Omberg

Ett ställe som alla rekommenderade när jag sade att jag skulle flytta till Östergötland var Omberg. Jag har varit väldigt sugen på att besöka, men velat vänta tills växtsäsongen kommer igång. Det är en aning tidigt fortfarande, men nu kunde jag inte vänta längre utan äntligen åkte till Omberg.

Men så har vi den här grejen med coronaviruset, vilket gjort att människorna har upptäckt naturen. Med tanke på att Omberg är det främsta friluftsområdet i hela Östergötland var det garanterat mycket folk där på en lördag, så jag ville inte åka dit på morgonen även om jag mycket gärna skulle haft en hel dag där. På eftermiddagarna brukar det bli lite glesare med folk och så planerade jag utefter det. Först ett kort besök i några andra naturreservat på vägen, sedan Omberg på eftermiddagen och kvällen!

Västra Hargs lövskogar

Mitt första stopp var vid Västra Hargs lövskogar naturreservat. En liten promenad på två kilometer hade jag planerat, det slutade med sju. Västra Hargs lövskogar är betesmark och skogar, särskilt lövskogar som namnet säger. Men i och med att det är för tidigt för löv, var det lite si och så med upplevelsen. Ett trevligt ställe är det absolut, men det att min naturreservatsbild är om vass säger väl det mesta om vad V. Hargs lövskogar hade att bjuda på så här års.

Ombergs bokskog

Nu när min korta promenad hade blivit tredubblad fick jag tänka om hur jag skulle göra på Omberg. Den planerade turen på 15 kilometer slängde jag ut på en gång, men inledningsvis följde jag min Plan A och besökte Ombergs bokskog naturreservat. Och igen, inga löv, och utan löv är ju en bokskog lite som vilken lövskog som helst. Fast med enormt tjocka trädstammar. Så jag vände på klacken och satsade på att hitta en lagom lång tur med utgångspunkt i Stocklycke. Jag kollade kartan på lederna och bestämde på den gröna leden på ca 7 km, efter det skulle jag ha tid att gå till Hjässan som är Ombergs högsta punkt.

Marbergen

Det tog mig inte lång tid att förstå varför Omberg är så omtyckt. Naturen är väldigt varierande, det är olika slags skogar, lite myrmarker här och var, och så de här branterna med hänförande utsikter över Vättern. Och just när jag tänkte på att det är ganska tillrättalagt med breda och fina stigar så hörde jag korpen. Det må vara folktätt och tillrättalagt men naturen är helt fantastisk här och jag sållar mig till skaran som älskar Omberg!

Jag gjorde en liten avstickare till Marbergens utsiktspunkt. Det var 50 branta höjdmeter som inte stoppade ett gäng cyklister att cykla upp, heder. Samtidigt som jag var tacksam att automatiskt få en stund att pusta ut när jag steg åt sidan för cyklisterna.

Jag vet inte varför stället kallas för Marbergen, är det liksom flera berg här? Men det är så det heter på skyltarna och kartan och så använder jag samma stavning. Utsikten var det ingenting fel på i varje fall, cyklisterna åkte tillbaka efter en kort andningspaus så jag fick hela stället för mig själv. Då satt jag ner mig för fika och tittade på hur solljuset glimrade på Vätterns vågor, det var väldigt vackert.

Storpissan

Den gröna leden tog mig sedan till Storpissans naturreservat. Jag kan ana en viss ironi i namnet, den lilla bäcken som rinner genom reservatet är verkligen… njaa, förresten, precis vad namnet tyder på. Det roligaste var vattenfallet nere vid sjön. Med tanke på hur liten bäcken var, undrade jag om vattenfallet verkligen var värt skyltningen. Och jo, visst var det lite häftigt hur vattnet föll ett par tre meter rakt till Vättern. Men i bilden ser man knappt själva fallet, utan bara det vita skummet där fallet träffar sjön. Kanske lite tydligare efter det regnat!

Oxbåset

Det började bli kväll och jag behövde fatta ett beslut – satsa på Hjässan eller kolla Oxbåset? Skylten förkunnade att jag bara hade 500 meter till Oxbåset, jag tänkte att jag hinner med båda. Väl framme vid branten konstaterade jag att klippväggen var otroligt vacker nu i kvällsljuset, men det fanns ingen fri utsikt för en bild. När jag dessutom såg att vinden började mojna, var mitt enda alternativ att ta mig nere till sjön för det såg ut som att en bild skulle vara möjlig vid stranden.

Men så var det just det här med att ta mig nere till stranden. Det var en knapp 30 höjdmeter, men så brant att jag delvis var tvungen att gå (=krypa) baklänges. Det var typ via ferrata utan ferrata. Utan rötter som stack ut vid stigen skulle det ha varit helt omöjligt, det var svårt att få bra grepp för skorna när den lösa jorden gled under fötterna. Jag glömde allt vad jag läst om huruvida coronaviruset överlever på ytor och greppade i rötterna för kära livet utan någon tanke på eventuella smittade som hållit i samma rötter!

Men jag kom ner helt utan olyckor och visst var det en fri utsikt här! Så värt besväret, och jag har svårt att tänka mig att Hjässan skulle ha blivit bättre, det jag hade inte tid med nu när Oxbåset hade tagit längre än jag tänkt mig.

Tills på vägen hem såg jag i bakspegeln hur himlen färgades röd vid solnedgången. Jisses vad fint det skulle ha varit att stå vid en utsiktspunkt nu…

Säkert onödigt att säga att Omberg är Veckans Fynd #16. Hit kommer jag igen, var så säkra på det!