Kolmården

När jag bodde i Hälsingland, besökte jag Järvzoo flitigt. Den var min reservplan varje gång jag inte kunde tänka på nåt annat roligt att göra, i många år hade jag årskort dit. Men sedan jag flyttade till Härjedalen och den närmaste djurparken var 20 mil borta och hade inte ens öppet vintertiden (syftar förstås på Frösö Zoo som numera finns inte), blev det väldigt glest mellan djurparksbesök. Men nu då – jag har bara dryga 10 mil till Kolmården! Det är nästan 20 år sedan jag senast besökte Kolmården, så jag sett fram emot att djurparken öppnar för säsongen.

Noas ark

Innan jag skriver vidare, vill jag bara prata om det här med djurparker, jag vet att det finns många som är emot att djur hålls i fångenskap. Min åsikt är att djurparkerna behövs för att bevara djuren. Det skulle utan tvekan vara bäst att satsa på att bevara djuren i deras naturliga miljö, men faktum är att det helt enkelt inte är realistiskt i många fall. När befolkningsmängden fortsätter att öka, tar människorna alltmer plats. Plats som hör till djuren. Och sedan har vi klimatförändringen som ändrar livsbetingelserna. Hur stoppar man döden när stigande vattentemperaturer förstör havens barnkammare, korallreven? Hur stoppar man rödräven från att ta över fjällrävens hem när kalfjället inte längre kräver fjällrävens anpassning till ett hårt klimat? Katastrofer kan hända också inom en kortare period än klimatförändringen i sig, tänk bara på de omfattande bränderna i Australien som i ett svep har skickat många till Australien unika arter till gränsen av utrotning.

Så jag tycker helt enkelt att djurparkerna är moderna Noas arkar. Vi behöver dem för att bevara djur för kommande generationer och varje slant vi använder under ett besök gör nytta i detta arbete. Om ni frågar mig om jag hellre skulle se djuren i deras naturliga miljö, absolut, vad annars? Men hur gör jag det om djuren inte finns längre? När dessutom ett besök i deras redan hårt utsatta miljö potentiellt gör saken bara värre.

Nog sagt, nu kliver jag ner från såpboxen.

Entrén

I den rådande situationen har Kolmården öppnat ”omsorgsfullt” enligt deras hemsida. Biljetter säljs inte på plats, utan de bokas på nätet och bara ett begränsat antal besökare släpps in. Vilket jag trodde innebär att det är glest med folk i parken, men oj så fel jag hade. Jag kom till parkeringen sådär 10 minuter efter de öppnat, och det var redan massor av bilar där. Sen tog det mig 10 minuter till att gå till parken, för parkeringen är inte alls gratis utan man får punga ut en tredjedel av biljettpriset och installera en app och skapa ett konto för att betala avgiften. Om Kolmården får en del av avgiften, fine, annars är det ett rövarpris.

Nu på morgonen såg det ut att vara en lång kö vid entrén, men så är det ju långa avstånd mellan grupperna i kön så det går mycket fortare än man tror. Väl i parken började folk tränga ihop sig, jag måste nu för femtielfte gången konstatera att människorna visar fullständigt dödsförakt när de inte bryr sig att ta ett enda steg åt sidan när det finns gott om plats att göra det. Inte ens när de tydligt se mig försöka undvika dem. Jag väljer att inte skriva här vad jag tycker om människor, ni får läsa mellan rader.

Det borde inte komma som en överraskning, men jag var ändå förvånad att se hur mycket barnfamiljer det var här. Det var verkligen inte många grupper utan barnvagn och jag var typ den enda människan som kom helt ensam. Eller nästan ensam, jag hade ju mitt 150-600 mm Tamron-objektiv med mig. Det väger ju typ som en bebis och är nästan lika stor. Men till skillnad från en bebis gör det inte mycket väsen av sig, behöver bara lite omsorg ibland när det blir trotsigt och vägrar att fokusera. Det är garanterat mycket trevligare att montera om alla komponenter än att byta blöja.

Det första djuret jag såg var en björnunge i ett träd. Jag fick lite bråttom att ta ut kameran från väskan, men björnen verkade trivas i trädet väldigt bra och jag hade gott om tid att fota. Jag var nöjd, jag brukar ha som mål att ha en trevlig bild från varje djurparksbesök och nu hade jag redan den. Allt härifrån är bonus!

De flesta andra djuren var inte alls lika villiga att agera som fotomotiv. Jag gjorde några försök att fota, men ingenting funkade på riktigt. Fast elefantbebisen var urgullig och den ville jag verkligen få på bild, ingen lätt uppgift den heller men tar jag tillräckligt många bilder, måste ju någon av dem fungera…

Wildfire

Det finns också några nöjesattraktioner i parken. Jag har alltid gillat berg- och dalbanor, bara inte haft tillfälle att åka en sedan 90-talet. När jag såg att det inte fanns någon kö till Wildfire, funderade jag inte mer på saken och gick in. I den första stigningen tänkte jag, oj vad roligt, det blir en fin utsikt, jag måste ju åka flera gånger! I den första vertikalen hade jag för fullt upp att vara livrädd för att kolla utsikten. När vi sedan åkte upp och ner, kändes det som att turen aldrig tar slut.

Och så kom vi till skruven.

Jag klev ut med något ostadiga ben och ett fånigt leende på läpparna. Jag anar att det har hänt en viss utveckling i berg- och dalbanor sedan 90-talet. Jag hade också ont i armarna efter jag hållit i bygeln, som om min armstyrka skulle rädda mig i fall bygeln och säkerhetsbältet lossnar. Men det är egentligen här som rädslan kommer från, jag saknar tillit i tekniken. Om jag skulle lita dem fullt ut, skulle jag slappna av och bara njuta av farten och färden. Undrar om alla de som tycker att dessa attraktioner är läskiga tycker det av samma anledning?

Och nej, jag åkte inte flera gånger.

När jag sedan höll på med bilden, blev jag förvånad att se hur kort turen är. Det var verkligen inte vad jag tyckte när jag åkte!

Kallt

Jag hade underskattat vinden igen och klätt mig efter temperaturen i stället. När solen försvann på eftermiddagen, blev det ganska rått faktiskt och några gånger fick jag gå i snabb takt för att skapa lite värme i kroppen. Att äta glass är kanske inte den bästa idén under omständigheter, men jag hade bestämt på förhand att äta glass i parken, så då gjorde jag det.

Kring lunchtiden när det var som mest med folk i parken blev det också lite köer till attraktionerna. Jag väntande tills senare på eftermiddagen att göra Safarin och tänkte att jag får ju lite lä från vinden i gondolen. Men tji fick jag, det finns galler i fönstren och det blåste ganska friskt när man åkte högt upp ovanför träden. Så då började jag bara frysa ännu värre, och bilderna kan man bara glömma. Även om det finns djur att se, ser man allt uppifrån. Giraffen iofs skulle ha varit möjlig att fota, men försök göra det från en gondol som både rör sig framåt och svänger lite.

Nu började det vara ganska sent och kylan gjorde att jag saknade min bil. Såg bara fram emot att slå på stolsvärme och skruva upp temperaturen. Jag gjorde en sista sväng i parken utan att få någonting för besväret, då var det bara att åka hem. Sex timmar var jag där, hann med att se en klättrande björn, bli livrädd, frysa häcken av mig (flera gånger), bli irriterad på folk (hela tiden), se en gullig elefantunge och äta glass som inte ens ville smälta i temperaturen som var. En kul dag ute helt enkelt!