Redan i början av sommaren när jag var säker på att jag skulle kunna göra alla 60 toppar undrade jag vad jag skulle göra efter det. Jag har ju stått på varje fjälltopp, gått varje stig, åkt varje väg, fotat varje vattenfall. Det finns ingenting kvar här i Funäsfjällen som gör mig nyfiken längre, och den enda lösningen är att jag flyttar till nya trakter för att hitta inspiration. Jag har inte riktigt ens förstått hur viktigt det är för mig att upptäcka nya platser. Men nu vet jag att inom mitt högkänsliga och stabilitetssökande skal finns det en nyfikenhet som driver mig mot nya äventyr.
Det finns två väldigt viktiga saker som jag har lärt mig under de senaste två åren. Den första är insikten att jag kan styra mitt liv i stället för att alltid bara följa strömmen. I nästan hela mitt har jag bara låtit slumpen avgöra och tagit tillfället när det dök upp. Men i fjol när jag sade upp mig var det den första gången jag på riktigt vågade ta steget i det okända, och när det sen visade sig att jag klarade mig, fick jag en känsla av självsäkerhet jag inte haft tidigare. Den andra viktiga lärdomen fick jag genom att göra 60 toppar, och det är att saker och ting löser sig när man bara börjar. Även det högsta berget bestiger man ett steg åt gången. Det må se omöjligt ut när man står vid foten av en brant, men då tar man det första steget, och så ser man det nästa steget. Men andra ord, saker är sällan lika stora och svåra som de ser ut och det blir bra bara du börjar, tar det där första steget.
Jag trodde att jag aldrig skulle lämna Norrland. Jag har identifierat mig själv som en nordbo som gillar vinter. Men nu förstår jag att du definieras inte av var du bor. Du definieras av vad du gör. Jag blev inte dansk när jag bodde i Danmark, inte engelsk när jag bodde i England, och svensk är jag bara på papper. Och härjedaling har jag kallat mig bara halvt på skämt, jag lärde du aldrig ens förstå härjedalska.
I helgen åkte jag söderut för att kolla min nya bostad. Jämtland, Dalarna, Värmland, Örebro, Östergötland. Genom fem län fick jag åka för att komma fram till Rimforsa, som blir mitt nya hem vid nyåret. Det kommer att finnas stunder då det gör ont i själen att inte ha fjällen utanför fönstret, att inte kunna uppleva friheten på kalfjället, att inte kunna stå på en fjälltopp. Men allt detta har redan fått uppleva, och det många gånger om, jag har bilderna kvar att njuta av.
Det finns en tid för allting. Ett nytt äventyr väntar i Östergötland!
Känslan just nu – Liv nu dö sen.