.
Jag älskar hallon men inte Hallon
(måndag) Ringer Comviq, hur fort kan ni flytta? Inom 7 dagar, du får SIM-kortet om två. Toppen! Då hinner jag få SIM-kortet innan semester och kan byta under resan.
Får ett SMS efter ett par timmar. Nummerflytten misslyckades.
(tisdag) Ringer Comviq. Det är problem med personnumret, mitt telefonnummer är inte förknippat med mitt personnummer på Hallon. Vad i…?!
Ringer Hallon. Visst är det förknippat, bara med 10-siffrigt personnummer. Inte 12, som hos andra operatörer. Men de kan lägga till 19 början, bara säg till, det tar dock en dag att gå igenom.
Ringer Comviq och förklarar. Inga problem! Fixat. Då kontaktade jag inte Hallon igen för att ändra personnumret, annars hade jag ju tappat bort en dag och sådana marginaler har jag inte.
(onsdag) Får ett SMS. Flytten misslyckades. Total panik, inga garantier att jag får ett nytt SIM-kort innan semestern.
Men Tele2 har butik i stan, då byter jag till Tele2 och kan hämta ett SIM-kort direkt från butiken. Men klok från mina tidigare erfarenheter ringer jag Tele2 för att kolla detta med personnumret. Inga problem, säger han, vi kan testa det. Och ja, det funkade ju! Äntligen, problemet löst!
Fast forward en kvart. Får SMS. Nummerflytten misslyckades, detta nummer är inte registrerat på mitt personnummer.
Nu är det onsdag förmiddag, jag borde redan ha åkt för att besöka Tiveden. I stället sitter jag i kö till Hallon för att be dem att ändra personnumret till 12-siffrigt. Plats i kö (chatt): 133. Jag gör mig redo att åka så fort jag pratat med dem och kollar köstatusen ibland, ser hur numret tickar ned. 29 nu. Och så – borta. Vad hände? Jag kastades ut från kön! Ansluta mig igen. Plats i kö: 131. Nu inser jag att det helt kört, detta blir helt omöjligt. Jag kan inte vänta, annars hinner jag inte med Tiveden och det här är min första, enda och sista chans att åka dit. Så jag skriver mail till Hallon och ber dem att fixa personnumret omgående. Får autosvar, de hanterar mejlet inom 1-2 dagar. Den enda lösningen jag har kvar är att skaffa ett nytt nummer som jag kan använda vid Kebnekaise där Hallon saknar täckning. Det gamla numret kan flytta efter semestern, förutsatt att Hallon faktiskt fixar personnumret.
På väg
Så när jag äntligen satt mig i bilen var stämningen inte på toppen. Jag försöker alltid att inte bli arg, för jag tycker att det tjänar ingenting till. Men nu var jag arg, jag var frustrerad, jag var besviken. Ett problem med telefonen var verkligen inte vad jag behövde just den här veckan.
Jag stannade i Linköping för att tanka och köpa kaffe och glass. För jag kände att jag behövde någonting för att lyfta humöret. Och det funkade, det var bra att få ett avbrott och jag kände mig mindre arg när jag körde vidare. Det betyder dock inte att jag slutade att grubbla över saken.
Men ja, jag var ju på väg. Till Tiveden. Där hade jag två mål – att först besöka Fagertärn (obs ”tärn” inte ”tjärn”) där den ytterst sällsynta röda näckrosen har hem. Och sedan besöka Tivedens nationalpark (Fagertärn hör alltså inte till nationalparken, utan det är ett naturreservat några kilometer utanför).
Röda näckrosor
Jag parkerade bilen och nu försvann de sista av de negativa tankarna, nu skulle jag fokusera på att hitta röda näckrosor! Det visade sig vara inte helt okomplicerat. Det blåste ganska mycket och vinden bröt vattenytan, samtidigt som solen gassade på. Det var mycket blänk på vattnet, lätt att missa små detaljer såsom näckrosor. Närmast till stranden såg jag massor av gula och vita näckrosor, men inga röda. Inga röda ens långt ut. Tills… kan det… ja, det kan! Tre röda såg jag, långt ute, det blev inte många pixlar trots att jag har en brännvidd på hela 900 mm på min A6300. Jag brydde mig inte, jag har drömt om den röda näckrosen i säkert 15 år, nu var foto verkligen sekundärt.
Jag fortsatte att följa leden runt t(j)ärnen och efter en stund såg jag någonting rött genom grenverket. En röd näckros, väldigt nära till stranden! Lyckan var total, jag tjoade och skrattade och som tur var, fanns det inga andra människor i närheten… Nu fick jag en närbild på en röd näckros, dock hade jag fortfarande vinden att handskas med. Det bästa jag kunde göra var att vänta att vågorna hade slät yta, för ibland blåste det så mycket att vattenytan krusades helt.
