Jag besökte Söderåsens nationalpark för två år sedan, hade inte mycket tid där men tyckte att det var häftigt. Jag ville inte missa den här nya chansen att fota i bokskogen och den här gången hade jag reserverat mer tid. Efter morgonens vandring i Store Mosse fortsatte jag min resa söderut och mitt på eftermiddagen var jag framme. Tillsammans med halva Skåne, uppskattningsvis. Jag fick åka tre rundor på parkeringen innan jag fick platsen som någon just lämnat. Det fanns bilar överallt, på gräsmattan och vägkanterna… och naturligtvis mycket folk i rörelse i parken. Lycka till att hålla socialt avstånd säger jag, det var den raka motsatsen till Store Mosse tidigare.
Hjortsprångsrundan
Egentligen var planen samma som i Store Mosse, börja med en lite längre vandring för att reka och hitta de bästa platserna för kvälls- och morgonfoto. Jag valde att gå den blåa turen, Hjortsprångsrundan, med en avstickare till Kopparhatten. När jag sedan insåg att i dalen var träden kala för det mesta, gick jag en lite längre bit på åsen från Kopparhatten där grönskan hade redan kommit igång.
Tillbaka i dalen vid Lierna blev stigen lite mer besvärlig (efter den varit spångat eller annars lätt hittills). Tänk Rogen-besvärlig, fast med vassa kanter. Sällan att jag blir glad att gå uppför, men belöningen denna gång var en lätt stig. Och utsikten, solljus och gröna bokar. Ok, många belöningar. Fast den kalla vinden hade jag gärna sluppit, det var verkligen inte alls lika varmt som det ser ut i bilderna!
Kvällen
När jag kommit till stället där Serpentinvägen går alldeles nära till stigen, insåg jag att turen höll på att ta för lång tid. Jag kunde inte stanna kvar nu och vänta ett par timmar för solnedgång, men samtidigt ju längre tid jag tog på mig att fota just nu, desto mindre tid skulle jag då ha för ordentligt kvällsfoto. Så nu packade jag kameran i väskan och gick raka spåret till bilen för att äta, bilderna skulle jag ta lite senare i det fina kvällsljuset.
Men egentligen hade jag ju inte så bråttom, det tar typ fem minuter att åka från Skäralid till Serpentinvägen. Jag parkerade, gick en kort sväng i skogen, konstaterade att det var fruktansvärt kallt i vinden och för lång tid kvar tills solen går ned, så jag satt mig i bilen igen för att hålla värme och vänta. Och sedan fick panik för att jag inte hade en aning vad jag skulle fota och ångrade att jag hade suttit i bilen. Svårt att vinna, som ni förstår.
Sanningen är att jag verkligen upplevde att det var svårt att fota. Det kändes som att det var för många alternativ eller inga alls. Jag letade efter någonting specifikt, och sedan stannade vid någonting annat, aldrig riktigt nöjd. Det var ett par andra fotografer på plats, jag borde ha frågat dem för tips faktiskt. Men det är ju mer effektivt att lära genom egna misstag så jag såg till att göra flera av sådana. Solnedgången torskade jag helt och hållet, jag var rätt så uppgiven vid den tid att jag bara skrattade åt eländet.
Kopparhatten
Väderprognosen såg fortfarande lovande ut och jag planerade att fota morgonen vid Kopparhatten så jag åkte dit för att göra natt. Det var kallare än förra natten och fåglarna var tysta, det var faktiskt helt knäpptyst nu när vinden äntligen hade mojnat. Så jag tänkte att jag faktiskt kan sova utan öronproppar men så stördes jag av mitt hår som prasslade mot quilten när jag andades. Ifall ni alltså behövde en beskrivning på hur lättstörd min sömn är.
Jag var uppe igen vid femtiden och gick till utsiktsplatsen. Till min stora besvikelse såg att jag molnen från Store Mosse hade flyttat sig söderut, det var helt klar himmel annars förutom den här molnbanken i horisonten. Och kallt var det också, så när jag bedömt att solen inte skulle synas tills senare på morgonen, lade jag mig tillbaka under den supervarma quilten (som jag köpte i fjol men inte hade ett tillfälle att testa tills nu i bilen). Det var lite svårt att somna om dock så vid sju hade jag en plan klar, jag skulle åka till den sydöstra entrén i Röstånga och gå Nackarpsrundan för att lära känna en annan del av nationalparken.
Odensjön
Bilens termometer visade en plusgrad, inte att undra på att det kändes kallt. Jag försökte att få värme i kroppen genom att gå i rask takt, men egentligen hade jag behövt gå en rejäl uppförsbacke i stället. Eller stå i solen – som äntligen kom fram! Jag gjorde en avstickare till Odensjön och det var nästan spegelblankt, vad skönt att gårdagens vind hade blåst bort. Speglingarna var emellertid inte nånting att skriva hem om när träden runt sjön var mer kala än gröna. Så nu gick jag upp till åsen för att gå runt sjön, tyvärr ingen fri utsikt till sjön vars frid hade brutits av en liten grupp människor som tyckte att det de har rätt att förstöra naturupplevelsen för alla genom att strömma musik genom högtalare. Jag påmindes akut att ibland hatar jag människor. Men så fick jag tillräckligt med socialt avstånd till gruppen när jag gått till andra sidan sjön och deras oljud dämpades av träden. Och så hittade jag ett lite coolt fotomotiv när jag såg hur solen speglades i det stilla vattnet, jag kunde fota en sunburst genom att peka kameran lite nedåt. Det hör inte till vanligheterna!
Och så hade jag bara en sak kvar. Jag ville fota dalen i hjärtat av nationalparken nu i medljus, eftersom gårdagens bild i motljus inte blev så bra. Jag parkerade vid Serpentinvägen igen, gick till utsiktsplatsen och konstaterade att det var egentligen inte mitt fel att gårdagens motljusbild över dalen inte blev bra, problemet var att bokarna helt enkelt inte hunnit bli gröna. Det var ingenting som jag tyckte synd om dock och jag satt mig i bilen igen för att åka hem, väldigt nöjd med vad helgen hade bjudit på!
Och för att inte glömma, Veckans Fynd #17 är naturligtvis bokar, vad annars?