Jag läste om tranorna vid Hornborgasjön för väldigt många år sedan och har varit sugen på att besöka platsen ända sedan dess. Men jag har bott uppe i Norrland och det var tok för många mil till Västergötland, då fick jag nöja mig med några enstaka lokala tranor, vilket inte var helt fel det heller. Men nu bor jag i Östergötland och plötsligt insåg jag att Hornborgasjön är blott 24 mil borta. 24 mil, när du kommer från Norrland, är ingenting!
Jag har haft koll på både väderprognosen och antalet tranor och tänkte att så fort siffran överstiger 10 000 åker jag vid fint väder. Och det blev denna helg!
Jag visste egentligen inte hur det skulle vara på plats, men att det skulle vara folktätt, det var jag säker på. Ändå blev jag helt ställd när jag såg bilarna – det finns stora parkeringsytor på vad som är åkermark egentligen, och de till och med har parkeringsvakter som visar lediga platser. Jag misstänker ändå att det var färre folk nu p.g.a. coronaviruset för parkeringsplatserna var inte ens i närheten fulla.
Tranor i tusental
Och så fanns tranorna där, i full syn från vägen. De höll en viss säkerhetsmarginal till människorna men annars brydde de sig inte alls om folk som stod bakom skyddsrepen (skyddat fågelområde, inget tillträde). Jag tog ut mitt 150-600 mm Tamrom-objektiv som jag inte använt i en evighet känns det som, och behövde sällan zooma till 600 mm. Det var helt enkelt lönlöst att försöka få en porträttbild på en trana, de var så galet många att det aldrig var någon trana ensam! Och det upplevde jag som ett stort problem, jag visste helt enkelt inte hur jag skulle fota tusentals av tranor. Då räknade jag med att det är spel med siffror – fota hundratals bilder och hoppas på att en fungerar.
Det blåste dessutom en hård vind som ibland gjorde det svårt att hålla kameran still, trots att jag använde stativ. En kall nordlig vind som tvingade mig att dra på dunjackan och ändå frös jag. För att få lite värme åkte jag till Hornborgasjöns Naturum där jag konstaterade att det var omöjligt att fota, för det var ju bara vatten och med den här vinden var allt med vatten bara att glömma. Jag fikade i caféet i stället och var ganska nöjd med livet, det var så häftigt att äntligen se det här spektaklet!
Tyvärr var ljuset helt kasst på kvällen och jag slutade att ens försöka långt innan solen gick ner. Jag åkte till Falköping för middag (och värme) och sedan tillbaka till tranorna för att lägga mig i bilen och sova. Jag kunde äntligen testa min Cumulus-quilt som jag skaffade i fjol och det visade sig att quilten är superbra, den höll mig varm trots att det var minusgrader under natten. Men tyvärr är quilten bara en del av utrustningen och det var madrassen som gjorde natten så pass obekväm att jag vaknade ungefär varje timme för jag hade ont i höften och var tvungen att vända till andra sidan. Och då har jag ändå en skumgummimadrass i bilen, den borde ju vara mycket mer bekväm än ett liggunderlag i tältet. Alltid detta problem med att sova utomhus… jag är så less på det!
AF-strul
Jag klev upp några minuter innan solen men var ändå inte den första fotografen vid tranorna. Jag visste egentligen fortfarande inte vad jag höll på med och efter ett tag kom jag fram till att rätt exponerade, korrekt fokuserade och bra komponerade bilder är högt överskattade. Jag litade mig helt och hållet på nummerspelet, håll fingret på avtryckaren och hoppas på det bästa. För första gången sedan min första digitalkamera ungefär fick jag slut på minneskortet! Normalt har jag en reserv i väskan, men naturligtvis inte nu, så jag fick ta kortet från den andra kameran som jag som tur är inte behövde. Och så småningom fick jag ta batteriet också, då jag redan avverkat de båda reserverna jag hade med! Det kalla vädret förlänger ju inte batteritiden precis, det var verkligen isande vindar som blåste. Jag tappade känslan i fingrarna och tårna, då var det inte roligt att AF havererade igen, som den brukar göra när jag kör Tamron-objektivet med adapter. Blev sååå sugen på ett Sony-objektiv så jag slipper adaptern, men pengarna finns tyvärr inte just nu för ny kamerautrustning. Hursomhelst, behöver bara ta isär delarna och batteriet, montera allt tillbaka och sen funkar AF igen. Men det går tid åt sånt och jag missade en del av det fina morgonljuset.
Med mitt sista batteri nära att dö var det dags att åka hem. Jag tog en sista titt på alla dessa tranor och deras trumpetande ekade i öronen långt efteråt. Jag var fruktansvärt trött efter Jönköping men vägrade att lägga mig efter jag kom hem – jag ville ju se hur bilderna blev! Och jag kan säga att de blev många, 1355 för att vara exakt. Jag har aldrig fotat så här mycket, inte ens på Svalbard där jag fotade isbjörnar! I skrivande stund har jag 25 bilder kvar. Vad var det jag sade om att det var ett nummerspel?
Hornborgasjön var alltså en fantastisk upplevelse, att se så här mycket tranor är nog rätt så unikt. Men som fotograf föredrar jag att fota när man tagit bort några nollor från antalet!
