Ni kanske kommer ihåg vad som hände när jag besteg Storvigeln i fjol. Jag tappade bort min kamera. Jag fick total panik på toppen när jag upptäckte förlusten, omöjligt att njuta av stunden. Så när min kompis frågade i veckan om jag var intresserad i att göra en tur till Storvigeln, tvekade jag inte – jag ville stå där uppe i lugn och ro och njuta av det magnifika landskapet runt omkring!
Väderprognosen lovade riktigt fint väder, och jag såg en chans att fota morgondimma och speglingar vid Bolagen. Tyvärr blev det ganska snart uppenbart att det inte skulle bli varken eller, då det blåste tillräckligt för att bryta vattenytan, och dimman fanns på lägre höjder på denna kalla morgon. Men vi höll oss till Plan A och gick längs Bolagen mot norr, kanske skulle det bli en lugn stund trots allt?
Så blev det naturligtvis inte, och det var inte alls lätt att gå längs sjön heller. Jag hade för mig efter mitt förra besök i oktober i fjol att det finns en stig, men då hade det snöat och jag hade vattentäta kängor på mig… nu fick vi ta oss genom dvärgbjörk, videsnår och genomblöta myrar och så himla roligt var det inte med mina lätta mesh-skor när temperaturen knappt orkade över noll-sträcket. Note to self: dags att byta till kängor.
Men blötan och vinden till trots, var det en fantastiskt fin dag. Vinden var ju inte besvärande egentligen, bara så att vattenytan krusades, för vandring var den inget problem.
När vi kom till kammen mellan Storvigeln och Tvärvigeln, tog jag sikte på toppen och min kompis följde efter (jag var ju den som hade varit där förr). När vi kom nära till toppen, såg vi till vår stora förvåning att det fanns människor där, men när jag såg vilket håll de gick, blev jag lite fundersam för det var enligt min mening ”fel” håll. När vi var alldeles intill toppen, blickade jag bakåt – och såg toppröset. Vad i…? Vi hade missat toppen och var på väg mot den lilla höjden strax söder från toppen! Ingenting att göra åt saken, bara vända om. Men så farligt var det inte, bara en knapp 300 meter.
Och så var vi där. På toppen av Storvigeln, med kameran i behåll! Helt underbart! Vi konstaterade att utsikten norrut är bland de bästa som Funäsfjällen har att bjuda. Först har man Bolagen och det karga, böljande landskapet med små sjöar som idag stack ut som mörkblåa färgklick bland det höstgula kullarna. I bakgrunden tornar Sylarna och Helags med sina vitpudrade toppar som signalerade skiftet i årstiderna. Och söderut har man dessutom en fin utsikt mot Rogen och jag tittade länge på Kattriet och Brattriet och tänkte på andra minnen från sommaren som gått.
Efter jag njutit av utsikten, gjorde jag ett försök hitta geocachen på toppen. Det gick inte, för vart jag än gick så visade GPS:n att jag hade 5-10 meter kvar. Jag hittade ett par sannolika gömställen, men ingen cache. Efter ett jag fick jag nog, det räcker med att ha kameran att leta efter på Storvigeln… Jag gjorde ett litet försök för det på väg ner, men oddsen var så obefintliga att jag skrattade åt det och i stället koncentrerade mig på att navigera i stenöknen. Nu siktade vi på ”genvägen”, alltså passera Bolagen från den södra sidan, vilket kapar av många kilometer på vandringen jämfört med den norra vägen vi tog på morgonen.
När vi kom till ån som rinner från Bodtjärnen till Bolagen, fick jag en liten chock. Det var väldigt mycket mer vatten i ån än vad jag hade tänkt. Vattennivåer i allmänhet är ju ganska låga just nu, men det har regnat ett par dagar… och det syntes. Så här mycket vatten har jag aldrig sett i ån, det forsade ganska våldsamt! Det fanns ett ställe där man skulle kunna ta sig över om man kan hoppa, men det ville varken jag eller min kompis. Då var vår enda chans att vada, och efter lite letande hittade vi ett ställe som såg lovande ut, ganska grunt och mindre strömt. Upp med byxbenen och in i vattnet! Som tur var så var det inte alls lika kallt som jag trodde, så fötterna domnade inte ens när jag blev stående för en stund för att hitta nästa säkra steg förbi de hala stenarna.
Nu i tryggheten på andra sidan hade vi bara 5 km kvar till bilen med vatten som skvalpade i skorna under de första stegen. Det krävdes lite pannben, vi hade ju redan gått i 19 km, och det inklusive toppen på 1561 m. Nöjdheten av att sätta sig i bilen efter en 11 timmars tur kände inga gränser!