Det fanns några vindskyddade vikar men där växte det naturligtvis inte några röda näckrosor. I sista stunden såg jag några stycken ganska långt ute med hyfsat lugnt vatten så då fick jag en bild med spegling också.
Jag hade blivit jättehungrig och törstig under promenaden och såg fram emot att köpa någonting att äta och dricka i kiosken vid parkeringen. Bara ett litet problem. De tar bara betalt med Swish eller kontanter. Gissa vad. Hallon har ingen täckning här! Och vem har kontanter med sig numera? Jag kollade bilen, jag brukade alltid ha mynt för parkering, men inte nu mera. Jag hittade bara 15 kronor. Plus 50 norska. Dem behöver jag inte i år!
Tivedens nationalpark
Nu började eftermiddagen närma sig kvällen och jag hade fortfarande nationalparken kvar. Framme vid huvudentrén kollade jag ledkartan, jag behövde en mellanlång tur. Stigmansrundan 4,2 km och 3 timmar enligt guiden. 3 timmar för 4,2 km, skojar ni, ska man krypa fram här?! Inledningsvis tog leden upp mig till en solig klippa och jag passade på att fika, även om jag inte kunde köpa någonting från kiosken så hade jag ju ändå lite energi med mig. Jag blickade runt från min utsiktsplats och allt jag såg var träd. Skog igen, suck. Nu när jag bara satt där så var det fritt fram för hjärnan att återkomma till telefonabonnemanget och humöret började sjunka. När jag väl fortsatte att gå så var det ganska mörkt i mitt huvud. Glädjen efter den röda näckrosen kändes som 100 år borta.
Jag ökade takten, för det tvingade mig att fokusera på var jag sätter foten, då finns det mindre tid att grubbla. Det funkade också, jag kan inte påstå att jag blev glad, men jag var inte längre arg i varje fall. Även om jag höll på att komponera ett svavelosande mejl till Hallon i huvudet (vilket jag aldrig kommer att skicka, för jag blir alltid så glad när ett problem blir löst att jag bryr mig inte om att klaga om det som var).
Så hör jag att det plingar i telefonen, jag har fått jobbmejl (bara jobbmejl plingar, allt annat kan vänta). Konstigt, det är ju kväll och jag är på semester. Så jag kollar. Det visar sig att ett uppdrag jag lämnat in hos en ny kund blev fel – alltså inte själva uppdraget, utan sättet jag lämnat in det. Jag inser att jag blir tvungen att göra om den sista arbetsfasen. Så himla klantigt, men ja, det var första uppdraget för denna kund så jag är inte van med deras process. I vilket fall som helst, bara tanken på att behöva göra om alla ändringar när jag har semester och efter allt strul med telefonabonnemanget sänkte mig totalt. Alltså om jag var på dåligt humör innan så sjönk jag avgrundsdjupt nu och jag hatade allt och alla helt gränslöst.
Sänkt
Men så. Är jag helt dum i huvudet? Varför låter jag mig bli så totalt sänkt av dessa problem? Om mina största problem är ett telefonabonnemang och ett halvtimmes extra jobb, då är ju mitt liv bara dans på rosor! Det finns människor just nu som kämpar för sina liv på IVA. Det finns människor som blivit arbetslösa. Som har svårt att överhuvudtaget betala ett telefonabonnemang. Nej, lite perspektiv behöver jag. Och då insåg jag att har varit väldigt duktig på att arrangera mitt liv så att jag undvikit bekymmer. För det är faktiskt det jag gör. Jag vill göra mitt liv så lätt som möjligt. Och i och med att jag tydligen lyckats med det så har jag glömt hur man handskas med problem. Då blir även små grejer så här jobbiga.
Så i stället för att vara arg och tycka synd om mig själv så tar jag ansvar. Jag borde ha kollat täckningskartan innan jag tecknade avtalet med Hallon, jag borde inte vara så blåögd att jag tror på vad en försäljare säger (även om jag vill påpeka att försäljaren gav mig falska löften och jag är ganska säker på att det är olagligt). Och fadäsen med uppdraget är helt och hållet mitt eget fel. Vad brukade jag säga när jag satt i supporten? RTFM!
På vägen hem stannade jag på en mack för att köpa dricka. Jag provade en ny smak, citron och fläder. Smakade som myggmedel. På riktigt. Köp inte.
Och den där 4,2 kilometersturen som tar minst tre timmar? Det blev 5,4 km (jag gjorde en avstickare) och tog 1,5 timmar (exkl. fika men stannade för foto några gånger). Om de anser att stigen är så besvärlig att den tar tre timmar, då kan jag bara konstatera att människor i allmänhet upplever det besvärligt att gå i naturen. Längs en jättefin och tydligt markerad stig.
