Jag gjorde Kebnekaises sydtopp för ett par år sedan. Det gick bra, men av någon anledning nu när jag planerar att göra Nordtoppen i juli har jag fått tvivel hur jag fixar det. Jag är rädd för att min konditionsnivå har försvunnit nu när jag inte får ”gratis” träning genom toppturer som jag gjorde i princip varje vecka när jag bodde i fjällen. Delvis därför jag vill utmana mig med sånt som den långa Ombergs-turen ett par veckor sedan. Men hur långt jag än går så finns det ingenting som ersätter att gå uppför. Sedan jag flyttade hit har jag gjort några träningspass där jag springer/går upp och ner en och samma backe, det finns en här alldeles intill huset faktiskt, sådär 20 höjdmeter. Det blir många varv för att få ihop en stigning som en fjälltopp kräver!
Men Kebnekaise är ju så mycket mer. Höjdskillnaden mellan fjällstationen och Nordtoppen är 1407, då räknar jag inte med höjden som man tappar där man går från Sydtoppen och följer kammen till Nordtoppen. Så hur kan jag kolla hur mycket av formen jag tappat, är en stigning av 1407 realistisk?
Då började jag studera kartan för att hitta en väg eller stig som ger mig många höjdmeter i en brant stigning. Om det inte är brant, då ökar ju avståndet jag måste gå. 50 höjdmeter är lätt att hitta, men 50 höjdmeter under en kilometers sträcka innebär en vandring på 56 km – man måste ju gå ner också för att sedan kunna tjäna höjdmeter igen.
Ibland måste man ha tur helt enkelt. Under en löptur hittade jag en stig med hela 66 meters höjdskillnad och det på under 500 meter. Dvs. en kilometer för varje 66 meter, det blir 22 varv och 22 kilometer rundat upp för att nå målet på 1407 meter. Helt klart gångbart! Och nu när vädret satte stopp på min planerade resa till Öland, använde jag lördagen för min Kebnekaise-utmaning i stället.
Varv 1-10
Inga problem. Den första varven gick lite sakta då jag letade efter ett ställe där jag kan ta en bild under varje varv, jag hade en idé att sedan sätta ihop alla bilder. Det att det haglade lite i början säger väl allt om detta väder som jag nämnde, men lyckligtvis gick det över fort. Det svala vädret var en fördel annars, jag behövde inte svettas så mycket. Av med jackan uppför, på med jackan utför. Det blåste kallt.
Varv 11-12
Ungefär halvvägs blev jag säker på att jag skulle fixa utmaningen. Det var oförskämt lätt att gå, det är verkligen inte samma sak att göra en topptur i fjällen som att gå upp och ner genom tallskog. En topptur innebär en ihållande belastning, här fick pulsen gå ner varje gång jag gick utför. Plus att jag inte hade packning. Plus att stigen var fin. Så med tanke på hur det kändes i kroppen och i huvudet, blev jag säker på att jag klarar av det. Säker, som i fakta. 100 %. Då försvann utmaningen, jag hade ingenting att bevisa. Ingen nyfikenhet att se om jag fixar det. Jag gick som en robot och till och med glömde att ta en bild.
Varv 13-16
Men så hände någonting. Jag fortsatte ju att gå trots allt. Jag tänkte att det kanske finns en viss galenskap i att fortsätta göra någonting även om det inte har en mening. Vilket då i sin tur blev den nya meningen, att genomföra projektet bara för att. Jag till och med började le lite åt mig själv. Jag brydde mig inte heller att kolla klockan hela tiden för att se hur mycket jag fått ihop, det var många varv kvar i vilket fall som helst.
Varv 17-21
Jag hade en fikapaus efter jag nått 1000 meter. Då räknade jag att jag hade 5 varv kvar, kanske saknas några höjdmeter men det fick tiden visa. Så jag började räkna. Fyra varv kvar. Tre varv. Två. Kollar klockan och räknar – nej, det kommer inte att räcka, tre varv kvar.
Varv 22
Jag saknade 19 höjdmeter efter varv 21, så det var bara att gå upp igen. Jag kollade klockan för att se när jag nådde 1407 meter, men varför sluta där… hela varv ska det vara. Så jag gick hela vägen upp igen. Slutresultatet blev 22 varv, 21 kilometer och 1456 höjdmeter och det tog mig 5 timmar 10 minuter att göra (plus då pauser som var ganska korta, ca 30 minuter totalt).
Jag var nöjd, men det var helt ärligt så lätt att jag kunde inte vara särskilt stolt över prestationen. Det kändes inte ens som en prestation. Bara ett träningspass. Jag har varit så mycket tröttare efter en fjälltur med halva stigningen. Det är bra att träna inför en topptur, men jag lovar er, träning i tallskog kommer aldrig någonsin att motsvara en riktig fjälltur!
Veckans Fynd #20 blir utmaningar. Roligt med dem!

Bilden skapade jag genom att öppna alla 22 bilder som lager i Photoshop, flyttade dem lite grann för att ungefär visa samma utsnitt. Sedan konverterade jag dem till smart objects och använde Minimum som effekt. Ni har sett mina bilder och vet att jag är väldigt mycket inne på ”what you see is what you get”, men på något sätt gillar jag denna effekt. Så kanske kommer jag att leka med den här tekniken framöver!