Rätt så desperat på att hitta nya ställen att fota, gick jag idag till ett vattenfall som jag spanat från toppen av Södra Gröndörrstöten för flera år sedan. Nedanför såg (och hörde) jag hur Östra Helagsån skummade strax innan den rann ut till Öjön.
Det finns två alternativ att gå dit, den norra vägen via Ljungdalen, eller den södra via Silverfallet från Skärkdalen. Den norra är säkert mycket lättare, men jag valde den södra för flera anledningar. För det första så får man då en möjlighet att fota vattenfallen i Öjönån (det är alltså mängder med vattenfall där, Silverfallet är bara den största!). Jag tyckte också att den södra sidan bjuder på en bättre vinkel mot vattenfallet i Ö:a Helagsån. Och för det sista, så får man en utsikt mot Helags om man går upp 977-meterstoppen söder från ån. Win-win-win, liksom.
Ö:a Helagsån
Men så enkelt är det ju aldrig. Det regnade när jag började att gå. Det var jag beredd på, men det är ordentligt blött på väg till Öjönån/Silverfallet. Och nu i regnet var det ännu värre. Mina nyvaxade Lundhags-kängor hade inte en chans, och efter bara några km kände jag hur strumporna blev blöta. Ingenting att göra åt saken, bara fortsätta att gå. Det skvalpade i varje fall inte, och tårna höll sig varma när jag gick.
Jag var beredd att gå helt oledat längs Öjön, men det fanns en liten stig att följa. Det är hälften myr och hälften skog med allt vad det innebär, så stigen hjälpte med att hitta den enklaste vägen. Stigen blev dock mindre allt eftersom, och hade helt försvunnit innan jag kom fram till renstängslet. Det var inte helt lätt att hitta ett ställe där jag kan krypa under, och särskilt roligt var det inte nu när det dessutom hade regnat.
Vattenfallet visade sig vara vackrare än jag föreställt mig, det är inget stort fall i sig, utan vattnet faller i trappor och formar en fin kaskad. Jag hittade en komposition, tog några bilder och så började det att regna igen. Vinden drev dropparna direkt på objektivet igen, precis som igår, så det var omöjligt att fortsätta fota. I stället för att vänta för regnet att upphöra för att sedan utforska andra möjligheter för foto vid fallet, följde jag ån uppströms. Det finns en stig vid ån, måste vara folk som kommer hit med båt över Öjön, för det är definitivt ingen som kommer samma väg som jag tog. Och visst, det finns en liten picknickplats uppströms vid den lilla sjön utan namn.
Omväg över fjället
Därifrån siktade jag mot 977-toppen. Här på kalfjället var utsikten mot Helags precis så fin jag hade hoppats på. Bara molnen hade varit lite högre, nu var topparna dolda. Men under molnen kunde jag se snö! Alla de höga topparna i horisonten hade snö, så vackert! …alltså, om molnen hade varit lite högre…
Det kändes riktigt bra att gå på fjället. STF har lanserat 14.9. som vandringens dag, det här var inget dåligt sätt att fira dagen! Från 977-toppen gick jag sydost och det var en bra idé, för det var mycket lättare att gå på fjällheden än genom myrarna och skogen som jag hade gjort tidigare.
Tillbaka vid Öjönån kollade jag om jag skulle kunna hitta någon komposition som jag inte redan fotat. Det har ju blivit ett antal besök hit också under åren, och jag börjar bli lika mätt som med Livsäterån. Jag tror min bästa chans egentligen är att gå på den andra sidan, jag gjorde ett försök för några år sedan men gick inte särskilt långt. Hur som helst, nu när det inte var så mycket vatten i ån, kunde jag hitta ett alternativ som inte varit tillgänglig under mina tidigare besök. Alltid nåt.
Mer än så blev det inte, så allt som fanns kvar var att gå 2 km genom gyttjan tillbaka till bilen. Strumporna var riktigt blöta nu, jag tror att kängorna läcker vid plösen där lädret är mjukt, det är svårt att få in vax i vecken. Enda helt vattentäta alternativet är gummistövlar, men jag kan inte ens tänka tanken på att göra en lång vandring i stövlarna!
